med anledning av prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt

Motion 1999/2000:A21 av Lennart Daléus m.fl. (c)

1 En ny arbetsmarknadspolitik för ett nytt arbetsliv

Det går bra för Sverige. Tillväxten är högre än på många år och statens
finanser är i balans. Centerpartiet har stor del i det hårda arbete som lagt
grunden till att det nu finns möjlighet att göra förändringar i
arbetsmarknadspolitiken. Nödvändiga strukturella förändringar som ska
göra det möjligt för människor att av egen kraft söka finna sin roll på
arbetsmarknaden.

Det går inte bra för alla. I februari 2000 var 233.000 personer öppet
arbetslösa och 110.000 placerade i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I
stora delar av landet märker man ännu inte av den positiva utvecklingen. Vid
den senaste konjunkturnedgången minskade sysselsättningen ungefär lika
mycket i hela landet. När nu konjunkturen vänder uppåt så är utvecklingen
tyvärr inte likadan, de regionala skillnaderna ökar. Även i storstäderna finns
det områden där den positiva konjunkturen ännu ej fått genomslag.

De som nyligen invandrat till Sverige har haft svårigheter på den svenska
arbetsmarknaden. Det var de som fick lämna sina arbeten i ett tidigt stadium
och de som har haft störst problem med att återinträda på arbetsmarknaden.
Centerpartiet anser att en stor resurs därmed går förlorad. I en allt mer
internationaliserad värld finns värdefulla kunskaper och erfarenheter bland
dess grupper som på ett bättre sätt bör tas tillvara. Incitamenten bland företag
att ta tillvara denna hittills outnyttjade resurs bör förbättras.

Arbetsmarknadspolitiken måste förnyas så att fler människor och regioner
kan ta del av de goda tider som nu råder, men även så att de regionala och
lokala olikheterna ska användas positivt när konjunkturen vänder. Detta
kräver att arbetsmarknadspolitiken omfattar fler politikområden än vad som
idag är fallet.

Centerpartiet vill förändra arbetsmarknadspolitiken från grunden. Det
innebär att Arbetsmarknadsverkets organisation måste förändras. En
decentraliserad arbetsmarknadspolitik måste vara målet för att stärka den
regionala och lokala utvecklingskraften.

2 Decentraliserad arbetsmarknadspolitik

2.1 Samverkan mellan olika aktörer

Mer samordnade insatser förutsätter samverkan mellan en mängd
aktörer: arbetsförmedling, socialtjänst, hälso- och sjukvård, samt
utbildningssystemet. Dessa bör var och en bidra med sina kunskaper och
erfarenheter till en samlad bedömning av behovet av insatser, där också
erforderliga medel kan tillföras.

Den handläggare som ansvarar för kontakten bör, genom de nätverk som
uppstår då aktörerna möts, se till att en samlad bedömning görs och att olika
aktörer diskuterar såväl vilka resurser som ska tillföras som vilka insatser
som är önskvärda. I bedömningen bör, på något sätt, arbetstagare och
arbetsgivare involveras, utifrån idén om ett lokalt partnerskap för att
motverka arbetslöshet.

Den individuella bedömningen bör utmynna i en individuell handlingsplan,
där insatser från olika aktörer beskrivs, liksom vilka åtaganden som gäller för
dessa liksom för den arbetssökande.

2.2 Ett kontor för arbetslösa

Erfarenhetsmässigt har många av dem som blir eller riskerar att bli
långtidsarbetslösa behov av samordnade insatser från många olika
aktörer, varav en del är kommunala, andra statliga. Det finns emellertid
problem att samordna dessa insatser.

Det är därför angeläget att statliga regelverk och resurser används på ett
sådant sätt att kommunerna, som är närmast de berörda, i större utsträckning
än idag kan, och blir skyldiga att, samordna insatserna. För den enskilde
medborgaren bör det finnas ett ställe att vända sig till, där en handläggare har
det huvudsakliga ansvaret för alla kontakter.

