med anledning av prop. 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m.

Motion 1995/96:Ub29 av Inger Davidson m.fl. (kds)

Inledning

Regeringen föreslår i proposition 1995/96:184 Tillträde till
högre utbildning m m ändrade regler för tillträde, det vill
säga behörighet och urval, till den högre utbildningen. I
korthet föreslår regeringen att Högskoleverket ska utveckla
och fastställa ett antal så kallade standardbehörigheter till
högskolan. Vidare föreslås regler för kvotering av studenter
som antas med olika urvalsmetoder. Regeringen föreslår
vidare att varje högskola ska fastställa en antagningsordning
för att förbättra informationen om vilka regler som gäller i
syfte att öka studenternas rättssäkerhet.

I och med högskolereformen 1993 fick varje högskola mer frihet och
större ansvar inom många områden, bland annat det fulla ansvaret att anta
studenter. Ett av syftena var att studieplaner och utbildningsorganisationer
skulle kunna anpassas efter lokala förutsättningar och önskemål, och därmed
även reglerna för antagningen. Med antagningssystem menas här både de
krav som ställs på den som söker till en speciell utbildning, behörighetskrav,
och vilka metoder som används för att bland de behöriga välja ut så många
studenter som det finns plats för, urvalskriterier.

Att åstadkomma identiska utbildningar över hela landet är inte bara svårt,
det är heller inte önskvärt. En enda utbildning kan inte passa alla. Det finns
alltså en poäng med att exempelvis ekonomutbildningen har lite olika profil
på olika orter. Om utbildningen inte är exakt likadan kan inte heller
behörighetskraven vara identiska. Förkunskapskrav och regler för behörighet
kan alltså inte fastställas centralt om vi ska kunna behålla friheten för
högskolorna att utforma likvärdiga utbildningar olika.

Vi har en statligt driven och statligt finansierad högskola bland annat för att
garantera utbildning av hög kvalitet öppen för alla och då är det naturligt att
riksdag, regering och myndigheter inom högskolans område följer
konsekvenserna av det lokala antagningssystemet. Staten måste skaffa sig en
bild av hur antagningssystemet fungerar och utvärdera resultatet utifrån de
mål man sätter upp. Riksdag och regering bör se till konsekvenserna och
resultatet av antagningen och endast i begränsad omfattning lägga sig i de
metoder som använts. Sina mål bör staten precisera till exempel i de
utbildningsavtal som sluts med högskolorna.

Urvalsförfarandet

Behörighetskraven bör utformas så att förutsättningarna för
att klara utbildningen blir goda. Vilka förkunskaper som
behövs för att klara en viss utbildning kan bero på många
olika faktorer. De kan exempelvis vara hur studierna
organiseras, vilken pedagogik man utvecklat, om möjligheter
till snabbrepetition av förkunskaperna ges eller inte och vilka
resurser det finns för handledning.

Urvalskriterierna kan användas för att välja ut de som man tror kommer att
klara studierna bäst. De kan också utformas så att de ger olika grupper av
sökande lika stora chanser. Eller så att resultatet av antagningen ger en
önskad fördelning mellan olika grupper. I dag ägnas tyvärr alltför stor del av
uppmärksamheten åt urvalskriterierna. Vi kristdemokrater arbetar för det som
brukar kallas fri dimensionering, det vill säga att alla behöriga sökande i
normalfallet kan antas till den utbildning de önskar. Då kommer istället
kraven för behörighet att bli viktigare.

Kristdemokraterna anser att målet med antagningssystemet bör vara att fler
grupper och fler individer i samhället ska söka sig till den högre utbildningen,
trivas i högskolans miljö och klara sina studier. Man bör förvissa sig om att
de som skaffat sig kunskaper på annat sätt än genom gymnasiets treåriga
linjer och program har rimliga chanser att komma in, om att elever från
komvux och folkhögskolorna antas i tillräcklig utsträckning samt om att
kvinnor och män ges likvärdiga förutsättningar att antas och lyckas
genomföra sina studier inom högskolan.

Regeringen föreslår att benämningen "allmän behörighet" ändras till
"grundläggande behörighet", och föreslår vidare regler för grundläggande
behörighet som successivt ska ersätta de regler som idag gäller för allmän
behörighet. Vi har inget att erinra mot detta, utan ser det i huvudsak som en
konsekvens av förändringarna i gymnasieskolan.

Vad gäller särskild behörighet föreslår regeringen att Högskoleverket ska
utveckla och fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter. Detta är
enligt vår mening ett alltför stelt system. Vi delar de farhågor flera
remissinstanser givit uttryck för: att standardbehörigheterna riskerar hämma
utvecklingen av till exempel tvärvetenskapliga studier och program. I
enlighet med vårt resonemang ovan kan inte förkunskapskrav och regler för
behörighet fastställas centralt när utbildningarna ser olika ut på olika orter.
Antalet standardbehörigheter bör därför vara tillräckligt många för att kunna
anpassas efter lokala förutsättningar.

