med anledning av prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar

Motion 1998/99:Fö15 av Lars Ångström m.fl. (mp)

Inledning

Efter Sovjetunionens kollaps och Warzawapaktens
upplösning har de militära hoten som motiverat Sveriges
militära försvar upphört att existera. De ryska
militärutgifterna har minskat med över 80 %.
Militärledningen och regeringen delar idag Miljöpartiets
bedömning om att helt avskriva det militära invasionshotet.
Konsekvensen i omvärlden har varit en halvering av
militärutgifterna i Europa. Men i Sverige har de med
undantag av 90-91 aldrig varit högre. Över 100 miljoner
kronor varje dag. Mot den bakgrunden bör de föreslagna
utgiftsminskningarna på 10 %, 12 miljarder kronor, ses som
ett blygsamt första steg. Ett mer rimligt första steg hade varit
en minskning på 17 miljarder kronor.

Regeringen skriver att även om en rysk militär invasionskapacitet inte är
möjlig de närmaste tio åren så bör det finnas en anpassningsförmåga uppåt.
Då den mer sannolika utvecklingen är ett fortsatt ryskt militärt sönderfall är
det ännu viktigare att ha en anpassningsförmåga för fortsatta militära
minskningar.

Miljöpartiet ser det dock som viktigt att Sverige skaffar sig ett försvar mot
de reella och icke-militära hoten som kan uppstå eller riktas mot vårt
samhälle och vår demokrati. Det handlar om alltifrån sönderrostande
atomubåtar i Murmansk, IT-sabotage, rysk gränsöverskridande maffia-
verksamhet och miljöförstöring. Mot dessa hot hjälper varken JAS-plan,
ubåtar eller stridsvagnar. Förebyggande insatser och försvarsinsatser måste
hanteras av befintliga eller nya civila myndigheter och organisationer. En
stor del av kvarvarande försvarsutgifter måste därför föras över från en
alltmer irrelevant militär till att istället bygga en försvarsstruktur anpassad
till 2000-talets behov.

Miljöpartiet är för ökade fredsfrämjande insatser i olika FN-operationer.
Genom att inte vara med i VEU och Nato stärks vår möjlighet som alliansfri
nation.

Sverige bör eftersträva att
bli part i CFE-avtalet

Under kalla krigets sista skälvande år slöt medlemsländerna i
de båda
militärallianserna Nato och Warzawapakten ett avtal som
kraftigt skulle rusta ned Europas vapenarsenaler.
Undertecknandet av avtalet 1990 betecknas ibland som
själva slutpunkten på det kalla kriget. Vid den tiden sökte
Sverige bli en del av avtalet som fick namnet CFE, Treaty on
Conventional Armed Forces in Europe, men Sverige fick nej
med motiveringen att avtalet bara rörde de båda
militärallianserna.

CFE-avtalet har sedan visat sig vara en starkt bidragande faktor till den
påföljande nedrustningen i Europa, som bland annat har lett till att Natos
medlemsländer sänkt sina militärutgifter med 22 %.

Nu är CFE-avtalet under omförhandling för att moderniseras och passa
dagens situation, där Warzawapakten har upphört att existera och Nato håller
på att utvidgas. Det nya avtalet kommer att innehålla tak för varje nations
militära rustningar, istället för som tidigare ett tak för respektive allians
sammanlagda rustningsnivå. Ambitionen i förhandlingarna är att ytterligare
sänka taket för de tillåtna rustningsnivåerna.

Sverige deltar ej i omförhandlingarna av CFE-avtalet, men kan mycket väl
komma att bli inbjudet att, tillsammans med övriga alliansfria stater i Europa,
ansluta sig när avtalet är klart. Förmodligen sker det under 1999. Det är vår
mening att Sverige då bör bli part av avtalet.

Även om det inte går att söka "medlemskap" i CFE-avtalet i dagsläget så
bör riksdagen nu uttala sig principiellt för ett svenskt deltagande i detsamma.

I såväl Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2) som i regeringens
proposition betonas också CFE-avtalets betydelse för svensk säkerhet.

Från att tidigare ha varit positiva till svenskt deltagande i CFE-avtalet har
regeringen under senare år enligt massmedia sett hinder för ett svenskt
medlemskap (SvD 971016 och DN 971029).

Hindren skulle bestå i att vår försvarsplanering är unik i det att den bygger
på alliansfrihetens och anpassningsfilosofins grund samt att mobiliserings-
tanken innebär att vapen ska finnas utplacerade i hemliga förråd.