Den mänskliga kontakten och närheten till den personliga handläggaren får
inte underskattas. Ny teknik kan utgöra ett komplement till personlig kontakt
men kan inte ersätta denna fullt ut. Det är således viktigt att ett kontor för
arbetslösa finns att tillgå i landets samtliga kommuner. En ny organisations-
form och ett nytt regelverk kan bidra till detta.

2.3 Frihet att lokalt nyttja resurserna

En individuellt anpassad handlingsplan förutsätter att man lokalt har
möjligheten att också besluta om vilka resurser som ska tillföras. Den
försöksverksamhet som sker inom socialförsäkringssystemen,
socialtjänsten och hälso- och sjukvården, med lokal finansiell
samordning, visar på hur samordnade insatser underlättar för individen
med behov av olika insatser. De medel som idag fördelas genom stat,
kommun, landsting och regioner bör i allt större utsträckning beslutas
och användas lokalt.

Vi vill också påpeka att en decentraliserad beslutsmakt också bör innebära
större frihet att använda resurserna på ett atypiskt sätt, genom partnerskap
med andra aktörer. Det innebär t.ex. att resurser bör kunna användas för att
stödja nyetableringar av företag, om detta bedöms ge större positiva effekter.

En lokal frihet att besluta över resurserna innebär också ett lokalt ansvar
för effekterna av besluten. Vad som ovan anförts om en decentraliserad
arbetsmarknadspolitik bör ges regeringen till känna.

3 Fördelning av ekonomiska resurser

3.1 Kostnaden för arbetsmarknadspolitiken idag

Förra året, 1999, kostade statens bidrag till arbetslöshetsförsäkringen
totalt 34,4 miljarder kronor. Själva arbetsmarknadspolitiken, inklusive
AMV:s förvaltning, kostade 34,9 miljarder kronor. Av de ca 21,7
miljarder som avsattes för arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgör
övervägande delen, ca 13,4 miljarder, utbildningsbidrag, som således
korresponderar direkt mot a-kassan vid öppen arbetslöshet.

Genom en samordning av försörjningsstöden kan stora summor sparas
genom höjd effektivitet, vi beräknar att besparingen kan bli uppemot 1
miljard kronor. Dagens försörjningsstöd för dem som är arbetslösa, i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i vuxenutbildning återfinns inom flera
olika utgiftsområden. Denna uppdelning gör det svårt att kombinera åtgärder
inom t.ex. arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Detta system bör
i framtiden bli enhetligt och sammanhållet för dem som behöver
försörjningsstöd, i vuxenutbildning, arbetslöshet eller åtgärder. Detta kan
bidra till en större flexibilitet då åtgärder sätts in, eftersom
försörjningsstödet
då följer människorna igenom de olika systemen. Ett mer sammanhållet
regelverk skapar rättvisare förutsättningar mellan människor, som idag i
samma verksamhet kan ha helt olika ekonomiska villkor.

Detta är naturligtvis inte gjort över en natt, det är därför viktigt att arbetet
påbörjas redan nu när det finns resurser att genomföra denna förändring.

Ytterligare besparingar kan uppnås genom förändringar i reglerna för brott
mot a-kassans regler och ökad kontroll av att reglerna efterföljs. För att öka
inrapporteringen av brott mot a-kassans regler bör reglerna mjukas upp så att
möjligheten till minskad ersättning införs som alternativ till fullständig
avstängning. Vi beräknar att denna besparing kan vara 500 miljoner kronor.
Vad som ovan anförts om ett samordnat försörjningsstöd och
sammanhållet regelverk bör ges regeringen till känna.

3.2 Fördelning av resurser lokalt

En tydligare uppdelning av försörjningsstöd och kostnader för åtgärder är
önskvärd. I huvudsak bör staten även i framtiden ha ansvaret för
försörjningsstödet. De medel som utnyttjas för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder bör däremot fördelas för beslut i kommunerna.

