med anledning av prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt

Motion 1999/2000:A18 av Ana Maria Narti (fp)

Regeringens arbetsmarknadsproposition talar redan i rubriken om en
förnyad politik för delaktighet och tillväxt. Efter en läsning undrar man
hur mycket förnyelse, delaktighet och tillväxt ryms i denna text. Det
kanske djärvaste i skrivelsen består i den ganska skarpa kritik som riktas
mot AMV och AMS och i löftet att minska antalet åtgärder och förenkla
de regler som styr arbetsförmedlingarna. Betydligt mindre förnyelse går
att finna i den allmänna analysen av arbetslivets strukturer och framför
allt i de förslag som vill angripa den långvariga arbetslösheten.

Gamla synsätt

Hela detta dokument talar genomgående om arbetslösa som får
anställning eller erbjuds utbildning och praktik och om
arbetsmarknadspolitiken som ger människorna kompetens. Individerna
och grupperna presenteras alltså alltid som mer eller mindre passiva
mottagare av arbetstillfällen och utbildning, åtgärder och kompetens. De
förväntas inte att ta del i utformningen av planer och handlingar de ska
delta i, ännu mindre att själva lägga grunden för program som öppnar
deras eget inträde i ett aktivt inkomstbringande liv. Textens författare
verkar tro på en stor arbetsmarknadspolitisk apparat som frikostigt delar
ut nya jobb och skänker bort kompetens och kunskap. Alla människor
som drabbas arbetslösheten lever ett svårt liv: att de kan ta initiativ för att
förändra sin situation, att de har förmåga att axla ansvaret för vardagen,
att de själva kan skapa nya arbetstillfällen genom att finna nya arbetssätt
eller lansera starka affärsidéer verkar inte ingå i de tänkesätt som
inspirerar propositionen. Här upprepas ofta ordet delaktighet, men ordet
förblir tomt, utan förankring i konkreta modeller för ett riktigt ömsesidigt
samarbete mellan arbetsförmedlingar och arbetslösa.

Inte heller fraserna om de personliga handlingsplanerna som ska frälsa
folket från arbetslöshet övertygar. Sådana planer har under år ingått i den
metodik som arbetsförmedlingarna uppmuntrades följa, men regeringen själv
erkänner att planerna ofta har varit till intet förpliktigande byråkratiska
produkter. "I många fall har kvaliteten och delaktigheten i handlingsplanerna
ifrågasatts." På vilka sätt man nu ska förstärka kvaliteten och den arbets-
sökandes delaktighet sägs inte i propositionen.

Allt detta leder till en slutsats: propositionen ser inte de arbetslösa som
levande mänskliga varelser med egen vilja och egen energi utan fortsätter -
som många andra tidigare författade socialdemokratiska skrivelser - att
beskriva folk utan anställning som en opersonlig massa som statens arbets-
marknadspolitik är kallad att "åtgärda". Att delaktighet och tillväxt kan resa
sig ur sådant tänkande är svårt att begripa.

Hela Sverige i fast anställning?

Hela analysen om arbetslivets utveckling i dag och utformningen av de
nya förslagen utgår från detta socialdemokratiska synsätt. Denna enligt
min mening felaktiga bild över nutiden förstärks också av det ofta
upprepade ordet anställning. Här uttrycks en föreställning om arbetslivets
villkor som kanske stämde med verkliga förhållanden på 60-talet eller
70-talet men som inte har bäring i nutiden, då många nya arbetstillfällen
tar skepnad av projekt eller uppdrag grundade på flexibla avtal, konsult-
eller frilansinsatser. Att tro att Sverige om tre eller fyra år ska erbjuda
befolkningen några hundratusen nya fasta anställningar av traditionell art
är minst sagt överoptimistiskt.

Få och förvånande sparsamma uttalanden pekar på värdet av nya företag
och på företagslivets skapande energi. Propositionen nämner hastigt positiva
erfarenheter från internationellt och svenskt företagsliv, men strax efteråt
nämner man en skrivelse fylld av misstänksamhet mot företagarna: "I en
rapport från LO befaras att starta-eget-bidrag kan leda till en ökning av
ofrivilliga egenföretagare med inkomster och arbetsförhållanden som är
sämre än för de anställda i branschen samt till att lågproduktiva verksamheter
som saknar marknadsutrymme hålls vid liv."

Klara fakta som grund för analys och förslag

Söker man förnyelse, delaktighet och tillväxt när det gäller
arbetsmarknaden, måste man börja med att realistiskt beskriva
verkligheten. Sverige behöver en tydligare statistik över
arbetsmarknaden. En nyligen publicerad rapport från Svensk Handel talar
om 1,5 miljoner svenskar som saknar jobb år 2000! Den aktuella
propositionen nämner olika och betydligt lägre siffror. Man diskuterar
situationen för långtidsarbetslösa men utan att inkludera i dessa siffror de
förtidspensionärer och socialbidragstagare som egentligen är permanent
arbetslösa men inte registrerade i AMS tabeller.

