med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.

Motion 1995/96:Fi93 av Alf Svensson och Ingrid Näslund (kds)

Bakgrund

Idag lever en miljard människor under existensminimum, dvs
i yttersta fattigdom och armod utan garanterad daglig tillgång
till mat, relevant hälsovård, utbildning eller arbete.

Denna sjättedel av jordens befolkning förbrukar årligen endast 1,4 % av
världens totala produktion av varor och tjänster. Detta kan ställas mot den
rikemansklubb som Sverige tillhör och som också den omfattar ca en miljard
individer, men som konsumerar hela 80 procent av världens samlade BNP,
dvs nästan 60 gånger mer än u-länderna.

Denna oerhörda klyfta mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas, dels
beroende på de rika ländernas ointresse för kraftfulla biståndsinsatser, dels
avhängigt i-ländernas vägran att upphäva orättfärdiga handelsrestriktioner.
Dessa restriktioner begränsar och försvårar påtagligt u-ländernas möjligheter
till export, vilket i sin tur leder till lägre inkomster, sämre konkurrens-
förmåga och därmed sämre förutsättningar för en stabil ekonomisk tillväxt.

Enprocentsnivån

Med målsättningen att bidra till att dessa orättvisor skulle
undanröjas beslutade Sveriges riksdag redan 1968, att 1 % av
BNP, senare ändrat till BNI, skulle avsättas för bistånd till
världens fattigaste länder. Genom knytningen till BNI avsågs
att en automatisk anpassning skulle ske till Sveriges
ekonomiska bärkraft, dvs när ekonomin var i tillväxt
tillfördes biståndet mer resurser och vice versa.

Vid två tillfällen har det utbetalda biståndet nått över denna nivå. 1982 då
biståndet nådde 1,02 procent, samt rekordåret 1992 då nivån blev hela 1,03
procent. Noterbart är, att Sverige vid båda dessa tillfällen leddes av icke-
socialistiska regeringar.

Nu har, trots behoven och nöden i världen, Socialdemokraterna till-
sammans med Centerpartiet förpassat enprocentsmålet till historieböckerna.
Först genom beslutet att frysa 1996 års biståndsnivå, i kronor räknat, vilket
innebar en sänkning från 1994 års nivå, 0,93 procent av BNI, till 0,81
procent innevarande år.

Knappt hann trycksvärtan från detta beslut torka förrän regeringen föreslår
ytterligare sänkning av biståndet, nu till 0,7 procent av BNI.

Denna biståndsnivå, 0,7 procent, som FN i över tjugo år rekommenderat i-
länderna att avsätta för biståndsändamål, inte som en prognostiserad
anslagsnivå, utan som ett utbetalningsmål har av biståndsminister Pierre
Schori tidigare benämnts som en "skammens gräns".

Då vi erfarenhetsmässigt vet att utbetalda medel nästan aldrig når
budgeterade nivåer, är sannolikheten stor att regeringens förslag till
biståndsram för 1997-99, de facto kommer att innebära att det utbetalda
biståndet som andel av BNI hamnar under denna "skammens gräns".

Socialdemokraternas vallöften 1994

Dessa stora, drastiska och för svensk biståndspolitik
fullständigt unika sänkningar rimmar synnerligen illa med
den socialdemokratiska retoriken under valrörelsen 1994.

Då skulle biståndet "återupprättas". Socialdemokraterna garanterade i sitt
valmanifest att återgången till enprocentsnivån skulle ske snabbare än vad
den borgerliga regeringen planerade. Bären varandras bördor blev ett
ständigt återkommande tema.

Väl på taburetterna efter valet var dessa vallöften glömda och förträngda.
Nu vill Socialdemokraterna istället att de absolut sämst ställda ska bära den
tyngsta bördan.

Att som Socialdemokraterna nu föreslår minska resurserna till dem som
ingenting har - nedskärningen av biståndsanslaget utgör Socialdemo-
kraternas största sparbeting - finner vi kristdemokrater vara djupt
orättfärdigt. Det är utmanande och kränkande att ett parti som berömt sig av
att vara den internationella solidaritetens banerförare nu tvingar världens
fattiga att delta i saneringsarbetet av den svenska ekonomiska "krisen", en
"kris" de själva inte har någon del i.

Kristdemokraternas syn på biståndet

För oss kristdemokrater är utgångspunkten att alla människor
har ett unikt och lika värde. Denna övertygelse är en viktig
utgångspunkt för den kristdemokratiska synen på vårt ansvar
för omvärlden och för våra relationer till de människor som
tvingas leva i absolut fattigdom.

Denna syn på människans värde oavsett ras, kön, religion, ålder, födelseort
eller andra åtskiljande faktorer är en grund för solidaritet och respekt för
mänskliga rättigheter. Förutom solidaritetstanken finns också andra starka
skäl för att upprätthålla ett kraftfullt och effektivt bistånd, bl a
säkerhetspolitiska skäl.

Det kalla krigets avslutning har inneburit nya möjligheter till global
samverkan, men har också givit upphov till nya säkerhetsproblem. Säkerhet
är inte längre något som enbart gäller de olika ländernas militära säkerhet
utan handlar också i betydande utsträckning om människors livsvillkor. Ju
mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk utveckling, ju
mindre blir risken för väpnade konflikter. Om stödet - biståndet - till en
sådan utveckling minskar, växer den säkerhetspolitiska hotbilden och kan i
värsta fall ge upphov till framtida våldsamma konflikter.

