med anledning av prop. 1995/96:148 Lokal samverkan mot arbetslösheten

Motion 1995/96:A30 av Hans Andersson m.fl. (v)

Inledning

I propositionen lägger regeringen fram ett förslag till
försöksverksamhet för arbetsmarknadspolitisk samverkan
som skall startas i ett antal kommuner. Propositionen är såväl
sakligt som politiskt oklar. Det saknas tydliga riktlinjer för
verksamhetens inriktning och en genomgång av all den
försöksverksamhet som hittills har genomförts. Inte heller
pekas på förslagen som lagts av den arbetsmarknadspolitiska
kommittén. Argumentationen drivs både för och emot en
decentralisering och kommunalisering av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna utan att svårigheterna
analyseras och utan några klara slutsatser. Resultatet tycks
vara en kompromiss mellan olika intressen som inte är
genomtänkt.

Allmänt

Massarbetslösheten har fått fäste i vårt land. Den starka
exporttillväxten i industrin har inte kunnat generera mer än
en begränsad sysselsättningstillväxt under de senaste åren.
Efterfrågan på hemmamarknaden har varit dämpad beroende
på höga realräntor och försämrad köpkraft hos breda grupper.
Nedskärningarna inom den offentliga sektorn har lett till
ytterligare sysselsättningsminskningar.

Bristen på efterfrågan av arbetskraft har kombinerats med strukturella
problem exempelvis när det gäller kravet på kompetens och regionala
skillnader. Inte minst kvinnor har under senare år drabbats av strukturella
förändringar inom kontorsadministration och den kommunala sektorn.
Sysselsättningstillväxten gynnar främst unga högutbildade i storstads- och
universitetsorter. Äldre lågutbildade i exempelvis skogslänen får allt större
problem. Invandrare och arbetshandikappade tillhör de grupper som har
särskilda problem på arbetsmarknaden i alla kommuner. Personer med
nedsatt arbetsförmåga drabbas extremt hårt i nuvarande situation.

Nedsatt arbetsförmåga orsakas ofta av en blandning av medicinska,
psykologiska, sociala och arbetsmarknadsrelaterade problem. Arbetslivs-
inriktad rehabilitering kommer inte till stånd i tillräcklig omfattning. Den
pågående allt hårdare avgränsningen av social- och arbetslöshetsförsäkrings-
systemen gör att trycket på kommunernas socialbidrag ökar. Under 1990-
talets första hälft fördubblades de kommunala socialbidragskostnaderna till
mer än tio miljarder kronor per år. Den senaste sänkningen av ersättnings-
nivåerna i a-kassa och socialförsäkringar till 75 procent bidrar till
ytterligare
merkostnader för kommunerna på ca två miljarder kronor. Förslagen om en
"bortre parentes" i arbetslöshetsförsäkringen kommer att innebära att staten
vältrar över ytterligare kostnader på kommunerna.

Konkurrensen har ökat starkt på arbetsmarknaden. Det går många sökande
på varje ledigt jobb. God utbildningsnivå och yrkeserfarenhet efterfrågas
först och främst. Kraven på god hälsa, flexibilitet och beredskap till
övertidsarbete har ökat. Sammanfattningsvis har tendenserna till segregering
på arbetsmarknaden tilltagit med åtföljande ekonomiska och sociala klyftor
som konsekvens.

Kommunerna har försörjningsansvar för människor som bor i kommunen.
Kommunen skall även sörja för goda levnadsförhållanden och en god social
miljö för kommuninvånarna. Såväl ur ekonomisk som social synpunkt finns
det goda skäl för att kommunerna engagerar sig starkt i att bekämpa
långtidsarbetslöshet och finna alternativ till passivt bidragsberoende i olika
former. Kommunerna har numera också ett direkt ansvar för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 20 år och för
datortekverksamheten. Kommunerna står också för en betydande andel av
de konjunkturberoende åtgärderna som beslutas av arbetsförmedlingarna
som exempelvis beredskapsarbete, utbildningsvikariat och ALU. Totalt
handlar det om drygt 80 000 personer som får någon form av sysselsättning
genom kommunens försorg förutom ungefär ca 15 000 personer som
genomgår arbetsmarknadsutbildning på komvux. Kommunernas netto-
kostnad för sysselsättningsfrämjande åtgärder bedöms av Kommunförbundet
bli drygt 3 miljarder kronor 1996 förutom statsbidraget som fortsätter att
minska.