I detta sammanhang bör jag påpeka att just arbetslöshetsstatistiken reser
frågor som hittills har diskuterats för lite. Svensk Handels rapport är inte den
enda undersökning som pekar på massarbetslöshet dold utanför de kända
siffrorna. Andra forskare - bland dem Jan O. Berg och Agneta Stark - har
skrivit om detta. I ett av Kvinnomaktutredningens betänkanden (SOU
1997:115) tar Agneta Stark upp några sådana siffror: "Vi har då funnit att
dagens standardkategorier inte längre fungerar så som de varit tänkta. Vi har
funnit omkring en halv miljon människor i Sverige utanför arbetskraften,
alltså varken i betalda arbeten eller arbetslösa, i en grupp övriga som i stor
utsträckning är okänd. Dessa människor är betydligt fler än de arbetslösa.
Vad gör de? Vad lever de av? Hur ser de på sig själva? Är de nöjda eller
skulle de vilja leva på annat sätt?"

Om dessa forskares upptäckter innehåller bara en liten del av sanning, bör
vi som arbetar politiskt omgående ta itu med det som verkar vara en dold
massarbetslöshet. Identitetslösa enskilda människor eller grupper är inte bara
svåra att identifiera, deras människovärde speglas inte i benämningen av en
viss social position.

Inte heller de effekter som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har på
arbetslivets relationer och förhållanden redovisas klart. Man nämner vissa
kritiska vetenskapliga rapporter men man skyndar sig att skapa tveksamhet
kring dem. De undanträngningseffekter som enligt flera forskare bevisligen
och i stor utsträckning förekommer tas inte med i beräkningen av de nya
modellerna. Enligt forskarna från Institutet för arbetsmarknadspolitisk ut-
värdering (IFAU) betyder varje 100 fall av tillämpade arbetsmarknads-
åtgärder en förlust av 65 riktiga jobb. Nu inför statsmakten en ny och i tiden
obegränsad arbetsmarknadsåtgärd för långvarigt arbetslösa - aktivitets-
garantin - samtidigt som den under två hela år betalar en stor del av lönen för
personer över 57 år: vilka effekter kommer denna armé av mycket billig
arbetskraft att ha för relationerna mellan arbetsgivare och arbetssökare?
Varför ska en arbetsgivare - i den offentliga sektorn eller i privat näringsliv
-
anställa till avtalsenlig lön en arbetslös, när precis samma prestation kan bli
genomförd gratis eller nästan gratis med hjälp av aktivitetsgaranti eller
förstärkt rekryteringsstöd?

Fara för politikerförakt

Förutom kontraproduktiva ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
effekter kan de mycket omfattande nya stödformerna ha förödande
effekter i det politiska livet. Den socialdemokratiska regeringen hävdar
alltid och också i denna skrivelse att arbetsrätten inte förändras och att en
bortre parentes inte införs i arbetslöshetsförsäkringen men de
aktivitetskrav som nu ställs på de arbetslösa kommer skapa motsättningar
i detta sammanhang. I praktiken kan de nya kraven leda till ingrep i
försäkringens giltighetstid. Propositionen understryker att "avvisande av
erbjudande av lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska leda till
avstängning från rätten till arbetslöshetsersättning enligt lagen om
arbetslöshetsersättning". På ren vardagssvenska betyder detta att alla
arbetslösa som av en eller annan anledning inte vill eller kan följa arbets-
förmedlingens hänvisningar efter den första augusti 2000 utestängs från
a-kassan. För dem har en arbetslöshetsförsäkring en klar bortre parentes.
Folkpartiet liberalerna vill ha en arbetslöshetsförsäkring med bortre
parentes. Propositionens nya och otydliga rekommendationer kan läsas
som ett bevis på behovet av större öppenhet och klarare
ställningstaganden i denna fråga. Samma sak kan sägas om det förstärkta
rekryteringsstödets relation till lönenivåerna. Detta stöd borde inte
presenteras som en subvention som täcker 75% av lönekostnaderna.
Taket på 525 kr per arbetsdag gör att en någorlunda anständig lön kräver
betydligt större insatser från arbetsgivaren. Man kan också befara att
desperata arbetslösa accepterar en mycket låg lön med rekryteringsstöd
bara för att överhuvudtaget få ett betalt arbete. Detta leder till att lön,
eventuell a-kassa och framtida pension sänks.

En ärlig politik värd förtroende ska i handling bekräfta vad dess ord säger.
Den nya arbetsmarknadspolitik som den socialdemokratiska regeringen nu
förkunnar drar åt olika hål. Ett sådant förfarande ger lätt näring åt
likgiltighet
och politikerförakt.

Invandrarnas massarbetslöshet - en undanträngd
fråga?

