med anledning av prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.

Motion 1999/2000:T31 av Eva Arvidsson (s)

I syfte att genomföra EG-direktivet (1999/93/EG) avseende ett
gemenskapsramverk för elektroniska signaturer föreslås genom
rubricerade proposition en ny lag om s.k. kvalificerade elektroniska
signaturer samt en påföljande konsekvensändring i sekretesslagen. Det
övergripande målet med såväl EG-direktivet som den svenska
lagstiftningen är att härigenom skapa vissa fundamentala förutsättningar
samt en infrastruktur för elektronisk kommunikation i ett öppet system,
exempelvis Internet, mellan parter som i förväg inte känner varandra.
Detta skall åstadkommas genom att kommunikationen signeras på sådant
sätt att det kan säkerställas att den kommunicerade informationen inte
har förändrats, att informationens avsändare är den som den utger sig för
att vara samt att avsändaren kan knytas till den avsända informationen
och sålunda inte har möjlighet att förneka att han eller hon avsänt
densamma. Mot bakgrund av att denna funktionalitet kan tillhandahållas,
skapas förhoppningsvis den grundläggande trygghet som krävs för
utvecklingen av detta medium.

Denna vällovliga ambition begränsas dock till viss del av det faktum att
regeringens proposition endast innehåller ett elementärt regelverk som fram-
för allt tar sikte på näringsrättsliga frågeställningar. Regelverket kan däremot
inte tillämpas i någon större utsträckning avseende kommunikationen mellan
myndigheterna och medborgarna. För att elektroniska signaturer skall få
användas även i detta sammanhang krävs ett fortsatt, både omfattande och
tidsödande, utrednings- och lagstiftningsarbete. Detta avser framför allt vissa
författningsreglerade krav på "underskrift", "egenhändig namnunderskrift"
etc. i syfte att fastställa i vilken utsträckning det är tillåtet att uppfylla
ett
formkrav på exempelvis egenhändigt undertecknande med en elektronisk
signatur. I annat fall torde ett sådant krav utesluta elektroniska rutiner.
Detta
återstående arbete innebär sannolikt att möjligheten till regelmässig elek-
tronisk kommunikation mellan myndigheterna och medborgarna kommer att
försenas under en i detta sammanhang onödigt lång tid.

Varför regeringen inte väljer att ta ett sådant helhetsgrepp som skulle med-
ge att förutsättningar skapas även för kommunikation mellan nämnda parter
är svårt att förstå. I propositionen konstateras att det knappast är lag-
stiftningen som står i vägen för att elektroniska signaturer skall få samma
betydelse som egenhändiga namnunderskrifter. Det viktigaste torde i stället
vara att det utvecklas säkra och lättanvända tekniska lösningar för
elektroniska signaturer så att människor känner tillit till dem och tycker att
de är praktiska att använda.

Grunden för tolkningsproblemen avseende dessa formkrav baseras på att
telefaxmeddelanden i praxis inte ansetts uppfylla rättegångsbalkens formkrav
på att viss handling ska vara egenhändigt undertecknad. Anledningen till
detta är att det i nämnda krav också ansetts ligga ett krav på att det är just
det
undertecknade exemplaret som ska ges in till domstolen och inte, som dom-
stolarna betraktar faxmeddelandet, en kopia av detta exemplar.

I vilken utsträckning detta betraktelsesätt kan, eller bör, tillämpas be-
träffande elektroniska signaturer torde dock vara osäkert. För det första avser
refererade praxis endast telefax vilket dels torde vara relativt svårt att
ställa
några högre säkerhetskrav på beträffande avsändarens identitet m.m., dels
torde vara att betrakta som ett pappersbaserat medium där en fysisk namn-
teckning är knuten till en fysisk handling. Denna teknik skiljer sig alltså på
avgörande sätt från tekniken med elektroniska signaturer. Vid elektronisk
signering skapas en signatur som är unik för den enskilda handlingen. Denna
signatur är vidare att betrakta som en del av handlingen. Sålunda torde kravet
på undertecknande i original kunna uppfyllas.

I propositionen utsägs att utgångspunkten för aktuell situation bör vara att
..."det inte bör finnas otidsenliga formkrav som på ett onödigt sätt hindrar
elektronisk kommunikation". Vad som därmed menas med "otidsenliga
formkrav" och "onödigt" är i och för sig inte självklart, men uttalandet torde
dock antyda en ambition att så långt möjligt tillåta användningen av
elektroniska signaturer. Med denna ambition som premiss borde regeringen
därför ta steget fullt ut och stipulera att huvudregeln skall vara att
elektroniska signaturer får tillämpas i samtliga situationer om det inte
speciellt reglerats att så inte får ske.

Även en sådan omvänd ordning kräver naturligtvis ytterligare utrednings-
och lagstiftningsarbete, men detta torde vara av väsentligt mindre omfattning
om utgångspunkten för arbetet är att identifiera endast de situationer där
undantag från huvudregeln krävs. Detta innebär sannolikt att utvecklingen
mot allmän kommunikation genom elektroniska rutiner kan påskyndas. En
ordning som bygger på en tillåtande huvudregel torde vidare vara lagtekniskt
mer logisk såtillvida att antalet situationer där elektroniska signaturer kan
accepteras rimligtvis kommer att vara betydligt fler, jämfört med dem där de
inte kan tillåtas. Det förefaller därför som en mer rationell lösning att
specialreglera det mindre antalet, d.v.s. undantagen från nämnda huvudregel.
Avslutningsvis skulle regeringen genom införandet av nämnda ordning
uppvisa en positiv inställning och tilltro till detta medium, vilket skulle
stärka förtroendet hos allmänheten för den nya tekniken. Härigenom kan
regeringen skapa goda förutsättningar för vad den själv anser vara den
viktigaste frågan i detta sammanhang, nämligen att det ..."utvecklas säkra
och lättanvända tekniska lösningar för elektroniska signaturer så att
människor känner tillit till dem och tycker att de är praktiska att använda".
För detta torde dock krävas att regeringen vågar bryta den cirkel-
argumentation som i dag försvårar utvecklingen av elektronisk kommunika-
tion. Om leverantörerna skall vilja tillhandahålla den vidareutveckling mot
säkra och brukbara system som regeringen efterlyser, krävs att användarna
ges möjlighet att nyttja befintliga system. Detta ställer dock krav även på att
regelverken stödjer denna utveckling och inte, som i dag är fallet, motverkar
densamma.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att huvudregeln skall vara att elektroniska
tjänster får tillämpas i samtliga situationer om det inte speciellt re-
glerats att så inte får ske.

Stockholm den 7 juni 2000

Eva Arvidsson (s)