Arbetslöshetens direkta och indirekta kostnader hotar alltmer omfattningen
och kvalitén på kommunernas primära uppgifter inom vård, omsorg och
skola. Det är inte konstigt att kommunerna med allt större kraft hävdar det
kommunala ansvaret när det gäller att upprätthålla arbetslinjen och bryta den
nedbrytande och farliga passiviteten. Inte sällan upplevs de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna av kommunerna som centralstyrda och alltför regel-
styrda. Ofta byggs parallella organisationer upp vilket varken är praktiskt
eller kostnadseffektivt och något som upplevs som förvirrande av de
arbetslösa.

Arbetsmarknadspolitik och
arbetslinje

I Sverige har arbetsmarknadspolitiken länge varit en del av
den ekonomiska politiken och haft viktiga stabiliserings- och
strukturpolitiska uppgifter. Den enskilde har inte drabbats
fullt ut när strukturomvandlingar och efterfrågeras lett till
arbetslöshet. Grundidén har varit att med utbildning, praktik
och eventuellt anställningsstöd snabbt få in den arbetslöse i
nytt jobb - kanske inom ett nytt yrkesområde.
Arbetslöshetsersättningen har utgått under korta perioder för
att fokuseringen i stället skall ligga på meningsfulla
omställningsinsatser och en aktiv kontakt med
arbetsmarknaden. Arbetslinjen uppfattad på detta sätt har
stimulerat tillväxt och ökad sysselsättning samtidigt som
omvandlingstrycket hållits uppe i näringslivet och de
fördelningspolitiska ambitionerna att minska klassklyftorna i
samhället upprätthållits.

Vänsterpartiet försvarar grunddragen i denna svenska modell och
understryker det statligt nationella ansvaret för att kunna hävda kravet på full
sysselsättning och effektivt bekämpa arbetslösheten. Vi ser med oro på att
arbetslöshetsbekämpningen inte fått tillräcklig prioritet inom den
ekonomiska politiken och hur sänkning av ersättningsnivåer och
regeländringar i arbetslöshetsförsäkringen bäddar för ett systemskifte på
arbetsmarknaden i den pågående anpassningen till EU-ländernas nivåer. I
Europa har också massarbetslösheten fått fäste sedan lång tid med ökande
sociala klyftor och segregationstendenser som följd.

I många länder ses arbetsmarknadspolitiken som en del av socialpolitiken.
Ambitionen är då främst att mildra de sociala konsekvenserna av
arbetslösheten genom att individerna ges ett visst grundskydd. De aktiva
insatserna är få och har en svag koppling till en ekonomisk politik för tillväxt
och ökad kompetens. Utifrån erfarenheterna från andra länder riskerar en
kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken att förstärka det socialpolitiska
draget vilket vore mycket negativt. Vänsterpartiet vill starkt understryka det
statligt nationella perspektivet när det gäller arbetsmarknadspolitikens ansvar
och roll. Detta framhävs också i propositionen på sidorna 8, 12 och 13. Det
nyss publicerade betänkandet "Aktiv arbetsmarknadspolitik" av den
arbetsmarknadspolitiska kommittén tryckte också starkt på detta statliga
ansvar.

Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken ses som en del av den
ekonomiska politiken och att ansvaret främst utkrävs av regeringen. Det
gäller såväl att skapa sysselsättningstillväxt som att disponera tillräckliga
resurser för att hålla nere arbetslösheten för utsatta grupper och långtids-
arbetslösheten. Den enskilda kommunen kan knappast driva sin egen
efterfrågepolitik. Den lokala arbetsmarknaden måste kunna omfatta mer än
vad som ryms inom kommungränserna. Det är viktigt att inte individer "låses
in" i kommunala sysselsättningsprojekt utan aktivt söker jobb på den
reguljära arbetsmarknaden och förstärker sin kompetens inför denna.

Å andra sidan är situationen nu ny för Sveriges del. Arbetsmarknads-
politiken är inriktad på att snabbt hjälpa de arbetslösa till nya jobb men när
inte tillräckligt många lediga platser erbjuds uppstår problemen med den s.k.
rundgången. Växling mellan öppen arbetslöshet och åtgärder och eventuellt
något kortare jobb blir det normala. Kommunernas behov av att medverka
till att höja kompetensen och skapa meningsfulla sysselsättningsalternativ för
allt fler människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden växer. Den
omotiverat kraftiga nedskärningen av anställda inom offentlig sektor under
1990-talets första hälft har varit destruktiv och ytterligare försvårat läget.