En modell för fördelning av resurser bör utgå från dels antalet arbetslösa,
dels hur länge en arbetssökande i genomsnitt går arbetslös, dels utifrån ett
antal individuella faktorer som exempelvis tidigare utbildningsnivå, sociala
bindningar, arbetshandikapp etc.

Statens ansvar för försörjningsstödet bör renodlas genom att resurser för
försörjningsstöd förs från utgiftsområdena 14 och 15 till 13. Centerpartiet
återkommer i samband med vårbudgeten med ett utförligare förslag om detta.
Vad som ovan anförts om ökade möjligheter till fördelning av resurser
lokalt bör ges regeringen till känna.

3.3 Ekonomiska incitament i arbetsmarknadspolitiken

Det ligger i kommunernas intresse att människor ska komma i arbete.
Köpkraften stärks och skatteintäkterna ökar. Samtidigt kan kostnaderna
för sjuk- och socialersättningar minska. En vinna-vinnasituation uppstår.

En del av denna nedtrappning bör föras över på ett kommunalt ansvar,
medan en del bör ligga på den arbetslöse, vilket också bidrar till att sänka
reservationslönen med tiden.

Det är rimligt att försörjningsstödet de första 200 dagarna utgår med
80 %. Påföljande perioder bör stödet trappas ned, och så småningom ett
större kommunalt ansvar inträda.

Det måste löna sig att arbeta. Den som aktivt deltar i dessa
arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska inte lida ekonomisk skada av detta.
Ökade resekostnader är hämmande faktorer för den arbetslöse och måste
kompenseras genom ett höjt reseavdrag. Passivitet ska inte löna sig utan de
ekonomiska incitamenten ska vara så pass goda att den arbetslöse stimuleras
till att vara aktiv och även ta arbeten som medför utbildningskrav eller
pendling. Vad som ovan anförts om ekonomiska incitament i arbets-
marknadspolitiken bör ges regeringen till känna.

4 Utbildning och kompetens

4.1 Den grundläggande kompetensen

Ett nytt arbetsliv växer fram. De livslånga anställningarna tillhör en
svunnen tid, trygghet i arbetslivet handlar i framtiden om möjligheten att
möta de förändringar som kännetecknar det nya
kunskapssamhället/arbetslivet.

Varje år försvinner ca 10 % av yrkena med lägst krav på kvalifikationer
och ersätts av yrken med högre krav. Samtidigt förnyas arbetskraften endast
med ca 2 %. Resterande del av förnyelsen på arbetsmarknaden måste alltså
ske genom vidareutbildning av de människor som redan befinner sig på
arbetsmarknaden.

Efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft har sjunkit dramatiskt i Sverige.
Mellan 1985 och 1995 minskade sysselsättningen bland dem med högst
grundskoleutbildning från 435.000 till 240.000. Förklaringen till detta är i
huvudsak att relativlönerna under lång tid ökade snabbare än för andra
grupper i samhället och att tekniska lösningar möjliggjort rationaliseringar.
Även för industrijobb har kraven på utbildning höjts, och vi ser idag, trots en
hög arbetslöshet, en brist på industriarbetare.

De jobb som försvunnit lär knappast komma tillbaka, och för många av
dem som har kort utbildning innebär tillvaron rundgång mellan åtgärder och
öppen arbetslöshet. En sådan rundgång utan hopp om att kunna bryta den
innebär att självkänslan och självförtroendet minskar.

Människor måste ges grundläggande förutsättningar för att själva kunna ta
ansvar för sin kompetensutveckling och konkurrenskraft i arbetslivet. Det är
därför viktigt att åtgärderna inriktas på att ge alla en bra utbildningsgrund
att
stå på. En grund som kan utgöra starten för det livslånga lärandet.

