med anledning av prop. 1996/97:87 Dublinkonventionen

Motion 1996/97:Sf26 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

Inledning

I nuvarande proposition framförs ett förslag till riksdagen om
godkännande av en konvention som ännu inte har trätt i
kraft. Detta trots att konventionen var färdigbehandlad år
1990. Sverige har genom sin anslutning till EU förbundit sig
att godkänna en konvention, som rör samarbetet inom den
tredje pelaren, utan att ha kunnat påverka innehållet i dess
bestämmelser.

Det finns all anledning till skepsis när det gäller EU:s samarbete i rättsliga
och inrikes frågor. Syftet med detta samarbete är att förverkliga unionens mål
att uppnå fri rörlighet för personer (läs arbetskraft) samtidigt som man
bibehåller säkerheten och tryggheten för medborgarna. Miljöpartiet de gröna
är för fri rörlighet för personer, det är dock beklagligt att denna bara skall
gälla för varor, kapital och arbetskraft. Rörligheten begränsas avsevärt för
dem som inte tillhör de privilegierade. Storebrorssamhället vinner ytterligare
fäste med ökad övervakning, främst för de asylsökande.

Dublinkonventionen

Regeringen undviker i propositionen att beröra
omständigheterna till varför Irland och Holland ännu inte har
ratificerat konventionen. Det nederländska parlamentet har
t.ex. satt sig emot utformningen av konventionen.
Holländarna har pekat på behovet av en överstatlig domstol
som de asylsökande kan vända sig till med sina
överklaganden. Det förslaget stöds av UNHCR.

Det är uppenbart att bestämmelserna i konventionen gör det svårare för
asylsökande att ta sig till länder som är mer gynnsamt inställda till deras
ansökan. Man kan fråga sig vilken betydelse konventionen kommer att få för
EU:s gränsstater som t.ex. Spanien eller för de länder som har stora inter-
nationella flygplatser. Kan det garanteras eller förväntas att bedömningarna
av asylansökningarna i dess länder görs på samma sätt om i Sverige?

En flykting som fått avslag på sin asylansökan i ett EU-land riskerar genom
bestämmelserna i Dublinkonventionen även avslag i alla andra
medlemsländer.

De skilda staternas praxis, inte minst i Europa, varierar i fråga om hur
första asyllandsprincipen tillämpas. I vissa länder har man vid asylprövningen
brukat bortse från tillfälliga vistelser av kort varaktighet i ett
genomreseland.
I internationellt sammanhang har också vid flera tillfällen understrukits att
asyl inte bör vägras enbart därför att utlänningen kunde ha sökt asyl i en
annan stat. Den uppfattningen godtogs t.ex. enhälligt av FN:s flykting-
kommissaries exekutivkommitté år 1979.

Dublinkonventionen innehåller i allt väsentligt samma regler vad gäller
asyl m.m. som Schengenkonventionen. Avsikten sägs vara att den dag
Dublinkonventionen träder i kraft kommer den att ta över de delar i
Schengenkonventionen som innehåller motsvarande bestämmelser. Hur det
blir med den saken får framtiden utvisa. Klart är i vart fall att de nu nämnda
konventionerna tillsammans med det övriga samarbetet i rättsliga och inrikes
frågor avsevärt kommer att försvåra flyktingars möjligheter att erhålla asyl i
något av EU:s medlemsländer. Vi kan därför inte godta regeringens pro-
position.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:87
Dublinkonventionen.

Stockholm den 2 april 1997

Ragnhild Pohanka (mp)

Barbro Johansson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Gotab, Stockholm 1997