Arbetslinjen är också ett viktigt begrepp när det gäller aktivering av
sjukskrivna personer som riskerar att förtidspensioneras. Rehabiliterings-
arbetet försvåras givetvis också i ett läge med färre lediga platser och allt
större kompetens- och produktivitetskrav. Arbetsgivarnas alltmer tydliga
strategi att efterfråga ung frisk välutbildad arbetskraft "just in time" innebär
ett allt sämre socialt ansvarstagande, något som förvärrar läget.
Vänsterpartiet har i flera sammanhang föreslagit reformer som skulle råda
bot på denna situation. Även behovet av att aktivera individer som uppbär
socialbidrag med meningsfull verksamhet är ett uttryck för arbetslinjen. I
flera fall har det uppkommit rättsliga tvister om arbetsplikt och
lagstiftningens rättighetskaraktär.

Det är uppenbart att den traditionella arbetsmarknads- och socialpolitiken
inte är utformad för denna situation. Det har uppstått nya strukturella
problem som leder till att stora grupper har mycket små förutsättningar att få
arbete på den öppna arbetsmarknaden inom överskådlig framtid. Stockholms
stad pekar exempelvis i sin ansökan om att få utvidga försöksverksamhet
med Myndigheter i samverkan i Rinkeby just på detta faktum. I detta fall
handlar det om invandrare med svaga språkkunskaper i svenska och generellt
om lågutbildade. Långtidsarbetslöshet och social segregation hotar att
permanentas. Många kommuner har redovisat problem av likartad natur.

Lokal förankring

I allt utvecklingsarbete visar erfarenheten att människorna
själva är den viktigaste resursen. Det gäller sociala projekt
lika mycket som byutvecklingsprojekt. Detsamma gäller
insatser för regional utveckling och insatser inom
näringspolitikens område. Den lokala mobiliseringen byggd
på ett direkt mänskligt engagemang skapar det nödvändiga
underifrånperspektivet. Det gäller dock att ekonomiska
resurser ställs till förfogande och att myndigheters insatser
drar åt samma håll. Regelverk och kontrollmetoder måste
anpassas till ett processinriktat arbete och fås att understödja
positiva initiativ och inte förhindra dessa.

Denna insikt har präglat mycket av arbetet inom ramen för EU:s
strukturfonder, målområden och gemenskapsinitiativ. Många kommuner ser
möjligheter att kombinera arbetsmarknadspolitiska medel med sina egna
anslag och EU-resurser exempelvis för verksamhet inom mål 2, 3, 4, 5b och
6 och gemenskapsinitiativ som URBAN. Formella regler och administrativa
rutiner kan då utgöra hinder för ett effektivt och rationellt arbete. I denna
process har det också varit avgörande att få till stånd ett bra samarbete
mellan lokalt näringsliv och fackliga organisationer liksom olika
myndigheter och regionala högskolor. Givetvis blir kommunen motorn i
detta arbete.

När det gäller rehabiliterings- och andra arbetsförberedande insatser för
särskilt utsatta grupper har en mängd försök genomförts för att samordna
kommunens, försäkringskassans och arbetsförmedlingens/AMIs verksamhet.
Det handlar om att sätta medborgarintresset i centrum så att insatserna på
bästa sätt stödjer individen och där myndigheters skilda kassor, regelverk och
"kulturer" inte skall innebära effektivitetshämmande friktioner. Det gäller att
göra allt för att bryta passivisering och en bidragsberoende klientroll.

Flera försöksverksamheter av olika slag redovisas exempelvis i
Storstadskommitténs delbetänkande SOU 1995:142, Arbetsmarknads-
politiska kommitténs betänkande SOU 1996:34, Statstjänstemannaför-
bundets skrift "Med samverkan når vi längre" och i material från Kommun-
förbundet. Försöken är av olika karaktär men visar i huvudsak att det finns
stor potential i avbyråkratisering och lokalt samarbete.

