med anledning av prop.1995/96:133 Några frågor om rättsprövning m.m.

Motion 1995/96:K29 av Peter Eriksson (mp)

Nya grundförutsättningar
avseende rättsläget i Sverige
för tillämpningen av
rättsprövningslagen

Regeringsrättens praxis visar med all tydlighet att den
prövning som görs inom rättsprövningsinstitutet enbart är en
laglighetsprövning. Visserligen görs en bedömning av fakta
och en bevisvärdering, men endast för att kunna bedöma
huruvida det prövade beslutet ryms inom den
"handlingsfrihet" som lagstiftaren givit beslutande
myndighet. På miljörättens område är övervägande delen av
reglerna av sådant slag att de beslutande myndigheterna har
eller förefaller ha en betydande handlingsfrihet vid sitt
beslutsfattande. Av detta följer i praktiken att en
laglighetsprövning av sådana beslut mycket sällan kan leda
till en ändring av ett beslut.

Den prövning som görs enligt rättsprövningslagen kan alltså inte sägas
vara "allsidig", utan det är frågan om ren laglighetsprövning som i praktiken,
åtminstone vad gäller miljörättsliga frågor, inte medför någon reell möjlighet
för en enskild att få sin sak materiellt prövad på ett sätt som kan medföra
någon ändring till hans fördel.

Då det klart framgår av Europadomstolens praxis att den tolkar
Europakonventionens krav enligt artikel 6 på så vis att en allsidig prövning
av frågan ska ske i den domstol som prövar frågan, uppfyller det svenska
rättsprövningsinstitutet inte konventionens krav på domstolsprövning. Den
materiella ändring som kan fås till stånd beslutas dessutom av den myndighet
som meddelat beslut för vilket rättsprövning begärdes. Regeringsrätten har
nämligen endast att upphäva och återförvisa ett beslut.

Då Europakonventionen numera är gällande i Sverige som svensk lag,
uppkommer frågan huruvida Regeringsrätten med hänsyn härtill anser sig
kunna eller rentav böra utvidga sin prövning inom ramen för rättsprövnings-
institutet och pröva den materiella frågan i en ansökan i hela dess vidd och
inte enbart göra en restriktiv laglighetsprövning i sakfrågan.

I förarbetena till rättsprövningslagen (prop. 1987/88:69 s. 24) finns ett
mycket intressant uttalande, som är av viss betydelse i detta sammanhang.
Där sägs nämligen att prövningen inte skulle avse en tillämpning av
Europakonventionens artiklar, eftersom dessa inte utgör någon del av vår
inhemska rättsordning. Av uttalandet framgår att rättsprövningslagen
begränsades eftersom Europakonventionen vid tillfället inte var rättsligt
gällande i Sverige. Att inte strikt tillämpa en lagtext torde kräva att mycket
speciella skäl föreligger och framförallt när lagtexten står i strid med vad
som kommit till uttryck i lagens förarbeten. Sådana skäl kan, med hänvisning
till uttalandet i förarbetena till rättsprövningslagen, anses föreligga i det
här
hänseendet. Med stöd av detta uttalande - då Europakonventionen numera är
gällande svensk rätt - borde Regeringsrätten tillämpa rättsprövningsinstitutet
på ett sätt som överensstämmer med kraven enligt Europakonventionen,
genom att utvidga sin materiella prövning av ansökan och pröva frågan i hela
dess vidd. Då Regeringsrätten inte torde anse sig ha tillräckligt stöd för en
sådan tillämpning anser jag att regeringen, med hänsyn till att lagen grundar
sig på ett helt annat rättsläge än det som nu råder, snarast omarbetar lagen
och ändra den på sätt som bättre överensstämmer med numera gällande
svensk rätt.

Den allsidiga prövning av sakfrågan som ska göras enligt konventionen
kräver opartiskhet och att domstol, och inte tidigare beslutande myndighet,
ska avgöra sakfrågan.

Begreppet "civila rättigheter
och skyldigheter"

Regeringen har i propositionen gjort bedömningen att
rättsprövningslagens tillämpningsområde för närvarande inte
bör utvidgas, dvs. att rättsprövningen skall omfatta även
gynnande föreskrifter, t.ex. rätten till statliga lån och bidrag.
Regeringens motivering måste anses något motsägelsefull
inte minst mot bakgrund av att Europakonventionen numera
blivit svensk lag. När både Regeringsrätten och Högsta
domstolen klart uttalat att den europeiska rättspraxis som
utvecklats starkt talar för att rätten till de ifrågavarande
ekonomiska bidragen bör anses röra civila rättigheter i
konventionens mening kan jag inte finna annat än att
regeringens bedömning är felaktig. Jag anser således att den
nuvarande inskränkningen såvitt avser hänvisningen i
rättsprövningslagen till 8 kap. 3 § regeringsformen ändras till
att omfatta inte bara åligganden utan även rättigheter.