Centerpartiet menar att en utbildningsgaranti, syftande till att ge alla, både
arbetslösa och förvärvsarbetande, möjlighet att komplettera en kort tidigare
utbildning upp till motsvarande gymnasienivå, bör införas. Detta ska sedan
kunna byggas på med kvalificerad yrkesutbildning eller högre studier. Vad
som ovan anförts om utbildningsgaranti bör ges regeringen till känna.

4.2 Kvalificerad yrkesutbildning

Framför oss ser vi en period av stigande efterfrågan på arbetskraft. Redan
idag kan flaskhalsar inom vissa arbetsmarknader identifieras. Trots att
arbetslösheten är hög har företag problem med att finna kvalificerad
arbetskraft i rekryteringsarbetet. Inom en ganska kort period kommer vi
att ha en arbetskraftsbrist att hantera. Redan nu måste detta förhållande
speglas i den förda politiken.

Under tider av massarbetslöshet har säkerligen målet att minska den öppna
arbetslösheten en viktig roll att fylla liksom åtgärder som syftar till att få
människor att hålla kontakten med arbetslivet och/eller ger den arbetslöse
möjligheten att upprätthålla sociala kontakter med arbetskamrater och
arbetsgivare. Få utvärderingar har gjorts över hur detta har slagit ut, och de
utvärderingar som gjorts är inte entydiga.

I Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete fick några utländska forskare
ge sin syn (SOU 1995:39) på den svenska politiken. Erfarenheten är att
utbildningen ökade möjligheten till nytt arbete ganska marginellt, och att
t.ex. intensifierad rådgivning kunde vara mer effektivt. Vissa program har
dock gett positiva effekter, något som stämmer ganska väl med
erfarenheterna i andra länder. Lyckade program har "tenderat att vara relativt
små och i vissa fall ganska snävt inriktade".

Slutsatsen som dras är att det inte verkar "troligt att en allmän expansion
av utbildningsprogram kan ha en gynnsam effekt, särskilt inte om de sätts i
gång på ett urskillningslöst sätt, vilket verkar ha varit fallet på senare år".

Sålunda blir vår slutsats att statliga insatser inte kan garantera människor
jobb. Arbetsmarknadspolitiken bör heller inte i första hand syfta till att
garantera människor sysselsättning, utan rusta dem för ett arbetsliv, som med
nödvändighet innebär ständiga förändringar och ställer höga krav.

När efterfrågan på arbetskraft stiger bör den förda arbetsmarknadspolitiken
därför omformas till att omfatta mer kvalitativa åtgärder. Det innebär också
att regleringen av vilken utbildning som får ges och av den tid utbildningen
får pågå måste omprövas, samt att de kvarstående volymåtgärderna i
arbetsmarknadspolitiken fasas ut. Fokus ska ligga på att öka sysselsättningen
istället för att minska den öppna arbetslösheten. Vad som ovan anförts om
kvalitativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör ges regeringen till
känna.

4.3 Kompetenskonton

I framtiden är omsättningen på kompetens än snabbare än idag. För en
civilingenjör eller en sjuksköterska kan omsättningen av kompetens
handla om så korta perioder som fyra fem år, innan kunskaperna är för
gamla och måste förnyas eller kompletteras.

Centerpartiet anser att det ligger i både arbetsgivarens och arbetstagarens
intresse att kompetensutveckling kommer till stånd. Ett system med
individuella kompetenskonton bör därför införas. Systemet ska ge möjlighet
för var och en som så önskar att själv, alternativt tillsammans med sin
arbetsgivare, spara till sin kompetensutveckling under skattemässigt gynn-
samma villkor.

Avsättningar på kompetenskontot bör vara skattefria och beskattning ske
när uttag från kontot sker. Det bör ligga i den enskildes intresse att kunna
styra sin egen kompetensutveckling, att modernisera sin kunskap och sin
kompetens och därmed minskar risken för att bli arbetslös. Det bör även vara
möjligt att genom avtal finna former för gemensam avsättning och
användning från både arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren bör då ha
möjlighet att skjuta till resurser för den enskildes kompetensutveckling och
därigenom även öka attraktiviteten för vissa former av kompetensutveckling.
Vad som ovan anförts om kompetenskonton bör ges regeringen till
känna.