På samma sätt finns alltmer samarbete mellan kommunala instanser och
arbetsförmedlingen inom det näringspolitiska och utbildningspolitiska
området i olika utvecklingsinriktade projekt. Inte sällan efterlyses mer
samordning trots att det redan i dag finns lokala arbetsförmedlingsnämnder,
ofta med kommunalråd eller annan hög kommunal befattningshavare som
ordförande eller ledamot, med den explicita uppgiften "att utforma den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten utifrån lokala förutsättningar och
behov" (Förordning 1995:1332). Arbetsförmedlingsnämnderna tycks i
normalfallet inte ha den aktivt pådrivande karaktär som vore önskvärd.

Arbetsmarknadspolitiska kommittén har nyligen tillsammans med Sjuk-
och arbetsskadekommittén föreslagit att vi lämnar försöksstadiet och bildar
en samverkansorganisation med gemensamma ekonomiska resurser mellan
kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen när det gäller
rehabiliteringsarbete. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen kommer med
förslag i frågan snarast och inte förhalar denna fråga med ytterligare
försöksverksamhet.

Inom arbetsmarknadspolitiken har från och med 1996 återinförts styrelser
med regional förankring och partsrepresentation för länsarbetsnämnderna.
Vänsterpartiet välkomnar detta och föreslår att även arbetsförmedlings-
nämnderna omvandlas till styrelser på kommunal nivå. Detta skulle
ytterligare förstärka det lokala inflytandet.

Arbetsmarknadspolitiska kommittén har föreslagit en radikal förenkling
och avbyråkratisering av regelverket som styr arbetsförmedlingarnas
verksamhet. Med utgångspunkt i individuella handlingsplaner utformas
åtgärder med stor frihet både vad gäller regeltillämpning och utnyttjande av
anslag. Det hela kommer att styras av individens behov och de lokala
arbetsmarknadsförutsättningarna. Kommittén har även föreslagit metoder för
bättre samarbete i utbildningsfrågor mellan skolan, det lokala näringslivet
och arbetsförmedlingen.

AMS har i sin anslagsframställning för 1997 fullt ut accepterat och i detalj
fullföljt kommitténs förslag bland annat med följande utgångspunkt: "En
förändring bör komma till stånd för att förenkla och bättre målstyra de
arbetsmarknadspolitiska insatserna genom enklare regelsystem för
åtgärderna, färre åtgärder och ökat utrymme för lokal och individuell
anpassning av åtgärderna samt en enklare och mer ändamålsenlig
anslagsstruktur, bl.a. för att ge ett stort utrymme för friare samarbete med
kommunerna."

Vänsterpartiet förutsätter att regeringen följer dessa förslag och redan i den
aviserade sysselsättningspolitiska propositionen lägger förslag med denna
inriktning. I flera fall är det inte försök som krävs nu utan "riktiga"
regeringsförslag.

I de ansökningar från kommunerna som inkommit uppvisas en bred flora
av förslag med olika motiveringar och inriktning. I många fall rör det sig inte
om några väl konkretiserade förslag utan vittnar snarast om det desperata
läge som många kommuner befinner sig i när det gäller arbetslösheten och
dess effekter. Förslagen varierar från projekt med arbetstidsförkortning,
omfattande utbildningsprogram med a-kassa som försörjningsform till
subventionering av mer eller mindre ordinarie verksamhet med a-
kassemedel. Även en rik provkarta på intressanta miljö- och kulturprojekt
finns med.

Huvudsakligen finns två motiv till ansökan om ett större lokalt inflytande
över hur de arbetsmarknadspolitiska medlen kan utnyttjas. Dels önskas en
avreglering som medger större lokal anpassning och som faktiskt borde göra
verksamheten mer kostnadseffektiv. Dels önskas mer medel för att bygga
upp en lokal arbetsmarknad med "meningsfull sysselsättning" såväl för
individen som för kommunen, men där aktiviteterna inte så direkt är
inriktade på ett framtida inträde på den reguljära arbetsmarknaden. Den
sistnämnda inriktningen har blivit mer markerad när kommunerna drabbats
av allt större ekonomiska problem och tvingats skära ner sin ordinarie
sysselsättning samtidigt som massarbetslösheten fått en alltmer permanent
och strukturell karaktär.