Det som mest förvånar i den aktuella propositionen är avsaknaden av en
analys av det segregerade arbetslivet. Invandrarnas arbetslöshet nämns
upprepade gånger, men inget utrymme ges till en djupare diskussion om
den. Varför somalier eller irakier har så svårt att tränga in i det
produktiva livet, hur kommer det sig att högre utbildade invandrare
saknar arbete i mycket större utsträckning än svenskar med likvärdig
kompetens, varför finns ytterst få utomlandsfödda bland lärare, jurister,
veterinärer: dessa frågor ställs inte.

Jag tror att en stor del av nutidens svårigheter har byggts upp på en grund
av överdriven tilltro till storskalig samhällsplanering. Invandrarnas arbets-
löshet började växa under 80-talet mitt under högkonjukturen. Då hade ett
system för mottagning av nyanlända cementerats - ett system som först
krävde långa väntetider i flyktingförläggningar och sedan rekommenderad
kommunplacering finansierad genom socialbidrag. På 80-talet kunde man på
socialkontor och arbetsförmedlingar träffa tjänstemän som på fullt allvar
tyckte att fem år av svenskundervisning och liv på olika komvux-kurser var
absolut nödvändiga för "anpassning" till det svenska samhället. Dessa
personer verkade inte förstå att fem år utan inkomstbringande verksamhet
diskvalificerar invandrarna i personalchefers och arbetsgivares ögon. Den
färska svenska arbetslivserfarenheten är ju den högsta meriten för den som
söker jobb. Människor bundna till alla slags introduktionsprogram utan
kontakt med arbetslivet förlorade enormt mycket på detta.

Frågan som de nya förslagen reser är: kan den nya obligatoriska aktivitets-
garantin plötsligt och utan särskilda förberedelser ersätta den långa passivitet
i vilken många permanent arbetslösa hittills har levt? Att binda ett lågt bidrag
till tvångssysslor kan förvärra situationen. Som jag tidigare sagt: många
riktiga jobb riskeras när en hel arme av gratis arbetskraft erbjuds till arbets-
givarna. Och de personer som strängt kommenderas fram till ett arbete med
ytterst låg ersättning får anledning att undra vart den svenska respekten för
den personliga integriteten har tagit vägen. De etniska relationerna hotas då
att helt förfalla.

Med andra ord: en lösning på arbetslöshetens frågor går inte att finna om
man inte radikalt ändrar relationerna mellan politik och de arbetslösa, oavsett
de arbetslösas etniska bakgrund. Politiken i sig kan inte kommendera fram
nya fast anställningar för hundratusen eller ännu fler personer, den kan inte
heller skapa nya företag på löpande band. Vad politiken kan göra är att
öppna arenor på vilka folk får en chans att experimentera, pröva olika
verksamheter och relationsmönster, i praktiken söka kontakter och metoder
som så småningom leder till regelbundna inkomster.

Arbetslinjen - på vilka villkor?

Vi socialliberaler har under år hävdat att människovärdet kränks för dem
som tvingas leva i passivitet. Vi ser det anständigt betalda arbetet som en
levande länk mellan människor, vi betraktar de passiviserande
socialbidragen som en olämplig och kontraproduktiv lösning på
försörjningsfrågan. Men vi är tveksamma gentemot en politik som i
någorlunda försiktiga formuleringar förespråkar tvångsarbete. Självklart
skulle uppmuntran och lättnader för företagen leda till betydligt bättre
resultat, framför allt därför att det är företag som skapar riktiga jobb.

Just i dagarna när denna motion skrivs diskuteras att bristen på arbetskraft
under snar framtid kommer att bli ett allvarligt hot mot samhället och import
av arbetskraft förespråkas. Det är viktigt att påpeka att i Sverige lever i dag
en massa högt utbildade invandrare som under mycket långa tider inte har
kunnat försörja sig inom det egna yrket. Att nu börja planera eller t o m
verkställa import av arbetskraft betyder ett slag rakt i ansiktet på alla dessa
människor, att definitivt döma dem till kroniskt och förnedrande bidrags-
beroende.

Med detta vill jag påminna om alla förslag till lättnader och förbättringar
för små företag som både vi och andra - t ex Småföretagardelegationen -
under år har lagt fram, förslag som hittills har förblivit obesvarade.

Jag vill också påminna om några av mina tidigare förslag: aktivitetscentra
som de arbetslösa själva driver, mikrolån för nya småföretagare utan eget
kapital, studiecheck för utbildningar som leder till inträde i arbetslivet,
kompetenskonto för socialbidragstagare som tar tidsbegränsade betalda
uppdrag och på så sätt kan spara pengar för att skapa en bas för kommande
yrkesliv.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förnyad och omfattande arbets-
löshetsstatistik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de arbetslösas rätt och praktiska möjlighet till
egna initiativ och eget ansvar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktivitetscentrum drivna av arbetslösa, om
mikrolån, studiecheckar och kompetenskonto för socialbidragstagare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av lättnader för små företag.

Stockholm den 13 april 2000

Ana Maria Narti (fp)