med anledning av prop. 1996/97:133 Domstols sammansättning m.m.

Motion 1996/97:Ju28 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

I proposition 1996/97:133, Domstols sammansättning m.m,
föreslås att antalet nämndemän ska minska. Vid brottmål i
tingsrätten ska rätten bestå av en juristdomare och två
nämndemän. Detsamma ska gälla i de familjerättsliga
tvistemål där nämndemän medverkar. Vad gäller länsrätten
ska utgångspunkten även där vara en rätt bestående av en
juristdomare och två nämndemän. I propositionen föreslås
även att rätten i tingsrätt, länsrätt och hovrätt ska anses vara
domför om en av nämndemännen får förhinder sedan
huvudförhandlingen påbörjats. I hovrätten gäller detta också
om en av juristdomarna får förhinder. Slutligen behandlas
frågan om nämndemännens ersättning.

Syftet med propositionen är bland annat att få till stånd en allsidig
rekrytering av nämndemän genom att minska antalet tjänstgöringstillfällen.
På så sätt, menar man, skulle fler anse sig ha tid och råd att ställa upp som
nämndeman. Att ställa upp vid några enstaka tillfällen är givetvis inte lika
betungande som att inställa sig kanske flera gånger i månaden. Frågan är
dock om en minskning av antalet nämndemän i rätten är den bästa lösningen
på problemet? Kommer nyrekryteringen att underlättas och andra grupper än
tidigare att bli intresserade av denna betydelsefulla uppgift?

Det är viktigt att se frågan om domstolarnas sammansättning från ett hel-
hetsperspektiv. Tillgängliga resurser måste användas effektivt och domstols-
väsendet anpassas till framtidens behov. Förändringar är oundvikliga men
ledstjärnan måste alltid vara rättssäkerhet för den enskilde individen.

Nyligen lades en proposition som behandlar prövningstillstånd till hov-
rätten. Mål och ärenden som har avgjorts på ett riktigt sätt i tingsrätten ska
inte i onödan tas upp till prövning i sak i hovrätten. Därigenom, menar man,
skapas garantier för riktiga domstolsavgöranden.

Enligt kristdemokraternas uppfattning är tanken att tyngdpunkten i rätt-
skipningen ska ligga i första instans bra, inte minst ur bevisvärderingssyn-
punkt. En förutsättning för rättssäkerheten är dock att tingsrätten och
länsrätten tilldelas nödvändiga resurser. Vi föreslår därför att huvudregeln i
tingsrätt ska vara två juristdomare och att i länsrätt antalet lagfarna domare
ska kunna utökas om det finns skäl för det. Idag krävs i tingsrätten att det
föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårig-
hetsgrad för att antalet lagfarna domare ska kunna utökas. I länsrätten finns
ingen möjlighet att utöka rätten på juristsidan. En förstärkning kan endast ske
genom att ytterligare en nämndeman deltar i avgörandet. I proposition
1996/97:133 föreslås att särskilda skäl ska krävas för en förstärkning med en
lagfaren domare i länsrätten och att en utökning i tingsrätten kräver att det
finns skäl för det. Vi menar att regeringens förslag inte är tillräckligt. För
att
möta dagens och framtidens behov är det nödvändigt att utöka antalet
lagfarna domare i tingsrätterna respektive länsrätterna. På så sätt kan
rättssäkerheten tryggas.

Nämndemännens medverkan vid förhandlingar i underrätt har gamla tradi-
tioner. Tidigare betraktades lekmannaelementet inom domstolsväsendet som
en garanti för folkfrihet och rättssäkerhet framförallt gentemot regeringen.
Idag ska lekmannamedverkan framför allt borga för att allmänhetens intresse
av insyn i domstolarnas verksamhet tillgodoses och att domstolarnas
verksamhet ligger i linje med de allmänna värderingarna i samhället.