Den föreslagna
försöksverksamheten

Som tidigare påpekats är propositionen otydlig och verkar
vara en kompromissprodukt mellan olika intressen. Någon
redovisning eller analys av den stora mängd försök som
pågått inom området finns inte med. Inte heller redovisas ens
en sammanställning av det stora antal preliminära
ansökningar som kommit in från kommunerna under senare
tid. Inte heller utvecklas och analyseras den typen av
resonemang som vi anfört i ovanstående avsnitt. Det saknas
således en analys av olika inriktningar och därmed
bedömning av risker med försöken. Särskilt risken för
inlåsningseffekter och låg kvalitet i insatserna borde ha
belysts bättre. Pågående ALU-verksamhet motiverar även
restriktivitet vid utformningen av nya projekt.

Även om den föreslagna försöksverksamheten är tveksam och underlaget
bristfälligt delar Vänsterpartiet uppfattningen att det är viktigt att inte
ytterligare fördröja processen mot större lokalt inflytande. I detta
sammanhang vill vi lyfta fram ett antal punkter som bör beaktas.

I förslaget till lagtext används formuleringen "lokal samverkan om
arbetsmarknadsutvecklingen" vilket antyder att regeringen tänker på
inriktningen att utveckla en lokal sektor av meningsfull sysselsättning. I
propositionstextens argumentation diskuteras dock mest effektivitetsaspekten
inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Riksdagen borde
precisera uppdraget till regeringen inför eventuella förhandlingar med
kommunerna.

Regeringen borde uppmärksamma förslagen från arbetsmarknadspolitiska
kommittén och AMS för att på det sättet snarast åstadkomma en
"avreglering" med större lokal förankring. Det kan ske i preciseringen av
inriktning i samband med förhandlingarna med aktuella försökskommuner
och i arbetet med den sysselsättningspolitiska propositionen senare i vår.

Det bör noteras att någon egentlig utvärdering inte kommer att kunna ligga
till grund för framtida förslag. Likaså att den omfattande förändringsprocess
som nu pågår inom hela området knappast gör eventuella försök så
meningsfulla i detta läge.

Kravet på kommunens egenfinansiering med minst 25 % av medlen
förefaller tveksamt. Det borde vara avhängigt typen av projekt och till vilka
det riktar sig. Beroende på vilket system som försörjer de arbetslösa eller
vilken ersättningsnivå de kvalificerat sig för blir det ekonomiska utfallet helt
olika för kommunen. Socialbidragseffekterna skiljer sig åt för försäkrade och
oförsäkrade. Det är rimligt med kommunal medfinansiering, men det borde
ges utrymme för flexibilitet allt efter de lokala projektens karaktär.
Regeringen borde visa flexibilitet härvidlag i förhandlingarna och inte utöva
centralstyrning med byråkratiskt fastlagda procentnivåer som riskerar att
hämma goda kommunala initiativ.

Det bör noteras att exempelvis i storstäder en arbetsförmedlingsnämnd kan
omfatta fler kommuner och att den lokala arbetsmarknaden naturligt berör
många kommuner. Detta bör regeringen ta hänsyn till vid bedömningen av
ansökningar.

Regeringen föreslår att sammansättningen av arbetsförmedlingsnämnderna
ändras så att parterna förlorar sin medverkan och förvisas till en
samrådsgrupp av något slag. Detta är feltänkt och ger helt fel signaler. Den
lokala samverkan måste dra nytta av den verkliga kompetensen på området
vilket inte minst utgörs av företagens och löntagarnas företrädare. Inte minst
frågor om samutnyttjade resurser mellan små företag för att skapa
utbildnings- och praktikplatser och bedömningar av eventuell konkurrens-
snedvridning är frågor där arbetsmarknadens lokala parter bör ha mycket att
bidra med. Företagens intresse måste väckas för att arbetet skall ge bra
resultat. De fackliga organisationerna har stor erfarenhet av aktiverings- och
utbildningsarbete för arbetslösa och kan bevaka den alltid svåra frågan om
undanträngning av ordinarie jobb. Det skall handla om full lokal samverkan,
inte endast om kommunalpolitisk samverkan med statliga myndigheter.

Försöksverksamheten borde också omfatta beslut om att öka
utnyttjningsgraden på datorteken och se till att reglerna inte hindrar personer
äldre än 25 år att få del av utbildningen.