4.4 Utomnordiska medborgare

Bland invandrargrupperna är arbetslösheten fyra gånger högre än bland
svenska medborgare. Detta trots att många i dessa grupper i sina
hemländer hade en lång utbildning och hög kompetensnivå i sina arbeten.

En förklaring till den höga arbetslösheten bland invandrare kan vara att de
drabbas av så kallad statistisk diskriminering. Denna typ av diskriminering
innebär att arbetsgivare tillskriver enskilda individer gruppegenskaper. Om
en arbetssökande av en viss nationalitet i genomsnitt har sämre kvalifika-
tioner än andra sökande, kan en rationell arbetsgivare komma att avstå från
att alls kalla någon individ i denna grupp till anställningsintervju. Det är mer
rationellt att endast kalla individer ur den grupp som genomsnittligt har
högre kompetens, eftersom sannolikheten är större att i denna grupp hitta en
lämplig person.

Många företagare upplever det som svårt att översätta dessa gruppers
kunskaper, både på gymnasial och eftergymnasial nivå, till svenska
förhållanden. Idag översätts, valideras, denna kunskap inför exempelvis
högskolestudier. Det bör vara naturligt att detta sker även när det gäller den
rena yrkeskompetensen. På detta sätt blir det möjligt för dessa grupper att
snabbare komma in i det aktiva yrkeslivet.

Möjligheterna att översätta dessa gruppers kunskap och yrkeskompetens
bör finnas på centralt och regionalt plan. Det svenska valideringssystemet
bör även förändras så handläggningstiderna förkortas. Sverige har idag inte
råd att undvara denna kompetens utan måste bättre ta tillvara denna hittills
lågt nyttjade resurs. Framgångsrika företag inom t.ex. IT-branschen har insett
vikten av mångfald och anställer därför människor med olika kulturell och
språklig bakgrund. Vad som ovan anförts om ett effektivare validerings-
system bör ges regeringen till känna.

4.5 Entreprenörskap

Möjligheterna att starta egna företag bör förbättras. Undersökningar visar
att en stor del av dagens ungdomar kan tänkas bli egna företagare. Det
regelverk som finns idag verkar dock hämmande på detta
entreprenörskap. På grund av detta bör enklare regler och ökad
samordning utarbetas. Målet bör vara att samtliga som ansöker om F-
skattsedel också skall beviljas en sådan.

Ett nytt system för företagarstöd bör utformas. Systemet kan med fördel
vara framtungt så att en större del av ersättningen erhålls när
uppbyggnadsskedet är som intensivast för att sedan fasas ut när företaget
börjar generera inkomster. På detta sätt kan ett enklare system utformas än
det som finns idag. Reglerna blir enklare och mer lättförståeliga vilket i sig
kan bidra till att fler vågar ta steget till eget företagande. Vad som ovan
anförts om ett nytt system för företagsstöd bör ges regeringen till känna.

5 Rörlighet

5.1 Ökade kulturella satsningar - en del av framtidens arbets-
marknadspolitik

Den regionalpolitiska utredningen har i sina undersökningar visat på att
miljöombyte är den största anledningen till varför ungdomar flyttar.
Bilden av att ungdomar flyttar från arbetslöshet till arbete är således
felaktig. Tvärtom är det vanligt att ungdomar flyttar från arbetslöshet till
arbetslöshet. Miljöombytet är det som är avgörande. Detta visar på att
kulturen har en stor betydelse i den geografiska rörligheten.