Det förslag som regeringen för fram i propositionen har stött på häftig
kritik, bland annat från Stockholms tingsrätt och Nämndemännens riksför-
bund. Enligt Stockholms tingsrätt kan en radikal förändring av nämnde-
mannakårens sammansättning endast ske genom en djupgående reform av
formerna för utseende av nämndemän. Nämndemännens riksförbund menar
att det finns stor risk för att kunskap - och kanske även viljan att tjänstgöra
-
minskar om nämndemännen inte kommer att tjänstgöra med nuvarande
frekvens. Båda remissinstanserna anser att den föreslagna minskningen av
nämndemän i rätten riskerar att försämra kvaliteten i den dömande verk-
samheten.

Med hänsyn till det som ovan sagts om behovet av att stärka rättskipningen
i första instans, vill vi föreslå att antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt
även i fortsättningen ska uppgå till tre. Enligt regeringens förslag kan i
värsta
fall rätten bestå av endast en juristdomare och en nämndeman. Detta vore
mycket olämpligt. Tre nämndemän i tingsrätt och länsrätt som huvudregel
borgar för att detta inte inträffar. Dessutom ökar sannolikheten för en bred
och allsidig rätt, men för detta krävs att också rekryteringsfrågan ses över.

En utredning bör tillsättas som ser över hur nämndemännen i framtiden ska
utses. Frågan gäller dels den allsidiga rekryteringen, dels den politiska
tillsättningen. Utgångspunkten för nämndemannasammansättningen måste
vara att ett tvärsnitt av befolkningen finns representerat. En reform på det här
området ska därför ha som främsta mål att förbättra rekryteringen från de
grupper som idag är underrepresenterade. Vi tror inte att regeringens förslag
leder till att fler grupper blir intresserade av nämndemannasysslan. Andra
åtgärder måste föreslås. Enligt Stockholms tingsrätt är bristen på tid eller
ekonomisk gottgörelse inte skälet till att ungdomar och invandrare saknas
bland nämndemännen. En större och bredare nämndemannakår bör vara
målsättningen. På så sätt blir sysslan mindre betungande samtidigt som
allsidigheten tillgodoses.

Vad gäller den politiska tillsättningen anser vi att detta förfarande inte bör
vara en självklarhet. Andra sätt att utse nämndemän skulle bättre kunna
tillgodose det ovan nämnda kravet på bredd och allsidighet. Denna fråga bör
därför också behandlas i utredningen.

Ytterligare en fråga som bör tas upp i utredningen är om åtgärder ska kunna
vidtas för att skilja en olämplig nämndeman från uppdraget. Stockholms
tingsrätt framför ett förslag att en reglering införs som medger dessa åtgärder.
Om så ska ske och i så fall vilka skäl som ska föreligga samt vem som ska
fatta det formella beslutet bör utredas.

Vad gäller ersättningen bör utredningen överväga om det är möjligt att låta
nämndemännen omfattas av förordning (1992:1299) om ersättning för upp-
drag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m.

Slutligen bör, som ett led i förstärkningen av tingsrätterna, nämndemanna-
systemet i hovrätten ses över. Om tillgängliga resurser fördelas så att tyngd-
punkten framförallt ligger på rättskipningen i första instans är det angeläget
att utreda huruvida antalet nämndemän i hovrätten ska minska.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tingsrätten skall bestå av två juristdomare förutom tre
nämndemän,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att antalet lagfarna domare i länsrätt skall kunna utökas om det
finns skäl för det,

3. att riksdagen beslutar att antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt även
i fortsättningen som huvudregel skall uppgå till tre,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda hur nyrekryteringen av nämndemän kan förbättras och
huruvida den politiska tillsättningen bäst tillgodoser kravet på bredd och
allsidighet samt om möjlighet skall finnas att skilja en olämplig nämndeman
från uppdraget,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se över nämndemannasystemet i hovrätten.

Stockholm den 25 mars 1997

Rolf Åbjörnsson (kd)

Inger Davidson (kd)

Göran Hägglund (kd)