Beslut om vilken standardbehörighet som ska gälla för en viss utbildning
föreslås av regeringen ligga kvar hos respektive högskola utom när det gäller
utbildningar som leder till yrkesexamen. Vi kristdemokrater anser inte att
man bör göra någon åtskillnad mellan olika utbildningar. Även de
utbildningar som leder till yrkesexamen bör kunna utformas på så olika sätt
att det blir relevant med olika förkunskapskrav. Regeringens vilja att styra
högskolorna med regler och direktiv istället för med mål är en återgång till en
förstelnad ordning som vi motsätter oss. Regeringens inställning att den
enskilda högskolan inte får ställa upp krav som kan uppfattas som högre, utan
bara ge dispens för sökanden med lägre förkunskaper, till exempel om antalet
sökanden understiger antalet platser, är ytterligare ett bevis på att regeringen
har en alltför statisk syn på högskolan.

När det gäller regeringens förslag om kvotering anser vi att man lurar sig
själv om man tror att det går att skapa ett enda relevant och rättvist antag-
ningssystem. Vi vet att betyg anses missgynna pojkar, att högskoleprovet slår
orättvist mot flickor och så vidare. Vi säger nej till kvotering och menar
istället att det bästa är att öppna så många olika vägar som möjligt in i
högskolan. Idag pågår ett intensivt arbete med att utveckla nya urvals-
instrument eftersom de som existerar inte alltid är objektiva. Det vore
olyckligt om de enskilda högskolornas utvecklingsarbete på detta område nu
stryps. Det regeringen bör lägga fast är att urvalskriterierna ska utformas så
att de gynnar mångfald och jämställdhet.

Kristdemokraterna instämmer i regeringens förslag om att varje högskola
ska fastställa en antagningsordning och menar att detta bör specificeras
ytterligare. Det bör framgå att antagningsordningen ska fastställas i god tid
innan urvalet ska göras. Om inte särskilda skäl föreligger bör flera urvals-
metoder användas vid antagning till en viss utbildning. Vi anser vidare att
möjligheten att få antagningsbeslutet prövat måste vara garanterad. Högskole-
verket bör få i uppgift att precisera reglerna för vad en antagningsordning ska
innehålla. De flesta universitet och högskolor har ambitionen att samordna
antagningen och i viss mån även anpassa antagningskrav och
-regler till varandra. Detta bör staten och de olika myndigheterna inom den
högre utbildningens område underlätta på olika sätt utan att sätta sig över
högskolornas självbestämmande.

Minska studenternas
osäkerhet genom
information

Vi kristdemokrater uttryckte redan 1994 i vårt
högskolepolitiska handlingsprogram farhågor om att
högskolereformen skulle leda till svårigheter för blivande
studenter att få en överblick över utbildningssystemet. I dag
har dessa farhågor i viss mån tyvärr besannats.

Det som är viktigt i ett högskolesystem av det här slaget är att blivande
studenter har goda möjligheter att skaffa sig en överblick över systemet och
de antagningskrav och regler som gäller. Det måste därför finnas en lång-
siktighet i högskolornas beslut kring antagningssystemet så att krav och
regler är förutsägbara för den som vill kvalificera sig till en viss utbildning.

Det faktum att förändringar genomförts både i gymnasieskolan och
högskolan parallellt är en starkt bidragande orsak till den osäkerhet som idag
råder om vilka villkor och regler som gäller och är således av övergående
karaktär. Trots detta bör högskolan, för att öka överblickbarheten, åläggas en
informationsplikt om sina kurser och utbildningar till den myndighet som
regeringen ålägger informationsansvaret för landets högre utbildning. På så
sätt kan staten garantera att alla får del av information om högre studier och
inte endast de regioner eller grupper av presumtiva studenter som den
enskilda högskolan prioriterar i sitt informationsarbete. Detta belyser också
vilken viktig funktion en väl fungerande studievägledning har. Främst på
gymnasiet, men även på högskolan, måste man noga beakta att tillräckliga
resurser avsätts så att studenterna kan få tillräcklig hjälp.

Organisation

Regeringen föreslår att den gemensamma
serviceverksamheten för antagningen också fortsättningsvis
ska bedrivas i myndighetsform. Verket för högskoleservice
ska alltså bibehållas som myndighet och riksdagen bör därför
återkalla det tidigare bemyndigandet för regeringen att lägga
ned verket och istället bilda ett servicebolag för
verksamheten. Vi noterar regeringens ryckighet när det gäller
frågan om myndigheter på den högre utbildningens område.
För berörda parter innebär regeringens bristande konsekvens
försvårande omständigheter att bedriva ett effektivt arbete.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskild behörighet och standardbehörigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behörighetsregler för utbildningar som leder till
yrkesexamen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvotering och utveckling av urvalskriterier,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare krav på specificering av
antagningsanordning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om informationsplikt för högskolan.

Stockholm den 27 mars 1996

Inger Davidson (kds)

Rolf Åbjörnsson (kds)

Åke Carnerö (kds)

Holger Gustafsson (kds)

Ingrid Näslund (kds)

Chatrine Pålsson (kds)

Fanny Rizell (kds)

Tuve Skånberg (kds)