Centerpartiet har inget emot en rörlighet vare sig inom olika yrken eller
rent geografiskt. Men den geografiska rörligheten får inte bli ensidig. Det
faktum att 230 av landets 289 kommuner minskar i befolkning samtidigt som
Stockholmsområdet ökar sin befolkning med nästan 20.000 invånare varje år
visar att den geografiska rörligheten är ensidig. Ensidigheten bidrar även till
sociala problem i storstäderna, bostadsbrist och social utslagning är inte
ovanligt. Det minsta man kan begära när man flyttar är att bostadssituationen
är tillfredsställande.

Centerpartiet menar att denna ensidiga geografiska rörlighet utarmar den
kulturella marknaden i utsatta regioner. Samtidigt så ökar den de sociala
svårigheterna i de redan överhettade regionerna. I vissa regioner ligger man
under den kritiska massa där marknader växer utan hjälp, i andra regioner har
den kritiska massan överskridits vilket leder till att regionen suger till sig
allt,
oavsett om man vill det eller inte. Vi kommer in i ett ekorrhjul som snurrar
snabbare och snabbare.

Företag i många regioner upplever svårigheter i fråga om rekrytering av
kompetent personal. Detta samtidigt som nästan 340.000 människor är
arbetslösa i landet. Detta är en flaskhals som utgör ett hinder för många
företag att utvecklas och generera än mer arbetstillfällen. Centerpartiet menar
att arbetsmarknadspolitiken även måste ha ett kulturperspektiv för att skapa
incitament för en ökad rörlighet ut till landets regioner. Vad som ovan
anförts om ett kulturperspektiv i arbetsmarknadspolitiken bör ges
regeringen till känna.

Enligt Arbetsmarknadsverkets årsredovisning stod Stockholmsregionen för
65 % av sysselsättningsökningen i landet under 1999. Inflyttningen till
Stockholmsområdet under 1999 var nästan 11.000 personer bara i ålders-
intervallet 16-25. Den ålderskategori som borde utgöra framtidens arbets-
kraft i mer utsatta regioner när det sker ett generationsskifte på
arbetsmarknaden. Ungdomarna är även de som ger framtidstro och utgör en
väsentlig del av konsumentkraften i samhället. Om detta underlag flyttar till
andra regioner utarmas marknaden för näringslivet i andra delar av landet.

Det omvända förhållandet finns i exempelvis Vaggeryd, en stor mängd
lediga arbetstillfällen finns i området, i dagsläget närmare 250 st. Här uppstår
en flaskhals då de arbetslösa inte ser tillräckliga incitament för att söka
dessa
arbeten. Lediga bostäder finns inte, vilket leder till att de arbetssökande
förväntas pendla. Detta medför ökade levnadskostnader som inte i tillräcklig
omfattning kompenseras genom de avdragsmöjligheter som finns i dagens
skattesystem.

Dagens system där staten betalar flyttningsbidrag till personer som fått
jobb på annan ort bör avskaffas, då det rekryterande företaget bör stå för
kostnaden. Denna kostnad för företagen är redan idag avdragsgill. Vad som
ovan anförts om den geografiska rörligheten och avskaffandet av
flyttningsbidragen bör ges regeringen till känna.

5.2 Övergångsarbetsmarknader

Erfarenheter säger att arbetslösa som kommer i kontakt med den
reguljära arbetsmarknaden i stället för att gå in i åtgärder lättare får
reguljära arbeten. Inom ramen för EU:s Integraprogram har man tagit
fasta på detta och menar att man för t.ex. människor med
invandrarbakgrund bör eftersträva att skapa övergångsarbetsmarknader.

På dessa arbetsmarknader är arbetskraften billigare genom t.ex. återföring
av arbetsgivaravgifter. Sådana arbetsmarknader kan och bör skapas i
regionala partnerskap mellan arbetsmarknadens myndigheter och arbets-
givare, såväl offentliga som privata. Grunden bör vara att människor ges
möjlighet att komma ut i arbetslivet, i kontakt med många olika arbetsgivare,
för att så småningom "fastna" hos någon. Mekanismen kan beskrivas som en
"kardborreeffekt". Övergångsarbetsmarknader bör inrättas för att underlätta
för många av dem som i dag befinner sig helt utanför den reguljära
arbetsmarknaden, främst i den rundgång som består av varvade perioder
åtgärder och öppen arbetslöshet.