Regeringens förslag om förändring av ALU-reglerna är mycket otydligt.
Att endast tre kommuner skulle omfattas förefaller vara en godtycklig
restriktion. Det kan nog finnas stora risker för inlåsnings- och
undanträngningseffekter med nuvarande oklara skrivningar. De förslag som
arbetsmarknadspolitiska kommittén och AMS nyss lagt innebär att ALU
avvecklas till förmån för utbildnings- och projektinsatser utan de
tidsrestriktioner som ALU har. Dessutom förutsätts ett aktivitetsstöd
motsvarande a-kassa. På detta sätt skulle möjligheten finnas för "studier med
a-kassa" om det är arbetsmarknadspolitiskt motiverat inom ramen för en
individuell handlingsplan. Såvitt kan förstås gäller regeringens förslag
fortfarande endast dem som kvalificerat sig för KAS eller a-kassa. Om
delförslaget om liberalisering av nuvarande ALU-regler skulle genomföras
borde det göras klart att jobbsökningsaktivitet och praktik bör prioriteras för
de flesta grupper förutom utbildning. Det finns uppenbara inlåsningseffekter
om ALU används som förstahandsåtgärd utan tidsgränser.

Andra alternativ för lokal
sysselsättningsutveckling

Som Vänsterpartiet påpekat många gånger bantas den
kommunala sektorn för hårt. Resultatet har blivit ökad
arbetslöshet och sämre situation i vård, omsorg och skola.
Däremot har inte de offentliga finanserna förbättrats
nämnvärt. Kommunerna och a-kassesystemet har fått bära
bördan. Vänsterpartiets förslag om ytterligare medel till den
kommunala sektorns kärnverksamheter skulle skapa ett
bättre sysselsättningsläge.

Många viktiga verksamheter i kommunerna finansieras i dag över den
statliga budgeten för arbetsmarknadspolitiska åtgärder inklusive de riktade
insatserna för arbetshandikappade. Det handlar om miljöarbete av Agenda
21-typ, kulturarbete och kommunalt utvecklingsarbete av olika slag liksom
nödvändig utbildning i IT- och mediafrågor. Detta måste betraktas som
"nödvändiga moderna ordinarie" kommunala uppgifter och borde finansieras
direkt över budgetarna. Staten borde anslå medel till denna
omställningsverksamhet som kommer att visa sig vara näringspolitiskt
fruktbar mycket snart. På så sätt kunde AMS-resurserna begränsas något
samtidigt som det lokala inflytandet blev mer direkt.

Vänsterpartiets förslag om kompetensutveckling via regionala
framtidsfonder och riktade utbildningsinsatser till kvinnor, inte minst från
kontorsadministration och den offentliga sektorn, skulle svara mot djupt
kända behov i kommunerna. På så sätt kunde också en del av
exportindustrins övervinster, som stimulerats på ett orimligt sätt av den
ofrivilliga devalveringen, komma till rättvis och betydelsefull användning för
att höja allas kompetens och produktivitet.

Många förslag finns i kommunerna om arbetstidsförkortningar inom
särskilt tunga områden inom vård och omsorg gärna i kombination med
utbildningsinsatser och förändrad arbetsorganisation. Genom tillskott av
personal ökar sysselsättningen och belastningen på a-kassan minskar. Här
finns med lite kreativitet nettobesparingar att göra i samband med att
arbetslösheten reduceras. Försök på detta område anbefalles med kraft av
Vänsterpartiet.

En förstärkning av lönebidragen i enlighet med Vänsterpartiets tidigare
förslag skulle också göra nytta för de grupper som har svårast på
arbetsmarknaden. För äldre långtidsarbetslösa borde subventionsgraden
sträcka sig upp till kostnaden för kontantersättningen snarare än att belasta
lönebidragsanslaget där de ju konkurrerar med de direkt arbetshandikappade.

Alternativ av detta slag i kombination med en aktiv närings- och
regionalpolitik samt en förnyad arbetsmarknadspolitik som skisserats ovan
skulle utgöra ett offensivt vapen i kampen mot massarbetslösheten.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitik och arbetslinje,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokal förankring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av den lokala försöksverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunens egenfinansiering av den lokala
försöksverksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om parternas medverkan i den lokala
försöksverksamheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om andra alternativ för en lokal
sysselsättningsutveckling.

Stockholm den 28 mars 1996

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Ulla Hoffmann (v)

Johan Lönnroth (v)

Per Rosengren (v)