Fortsatt anpassning nedåt utgör dock inget hinder. Att anpassa uppåt är
snarast synonymt med att upprusta. Själva syftet med CFE-avtalet är just att
förhindra upprustning. Det är i vår mening positivt och stabiliserande att
stater förhindras från detta. För att visa gott föredöme bör även Sverige
ålägga sig CFE-avtalets rustningsbegränsningar.

Inte heller mobiliseringsplanerna är unikt svenska, även Norge, som är part
i avtalet, har sådan försvarsplanering. Men Norge är som bekant till skillnad
från Sverige inte militärt alliansfritt. Regeringen slår dock fast att
alliansfriheten "sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot
väpnat angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
det allt mer fördjupade internationella säkerhetssamarbetet". Följaktligen kan
inte alliansfriheten utgöra hinder för ett svenskt deltagande i det säker-
hetsfrämjande CFE-avtalet.

Vi anser att fördelarna med att vara part i avtalet är långt viktigare än de
eventuella nackdelarna. Som CFE-part så hade Sverige till exempel haft rätt
att ha synpunkter på de viktiga flankbestämmelserna i avtalet. Som part hade
vi också kunnat introducera nya idéer för att vitalisera avtalet.

Utveckla obeväpnade
insatsenheter

Försvarsberedningen anförde enigt i sin rapport att Sverige
bör utveckla och organisera särskilda obeväpnade och civila
insatsenheter utrustade och tränade för fredsfrämjande och
humanitära insatser. Detta är en god tanke, men förslaget
återfinns tyvärr inte i regeringens proposition.

Syftet med att upprätta insatsenheter är att söka knyta samman civil och
militär kompetens för att på så sätt skapa ett instrument för insatser där
militära förband av olika skäl inte kan agera. Vid upprättandet av den höge
representantens organisation i Bosnien-Hercegovina år 1995 och nu senast
vid upprättandet av OSSE:s verifikationsmission i Kosovo saknades en
insatsberedd ledningsfunktion där en rad olika kompetenser, t ex poliser,
biståndsexperter, militärer och inte minst ledningsresurser hade varit av stor
nytta redan från start.

Regeringen talar sig varm för behovet av civil-militär samverkan
(CIMIC). Men konkreta förslag för att bidra till detta saknas. Vi anser att
sådana civila insatsenheter som ovan nämns är ett viktigt inslag för framsteg
på detta område. För att tydliggöra vikten av CIMIC bör området också
nämnas som ett av de styrande inslagen för Sveriges engagemang inom
Partnerskap för fred, PFF.

En insatsstyrka för
nationella och
internationella
miljökatastrofer

Inom ramen för den vidgade hotbilden har de icke-militära
hoten i debatten kommit att identifieras och uppvärderas.
Genom försvarspolitiken skapas resurser som kan bidra till
förmågan att hantera svåra påfrestningar. Men i regeringens
proposition nämns de icke-militära hoten mycket
knapphändigt eller inte alls. Det finns ingen anledning att
inte bli konkret när det gäller till exempel miljöhoten. Mot
sönderrostande atomubåtar i Murmansk,
kemikaliekatastrofer och andra akuta miljökatastrofer bör en
insatsstyrka skapas.

I Borås har ett koncept för en miljöbrigad tagits fram. Det finns färdiga
utbildningsplaner för att med hjälp av tidigare militära resurser skapa en
insatsstyrka för nationella och internationella miljökatastrofer. Enligt
Miljöpartiets mening bör en sådan insatsstyrka skapas. EU har också i en
resolution givit medlemsstaterna i uppdrag att inventera vilka militärt
relaterade resurser som kan ställas till EU:s eller FN:s förfogande för att ha
en miljöinsatsberedskap. Utbildar vi i enlighet med "Miljöbrigadens" kon-
cept uppfyller vi detta.

Avveckla svensk
vapenindustri

Regeringen vill uppmuntra till ett ökat samarbete mellan
svenska och andra europeiska krigsmaterieltillverkare. Det
skulle innebära att framtida vapensystem i än högre
utsträckning blir tillverkade i samarbete mellan svenska och
utländska företag. De frånhänder sig då de nationella
vapenexportlagarna.

Miljöpartiet menar att det är ett dåligt sätt att hantera den överkapacitet
som svensk vapenindustri har. Det är bättre att avveckla den verksamhet som
inte längre behövs och gå in med statliga arbetsmarknadspolitiska insatser till
de orter som drabbas extremt hårt.

Utnyttja försvarets
fältsjukhus i större grad än
idag

I propositionen skriver regeringen att Sverige skall särskilt
bidra till FN med viss specialkompetens som är särskilt
efterfrågad av FN som t.ex. ledningsfunktioner, civilpoliser,
observatörer, ammunitions- och minröjning, transporter,
logistik samt sjukvård.

