med anledning av prop. 2000/01:83 Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning

Motion 2000/01:Ju19 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen vidhåller Sveriges förklaring till 1957 års
utlämningskonvention art. 6.1 och låter detta verka på utformningen av
de föreslagna förklaringarna till art. 7 i 1996 års konvention.

2. Riksdagen begär att regeringen inger en förklaring enligt art. 5.2 om
tillämpningen av konventionens stadgande om politiska brott.

3. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till lag om ändring i lagen
(1957:668) om utlämning för brott enligt vad i motionen anförts om
utländska medborgare som är bosatta i Sverige.

4. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till lag om ändring i lagen
(1957:668) om utlämning för brott enligt vad i motionen anförts om
preskriberade brott.

Bakgrund

Lagen (1957:668) om utlämning för brott kom till efter Europarådets
utlämningskonvention av samma år. Lagen uppställer ett förbud mot
utlämning vid politiska brott och tillåter inte utlämning av svenska
medborgare. Lagen förutsätter dubbel straffbarhet, d v s att gärningen är
straffbar både i det land som anhåller om utlämning och i Sverige. Vidare
kan utlämning endast ske om brottet har en straffskala innehållande mer
än ett års fängelse. I samband med 1957 års utlämningskonvention
deklarerade samtliga nordiska länder att de med konventionens begrepp
nationals avsåg inte bara landets medborgare utan även de andra nordiska
ländernas medborgare samt utlänningar med hemvist i något av de
nordiska länderna. På detta sätt förbehöll sig Sverige rätten att inte
utlämna utländska medborgare med hemvist i Sverige lika lite som
svenska eller andra nordiska medborgare.

Med Danmark, Finland, Island och Norge har Sverige en särskild
överenskommelse som innebär att utlämning mellan länderna kan ske även av
landets medborgare om dessa har bott stadigvarande minst två år i det land dit
utlämning begärs och fängelse ingår i straffskalan. Mellan dessa nordiska
länder kan utlämning ske för politiska brott, men endast om gärningar av
motsvarande beskaffenhet är straffbelagda i den utlämnande staten.
Anledning till specialregleringen mellan dessa nordiska länder var enligt
förarbetena "den nära rättsgemenskapen" mellan de nordiska länderna (prop.
1959:72).

Utlämningsinstitutet har som syfte att hjälpa andra länder att bekämpa
brott. Detta är ett viktigt komplement till Sveriges egen jurisdiktion att döma
för gärningar begångna i utlandet. Miljöpartiet de gröna anser att Sverige
enbart bör tillmötesgå en anmodan om utlämning om samma handlingar
skulle vara åtalsbara i Sverige, om syftet inte är att åtala eller straffa en
person i anledning av dennes ras, trosbekännelse, nationalitet, etniska
ursprung eller politiska uppfattning och om det med tanke på
omständigheterna i övrigt kan vara rimligt att lagföringen sker i det
anmodande landet.

Den straffrättsliga gemenskapen i EU

Rätten att bestraffa personer tillkommer endast staten. Vad som anses
brottsligt, och vilken grad av straff det påkallar, har skiftat över tid och är
olika i olika länder. De europeiska länder som ingår i EU har delvis olika
rättsliga traditioner. Synen på brott och straff är en följd av
samhällsklimatet och vilka kulturella föreställningar som råder bland
majoriteten av samhällsmedborgarna. En stat som har erfarenhet av
våldsamma konflikter, t ex mellan olika befolkningsgrupper,
intressegrupper eller sociala grupper, har ofta en strängare syn på vissa
typer av brott än stater utan den typen av konflikter. Flera av de stater
som nu ingår i EU, och ytterligare några av ansökarländerna, har en
strängare syn på brott än Sverige av den anledningen. Miljöpartiet de
gröna anser att det idag inte finns en tillräckligt nära rättsgemenskap på
det straffrättsliga området mellan de stater som nu ingår i EU, och än
mindre med vissa av ansökarländerna, för att helt överföra den
utlämningslagstiftning som de nordiska länderna haft till att gälla hela
EU.

Miljöpartiet anser att det med tanke på de olika straffkulturerna i EU är
olyckligt att strafftröskeln för utlämning sänks till sex månaders fängelse.
Detta innebär att brott som snatteri, uppvigling, ringa misshandel, våldsamt
motstånd, egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten
självständigt ska utgöra grund för utlämning till EU-land. Enligt
konventionen går detta inte att göra något förbehåll om, och Miljöpartiet
yrkar därför inte på detta.