Partsbegreppet i
rättsprövningslagen

Endast den som har ett visst intresse i saken skall kunna
ansöka om rättsprövning. Vederbörande skall ha varit
sökande, klagande eller annan part i förvaltningsärendet.
Begreppet part skall enligt motiven ges samma betydelse
som begreppet har i förvaltningsrätten. Regeringsrätten har i
ett flertal ärenden avvisat ansökningar om rättsprövning med
hänvisning till att den sökande personen inte varit part i
förvaltningsärendet. Som exempel kan nämnas följande
domar av regeringsrätten: I regeringsrättens dom RÅ 1994
not 59 avvisades ansökan om rättsprövning - som gällde
beslut om avslag på ansökan till bergtäkt enligt ML - på den
grunden att sökandena av rättsprövning inte varit parter i
ärendet hos regeringen. I regeringsrättens dom RÅ 1994 ref
96 var det bl.a. fråga om behörighet att ansöka om
rättsprövning av beslut som regeringen meddelat i ärende om
tillstånd enligt 4 kap. NRL, respektive ärende där regeringen
enligt 11 kap. 3 § VL förbehållit sig prövningen av
tillåtligheten av vattenföretag. Angående frågan om
partsställning enligt NRL gjordes den bedömningen att
någons egenskap av sakägare enligt ML inte i sig medför att
han får ställning som part i ärendet hos regeringen om
tillstånd enligt NRL. Härvid uttalades följande. Av 4 kap. 3 §
NRL följer att regeringens tillståndsprövning ska grundas på
en sammanvägning av de samhällsintressen som berörs. Det
betyder bl.a. att miljöskyddsintresset, som ansetts böra mätas
stor vikt vid prövningen, ska vägas samman med
arbetsmarknadspolitiska och andra allmänna intressen. Den
omständigheten att en enskild person berörs av en prövad
anläggning på ett sådant sätt att han är sakägare enligt ML
kan - mot bakgrund av tillståndsprövningens syfte och
inriktning - inte i sig anses medföra att han får ställning som
part i ärendet hos regeringen om tillstånd enligt NRL. Den
omständigheten att sökanden yttrat sig hos
Koncessionsnämnden eller - självmant eller efter remiss - i
regeringsärendet kan inte heller medföra att han intagit
ställning som part i ärendet. I regeringsrättens dom RÅ 1993
not 203 fann regeringsrätten att Miljögruppen i Åby, Eneby
Norrgårds villaförening och Gruppen för miljöriktig
genomfart inte ansågs berörda av beslut angående arbetsplan
för väg E 4:s förbifart i Norrköping, på sådant sätt att de hade
rätt till rättsprövning.

I Europakonventionen, artikel 6, föreskrivs att envar skall har rätt till
domstolsprövning, bl.a. när det gäller hans civila rättigheter och skyldigheter.
Regeringsrätten har i sitt remissyttrande bl.a. pekat på att förutsättningen om
partsställning i vissa förvaltningsärenden som skall bli föremål för
rättsprövningen inte korresponderar väl med uttrycket "envar" i Europa-
konventionens artikel 6. Och frågan är särskilt brännande när det gäller
frågor enligt plan- och bygglagen, naturresurslagen samt vattenlagen.

Sakberättigad på miljörättens område är den som enligt en viss lag är
berättigad till ersättning eller har rätt att få till stånd skyddsåtgärder eller
andra försiktighetsmått eller förbud mot en viss verksamhet.

Emellertid finns det även rättssubjekt vars intressen lagen väl avser att
bevaka, men där intresset inte anses motivera samma rättsliga skydd. Vem är
t.ex. sakägare enligt plan- och bygglagen? Hur nära ska man bo en planerad
genomfartsled för att anses vara berörd av planen? Varken lagtext eller
förarbeten ger klara besked.

Med hänvisning till vad Regeringsrätten anfört i sitt remissyttrande
förordar jag att regeringen bör se över partsbegreppets förenlighet med
artikel 6 i Europakonventionen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rättsprövningslagen bör omarbetas och ändras
till att omfatta även prövning av den materiella frågan i dess helhet så
att tillämpningen bättre överensstämmer med Europakonventionen
och svensk rätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den nuvarande inskränkningen såvitt avser
hänvisningen i rättsprövningslagen till 8 kap. 3 § regeringsformen
modifieras till att omfatta inte bara åligganden utan även rättigheter.

Stockholm den 11 mars 1996

Peter Eriksson (mp)