Detta är en klok hållning som vi instämmer i. När det gäller den sist-
nämnda kompetensen, sjukvård, så anser vi att svensk fältsjukhusverksamhet
är, och i ökande grad framgent bör vara, ett adelsmärke inom Sveriges
internationella engagemang.

En faktor som tyder på att verksamheten inom detta område borde kunna
ökas är tillgången till materiel. När nu invasionshotet skrivs av bör de 34
kompletta fältsjukhus som står outnyttjade i svenska förråd morderniseras
och kompletteras för att komma till aktiv användning i internationella
insatser. Den materiel som nu avvecklas till följd av omstruktureringen av
det svenska försvaret kan efter modernisering komma att säljas eller
överlåtas till ideella organisationer. I den mån den utrustningen inte används
i det svenska försvaret vore det mycket positivt om den materiel som
kommer att finnas kvar kan lånas ut till biståndsorganisationer.

En begränsande faktor är dock tillgången till personal. Enligt uppgifter i
massmedia (SvD 981022) uttryckte generalmajor Ann-Marie Göransson
allvarligt bekymmer över möjligheten att bemanna planerade sjukvårds-
insatser. Problemen med att finna läkare till internationella insatser beror
dels
på den allmänna läkarbristen i landet, dels på det faktum att arbetsgivarna
inom landstingssfären inte ser utlandstjänstgöring som meriterande. Det
senare försöker Försvarsmakten nu möta med upplysningsverksamhet för
arbetsgivarna.

Försvarsmakten tittar också på samnordiska lösningar för att lösa be-
manningsfrågan. Läkarbrist är dock inget enskilt svenskt problem, varför
detta inte på ett avgörande sätt löser frågan.

Vi anser att regeringen bör utreda hur den outnyttjade fältsjukhus-
materielen kan moderniseras för att sedan kunna komma till praktisk
användning samt hur bemanningen av svenska sjukvårdsinsatser ska kunna
utökas.

I den mån detta är en ekonomisk fråga bör regeringen genom
omfördelningar inom den givna ramen för Försvarsmaktens verksamhet
säkra att svenskt bidrag till sjukvårdskompetens i internationella insatser
ökas.

Exportstödjande
verksamhet

Regeringen anser att försvarsindustrins behov av exportstöd
ökar, och vill därför ha en översyn av om nuvarande
organisation för exportstödjande verksamhet är
ändamålsenlig och tillräcklig som stöd för svensk
försvarsindustris exportansträngningar. Tidigare har
riksdagen beslutat att regering och myndigheter skall öka
sina ansträngningar för att möjliggöra export av bland annat
JAS 39 Gripen.

Delar av denna export går till oroshärdar som exempelvis Filippinerna och
Indonesien samt till diktaturer som Saudiarabien, Oman, Bahrein, Förenade
arabemiraten och Kuwait. En allt större del av den svenska krigs-
materielexporten består av delsystem som ingår i utländska vapensystem,
vars export till tredje land inte kan påverkas av svenska myndigheter. Det
betyder att svensk krigsmateriel i ännu högre utsträckning kommer att säljas
till diktaturer och användas i krig runt om i världen. Det står i konflikt med
Sveriges utrikespolitiska målsättningar om att i stället föregripa krig, verka
för fredlig konfliktlösning och stärka demokratier. Miljöpartiet de gröna vill i
stället avveckla den svenska krigsmaterielexporten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgiftsminskningarna och att ett rimligt första steg skall vara en
minskning på 17 miljarder kronor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör uttala sig för en svensk anslutning till CFE-avtalet
och att en ansökan bör göras så snart tillfälle till detta ges,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör utveckla och organisera särskilda obeväpnade och
civila insatsenheter utrustade och tränade för fredsfrämjande och humanitära
insatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ökad civil-militär samverkan tydligt bör infogas som
komplement till de i proposition 1998/99:74 anförda styrande syftena för
Sveriges engagemang i PFF,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en insatsstyrka för nationella och internationella miljökatastrofer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det är bättre att avveckla den verksamhet som inte längre
behövs och gå in med statliga arbetsmarknadspolitiska insatser till orter som
drabbas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sveriges förmåga att bidra med sjukvårdskompetens bör ökas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de fältsjukhus som nu står outnyttjade i lager bör komma till
användning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Försvarsmakten inom given ekonomisk ram om så är
nödvändigt skall omfördela medel för att säkra svenskt bidrag till
sjukvårdskompetens i internationella insatser samt för att säkerställa att redan
befintlig utrustning kommer till praktisk användning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avveckling av den svenska krigsmaterielexporten.

Stockholm den 22 mars 1999

Lars Ångström (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Per Lager (mp)