Ett annat område, starkt länkat till det säkerhetspolitiska, där minskat
bistånd kan leda till att osäkerheten och riskerna ökar är befolkningsfrågan.
Av avgörande betydelse för framtiden är möjligheten att uppnå en balans
mellan resurser och folkmängd. Under de kommande femtio åren kommer
jordens befolkning att fördubblas. De flesta kommer att födas i fattiga
länder. Att då välja att minska stödet till bl a utbildningsinsatser och
stärkandet av kvinnors ekonomiska och sociala status, som vi vet motverkar
befolkningsexplosionen, är ett felaktigt politiskt vägval.

Ett annat skäl till bistånd är att Sverige i och med sitt ratificerande av
barnkonventionen har förbundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig
tillvaro oavsett hemort. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska sträva
efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnens
rättigheter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt samarbete".

Att bistånd behövs när det gäller just barnen är odiskutabelt. 30 000-
40 000 barn dör varje dag en för tidig död beroende på bl a brist på mat,
hälsovård och rent vatten.

Bistånd positivt för den svenska
ekonomin

Bistånd till världens fattiga är således en investering av
mångskiftande karaktär, ett utlopp för solidaritet och
omtanke som samtidigt skapar möjligheter för en drägligare
och fredligare värld.

Bistånd har också vid sidan av detta en icke oväsentlig betydelse för det
svenska näringslivet och därmed den svenska ekonomin. Ca 40 % av det
svenska biståndet går tillbaka till Sverige i form av beställningar av varor och
tjänster. Anledningen är givetvis det svenska biståndets storlek och
omfattning men också den svenska industrins konkurrenskraft. Detta skapar
förutsättningar för Sverige att som stor biståndsgivare parad med en
konkurrenskraftig svensk industri få del av de mycket stora uppköp som
årligen verkställs av de multilaterala biståndsorganen exempelvis
Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna och FN, till gagn både för
biståndet och svensk industri.

Genom att avsätta mer biståndsmedel till biståndskrediter kan svensk
industri dessutom erhålla ytterligare möjligheter till större marknader i u-
länderna.

Effektiviteten i biståndet

Det som händer i u-länderna angår oss. Biståndet bygger på
en bred förankring i det svenska samhället. Solidariteten med
fattiga människor är grunden för vårt bistånd. I förankringen
av biståndet i det svenska samhället har enskilda människor
en avgörande betydelse. Glädjande nog är biståndsviljan hög
i Sverige. Enligt en enkät publicerad i februari i år anser ca
60 % av den svenska befolkningen att 1995 års biståndsnivå
var lagom eller t o m för låg. Som opinionsbildare spelar
givetvis de enskilda organisationerna här en avgörande och
viktig roll.

Självfallet grundas denna positiva syn på en stor tillit till att medlen når
fram och gör nytta. Effektiviteten i biståndet är således av fundamentalt
värde.

Under de borgerliga åren genomfördes som tidigare nämnts en rad
effektiviseringsåtgärder med målsättning att göra ett bra bistånd bättre.

Exempel på detta var bl a:

- Sammanslagningen av biståndsambassaderna med UD:s ambassader.
-
- En större satsning än tidigare på enskilda organisationer och deras
fattigdomsinriktade bistånd.
-
- Framtagandet av genomarbetade långsiktiga strategier. Dessa strategier
utgjorde grunden för biståndsplaneringen till de större mottagarländerna
och utgick inte bara från dessa länders behov utan också deras förmåga att
tillgodogöra sig biståndet. I detta arbete deltog tillsammans med UD och
biståndsmyndigheterna också enskilda organisationer och svenska företag
med erfarenhet av verksamhet i aktuellt land.
-
- Ett flexiblare bistånd bort ifrån automatiska landramshöjningar.
-
- Bättre och effektivare analys- och utvärderingsprocesser av biståndet
genom oberoende utvärderingsinstitut fristående från SIDA och UD.
-
- Resultatstyrt bistånd. Dåliga projekt måste kunna läggas ned.
-
- Större koncentration av bistånd, färre länder, färre projekt.
-
Det är med stor tillfredsställelse som vi noterar att den socialdemokratiska
regeringen på detta område fortsätter det påbörjade arbetet.

Kristdemokraternas förslag

Socialdemokraternas och Centerpartiets beslut, att först
genomföra den största och mest omfattande sänkningen i den
svenska biståndshistorien och samtidigt, utan presentation av
någon konkret plan, utlova en återgång till enprocentsnivån,
saknar all trovärdighet.

Att i propositionen dessutom presentera felaktiga sifferuppgifter och
diskutabla redovisningar av biståndssänkningens storlek, inger inte
förtroende. Övergivandet av biståndsramen som utgångspunkt för
redovisningen av biståndsvolymen och andel av BNI kan lätt upplevas som
ett "mörkande" av fakta.

Kristdemokraterna undviker den typen av trixande och redovisar i vårt
förslag en plan för en återgång till enprocentsmålet senast år 2001 eller
tidigare beroende på den ekonomiska utvecklingen.

Kristdemokraterna föreslår att östbiståndets volym blir ograverat 810
miljoner kronor.

Kristdemokraterna föreslår härmed att biståndsramen för de tre
kommande åren 1997-99 blir enligt följande:

1997
1998
1999

Regeringens förslag
11,870
12,500
13,130 (0,70 %)

Kristdemokraternas
förslag

14,414

15,357

17,444 (0,93 %)

Skillnad

2,544

2,544

2,857

4,314

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastställande av en plan för återgång till
enprocentsmålet senast år 2001 eller tidigare, beroende på den
ekonomiska utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om volymen av biståndsramen 1997-1998.

Stockholm den 2 maj 1996

Alf Svensson (kds)

Ingrid Näslund (kds)