Inom ramen för en förändrad modell för beslutsfattande, bör beslut om att
inrätta övergångsarbetsmarknader kunna fattas lokalt. Detta kräver för-
modligen förändringar i t.ex. de lagar som reglerar kommuners och regioners
möjligheter att stödja enskilda och företag. Vad som ovan anförts om
skapande av övergångsarbetsmarknader bör ges regeringen till känna.

6 Hälsa

6.1 Ohälsoproblematiken

Tempot i arbetslivet har drivits upp. De nödvändiga rationaliseringarna
under nittiotalet inom den offentliga sektorn har medfört att
arbetstagarnas ohälsa har ökat. På två år, mellan 1996 och 1998, ökade
antalet anmälda stressrelaterade sjukdomar med nästan 100 %. Störst är
problemen inom vård och omsorg samt för anställda inom polisen.

Även i spåren av den nya ekonomin kommer nu rapporter om utbrändhet
och förslitningsskador. Den nya typen av arbeten som innebär att man inte
lämnar arbetet när man lämnar arbetsplatsen leder till en ökad psykisk
belastning på arbetstagarna.

Ur såväl privat, statligt som samhällsekonomiskt perspektiv bör ohälso-
problemet tas på stort allvar. Förutom den tragedi och den ekonomiska
påfrestning som ohälsa innebär för de drabbade, är den ökade ohälsan ett
stort problem för staten i form av stigande utgifter och ett stort
samhällsekonomiskt problem genom stora produktionsbortfall.

En diskussion som blir alltmer vanligt förekommande är den om en reform
som syftar till arbetstidsförkortning, likt den som skedde i början och mitten
på 1970-talet. Förespråkarna menar att tiden för återhämtning skulle öka
genom en sådan reform. Det är möjligt att så blir fallet inom vissa
yrkeskategorier, men att så skulle bli fallet för samtliga är inte alldeles
självklart. Nackdelen med en lagstiftad arbetstidsförkortning kan vara att
tempot drivs upp ytterligare i syfte att öka produktiviteten om arbetstiden
sänks. Risken för utbrändhet skulle på kort sikt därmed snarast öka. I Kiruna
har man under en tid genomfört ett sådan reform på försök inom hemtjänsten
och resultatet har varit positivt. Sjukfrånvaron har minskat och effektiviteten
har ökat. Inom andra landsting har man gett personalen möjlighet att på ett
friare sätt fördela sin arbetstid mellan sig, något som även det gett ett gott
resultat. Detta visar att det kan finnas ett flertal olika sätt att hantera
denna
problematik och frågan bör därför överlåtas till arbetsmarknadens parter för
att finna lösningar som passar olika yrkesområden och behov.

Ytterligare en väg som inte tidigare diskuterats är att företagen i större
utsträckning får bära kostnader som kan relateras till stressrelaterad ohälsa.

Sverige har idag ett arbetsgivaransvar för skador i arbetslivet med bl.a.
skyldighet för arbetsgivaren att bekosta rehabilitering. För många av de
ohälsoproblem vi i dag ser, fungerar detta emellertid inte på grund av
osäkerheten kring hur man botar stressrelaterade sjukdomar, annat än genom
långvariga sjukskrivningar. Kostnaden för stressrelaterad ohälsa är med
andra ord inte internaliserade i företagens kostnader för arbetskraften.

En möjlig väg att internalisera kostnaden är att avskaffa den statliga
sjukförsäkringen för arbetstagare och ersätta denna med en lagstadgad
skyldighet för arbetsgivare att försäkra sina anställda. Rimligen borde då
premien komma att återspegla de risker i arbetssituationen och arbetsmiljön
som finns, och incitamenten för att minska sjukfrånvaron stärkas. Vad som
ovan anförts om ohälsoproblematiken och lagstadgad arbetsskade-
försäkring bör ges regeringen till känna.

