med anledning av prop. 1993/94:81 Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Motion 1993/94:U3 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v)

Säkerhetsrådets sanktioner mot UNITA kan endast ses
som ett första steg i världssamfundets försök att få UNITA
att respektera fredsavtalet från maj 1991 och resultaten av
de demokratiska valen i september 1992. Vapen- och
oljeembargot är inte tillräckligt. Utökade sanktioner måste
införas och FN måste ges resurser för att övervaka
sanktionernas tillämpning. Vänsterpartiet anser att
regeringen bör agera för att FN genomför dessa åtgärder.

Utökade sanktioner

Kriget i Angola är förmodligen det mest fruktansvärda
av alla nu pågående krig. Bara i staden Kuito beräknas 30
000 människor ha dödats under UNITA:s belägring av
staden, vilket är detsamma som 1 000 människor om dagen.
Internationella hjälparbetare som arbetat i staden vittnar
om ett ofattbart lidande och en total förödelse. Ensam
skyldig till detta fortsatta krig är UNITA, även om det står
klart att också regeringssidans soldater begår övergrepp.
Det är världssamfundets skyldighet att tvinga UNITA att
upphöra med sina våldshandlingar och respektera såväl
fredsöverenskommelsen med regeringen som valresultatet
från september 1992.

I en motion från januari 1993 krävde Vänsterpartiet ett
svenskt agerande för omfattande FN-sanktioner mot
UNITA och för mer långsiktiga FN-insatser för att skapa en
stabil fred och för att återuppbygga det angolanska
samhället. Sanktionerna som beslöts av säkerhetsrådet i
september 1993 var dock inte så omfattande som
Vänsterpartiet ansåg nödvändigt. Händelseutvecklingen
efter införandet av oljeoch vapenembargot har också visat
att sanktionerna är otillräckliga.

Säkerhetsrådets resolution 864 om sanktioner mot
UNITA uttalar i paragraf 26 att beredskap ska finnas för
ytterligare åtgärder om inte eldupphör inträtt och framsteg
i fredsförhandlingar gjorts före 1 november 1993. Det beslut
som fattades detta datum innebär dock ingen skärpning av
sanktionerna utan endast att säkerhetsrådet på nytt ska
fatta beslut den 15 december, vilket är det datum mandatet
för FN-missionen i Angola (UNAVEM II) går ut. Detta är
ett olyckligt beslut då det ger UNITA ytterligare tid att
tämligen ostraffat fortsätta terrorn och kriget mot
befolkningen.

Den plan för utvidgade sanktioner säkerhetsrådet har på
sitt bord innehåller bl.a. visumrestriktioner för UNITA-
medlemmar och frysning av UNITA:s tillgångar utomlands.
Sverige bör ta initiativ till ett införande av sådana
sanktioner snarast möjligt.

FN-övervakning av sanktionernas tillämpning

Utvidgade sanktioner är inte en tillräcklig åtgärd för att
tvinga UNITA att lägga ned vapnen. För att få till stånd en
effektiv tillämpning av sanktionerna måste FN-operationen
i Angola stärkas avsevärt, inte avvecklas som nu är
planerat. Det största problemet är att få stopp på
transporterna från Zaire av bl.a. krigsmateriel. FN måste
grundligt undersöka i vilken utsträckning Zaires regering
och eventuella andra regeringar medvetet bryter mot det
bindande FN-beslutet. Om anklagelserna är sanna måste
FN ges möjlighet att vidta repressalieåtgärder mot de stater
som bryter mot bojkotten. Vidare bör FN sända trupper till
Angola för att dessa t.ex. ska kunna stationeras vid de
större tillfartvägarna från Zaire. Sverige bör aktivt verka för
att FN ges resurser för nämnda åtgärder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgning av sanktionerna mot
UNITA,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN-övervakning av
sanktionernas tillämpning.

Stockholm den 16 november 1993

Bertil Måbrink (v)

Eva Zetterberg (v)