1996 års utlämningskonvention syftar till att komplettera och underlätta
tillämpningen av bl.a. Schengenkonventionen. Miljöpartiet har vid flera
tillfällen tidigare kritiserat det förfarande varpå Schengenkonventionen
ratificerades av Sverige, se t.ex. motionerna 1999/2000:Ju21 och
1997/98:Ju220. Vi får nu ännu en gång konstatera att konsekvenserna av
Schengensamarbetet minskar Sveriges möjligheter att skydda människor i
behov av skydd och att traditionellt viktiga principer för rättssäkerheten sätts
på undantag i namn av att "effektivisera" brottsbekämpningen i EU.

Utländska medborgare med hemvist i Sverige

Utländska medborgare med hemvist i Sverige behandlas på samma sätt
som svenska medborgare gentemot staterna som skrivit på 1957 års
utlämningskonvention. Genom regeringens förslag ska denna
likabehandling nu upphöra, och utländska medborgare boende i Sverige
ska på en rad punkter ges mindre skydd mot utlämning till EU än idag.
För svenska medborgare anser regeringen att det särskilt ska regleras att
utlämning för bl.a. politiska och preskriberade brott inte kan medges;
detta gäller dock inte utländska medborgare som har sin hemvist i
Sverige.

Miljöpartiet anser att Sverige borde tillämpa samma regler vad gäller
utlämning av utländska medborgare boende i Sverige som för svenska
medborgare. Den deklaration Sverige angav vid 1957 års
utlämningskonvention bör därmed fortsätta gälla och få den verkan att de
förbehåll som regeringen gör för svenska medborgare gäller även utländska
medborgare som är bosatta i Sverige. I konsekvens med detta bör orden
utländsk medborgare bosatt i Sverige läggas till efter svenska medborgare i
sista stycket 6 och 12 §§ i de föreslagna ändringarna i lagen (1957:668) om
utlämning för brott.

Politiska brott

Konventionen föreskriver att inget brott får betraktas som politiskt vid
tillämpningen av konventionen. I Sverige finns idag ett absolut förbud
mot utlämning för politiska brott, även till de nordiska länderna, när det
gäller svenska medborgare. Som motivering till ratificeringen i denna del
anför regeringen tre argument: 1. att det finns stora likheter mellan
samhälls- och rättssystemen i EU:s medlemsstater; 2. att länders
möjlighet att stå neutrala inför andra länders inrikespolitiska förhållanden
inte är aktuellt när det gäller EU:s medlemsstater; 3. att politiskt betingad
terrorism är en internationell angelägenhet.

Miljöpartiet anser dock att skillnaderna i samhälls- och rättssystem när det
gäller synen på t.ex. yttrandefrihet och mötesfrihet måste vara mindre än idag
i nuvarande och kommande EU-länder för att Sverige generellt ska avhända
sig möjligheten att vägra utlämning för brott med någon politisk anknytning.
Vidare anser Miljöpartiet att neutralitetsargumentet fortfarande kan ha
relevans på det straffrättsliga området då kulturskillnader som bör tillåtas
även i EU naturligt kan leda till olika bedömning av straffvärdet av olika
gärningar. Miljöpartiet håller med regeringen om att terrorism är en
internationell angelägenhet, men drar den slutsatsen att det för detta ändamål
vore lämpligast att göra det förbehåll som konventionens art. 5.2 ger utrymme
för.

Preskriberade brott

Konventionen föreskriver att utlämning inte ska kunna vägras med
hänvisning till att brottet är preskriberat enligt den anmodade statens
lagstiftning. Det innebär att svenska myndigheter ska kunna tillgripa
tvångsåtgärder mot människor i Sverige för brott som är preskriberade
enligt svensk lagstiftning. Detta strider mot principen om dubbel
straffbarhet och Miljöpartiet vänder sig mot ett sådant förfarande. Den
möjlighet som konventionen föreskriver i art. 8.2, och som möjliggör för
Sverige att vägra utlämning p.g.a. att gärningarna är preskriberade om de
faller under svensk jurisdiktion, bör framgå av utlämningslagen.

Stockholm den 26 mars 2001

Kia Andreasson (mp)

Per Lager (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Lars Ångström (mp)