6.2 Jämställdhet

Ohälsoproblemet har även ett köns- och jämställdhetsperspektiv då
arbetsmarknaden är könsuppdelad. Trots att många insatser görs för att
bryta denna uppdelning så kvarstår bilden av en tydlig könsuppdelning
inom många yrken. Hälso- och sjukvården domineras av kvinnor, liksom
sekreterar- och kontorsarbeten m.m. Tekniska yrken, liksom verkstads-
och byggnadsarbeten domineras av män.

Kvinnor är i större utsträckning än män deltidsarbetande. En orsak till
detta kan vara bristande jämställdhet. Många kvinnor tar ett större ansvar för
hem och familj än männen och arbetar därför deltid. Ett betungande
hemarbete kan likaväl som förvärvsarbete orsaka stressrelaterade problem.

AMS rapport "Arbetskraft, sysselsättning, arbetslöshet m.m. -
utvecklingen under 1990-talet", visar att drygt 17 % av kvinnorna hade
tidsbegränsade anställningar jämfört med 11 % för männen. Den vanligaste
formen för tidsbegränsad anställning är vikariat. Även denna osäkerhets-
faktor kan vara en orsak till stressrelaterade problem. Att ha möjligheten att
utveckla sin kompetens under tidsbegränsade anställningar och på det viset
öka möjligheten till en tryggare arbetssituation borde vara en självklarhet.

Män och kvinnor har olika lön för likvärdigt arbete och detta är inte
acceptabelt. Ett lönevärderingssystem likt den kanadensiska s.k.
Ontariomodellen bör utformas efter svenska förhållanden. Principen lika lön
för likvärdigt arbete måste gälla. Vad som ovan anförts om den tudelade
arbetsmarknaden och utformandet av ett lönevärderingssystem
liknande den kanadensiska Ontariomodellen bör ges regeringen till
känna.

6.3 Funktionshindrade på arbetsmarknaden

Inom det arbetsmarknadspolitiska området hanteras även personer med
funktionshinder. Denna grupp kan till stora delar anses som en inte fullt
nyttjad resurs. På grund av sitt handikapp har de inte möjlighet att fullt ut
producera i samma takt som en icke funktionshindrad arbetstagare.
Likafullt finns det ett värde, såväl rent mänskligt som
samhällsekonomiskt, att dessa personer får likvärdiga möjligheter på
arbetsmarknaden.

De senaste årens rationaliseringar har drabbat denna grupp hårt; den
statliga delen av lönebidraget har minskat vilket har lett till att dessa
grupper
återigen ställts utanför arbetsmarknaden. En större grad av samordning
mellan arbetsgivare, kommuner, myndigheter och andra statliga institutioner
på ett lokalt plan är att önska. Centerpartiet ämnar presentera ett sådant
förslag och tillförande av resurser till detta i samband med vårbudget-
motionen.

7 Hemställan

7 Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en decentraliserad arbetsmarknadspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett samordnat försörjningsstöd och sammanhållet
regelverk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade möjligheter till fördelning av resurser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska incitament i arbetsmarknads-
politiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningsgaranti,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvalitativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompetenskonton,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett effektivare valideringssystem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett kulturperspektiv inom arbetsmarknads-
politiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om geografisk rörlighet och avskaffandet av
flyttningsbidragen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skapande av övergångsarbetsmarknader,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ohälsoproblematiken och lagstadgad arbets-
skadeförsäkring,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den tudelade arbetsmarknaden och utformandet
av ett lönevärderingssystem likt den kanadensiska Ontariomodellen.

Stockholm den 13 april 2000

Lennart Daléus (c)

Agne Hansson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Kenneth Johansson (c)

Lena Ek (c)