med anledning av prop. 1993/94:75 Arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Motion 1993/94:So25 av Berith Eriksson m.fl. (v)

Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster. Vi gör det bl.a. därför att en fri etablering
blir kostnadsdrivande, och risken för en överetablering är
stor. Det finns i förslaget också oklarheter när det gäller
specialisternas vikarieförhållanden, som skapats genom det
generella förbudet för landstingsanställda att vikariera.

Med regeringens förslag kommer landstingen att helt bli
i händerna på privata vårdgivare. Landstingen kan inte
själva avgöra hur mycket medel de vill avsätta till privata
läkare, utan måste betala om de föreslagna villkoren är
uppfyllda. Vi har accepterat privata vårdgivare, men inte att
de ska kunna få breda ut sig på det allmännas bekostnad
utan att dessa har möjlighet att säga nej till överetablering.

Propositionen innehåller den principiella åtgärdstaxan
för husläkare och införandet av yrkesförbud för husläkare
som är över 70 år. Vidare föreslås fri etablering för
privatläkare med olika specialiteter och sjukgymnaster.
Även för dessa kategorier ska yrkesförbud vid 70 års ålder
gälla. De har också skyldighet att anmäla sin etablering till
försäkringskassan. Bland förslagen finns även en regel om
heltidsarbete samt ett generellt vikariatsförbud för
landstingsanställda från vilket sjukvårdshuvudmannen kan
ge dispens. Läkare som etablerat sig efter den 1 januari 1994
får ta ut en 25 procent högre avgift än de läkare som
etablerat sig före detta datum.

I övrigt finns i propositionen det årliga sjukvårdsavtalet
som tecknas mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om
fördelning av bidragen till sjukvården -- totalt cirka sju
miljarder kronor. Sjukvårdshuvudmännen åtar sig också
kostnadsansvaret för privatläkarna och sjukgymnasterna
vilket är en nyhet i detta sammanhang och bra för att hålla
kontroll över hälso- och sjukvårdens kostnadsutveckling.

Vänsterpartiet avslog regeringens förslag om införandet
av husläkare. När nu genomförandet närmar sig uppstår allt
fler problem. Fungerande organisationer bryts upp och den
positiva utveckling som pågick inom primärvården håller på
att raseras.

Det är i skuggan av husläkarreformen som regeringen nu
kommer med förslag till vilka ersättningar som ska utgå till
privata vårdgivare. Trots strävan att komma fram till ett
förenklat system av ersättningar, har man i de nya reglerna
skapat ett system med divergerande patientavgifter för dem
som går till privatläkare/specialister etablerade efter den 1
juli 1994. Vänsterpartiet anser att det skall vara samma
patienttaxa oavsett när etableringen gjordes.

Det finns inget totalt kostnadsskydd, och inte heller ett
enhetligt fungerande servicesystem. Om sjukvårdande
behandling, t.ex. medicinsk fotvård, ges av
sjukvårdshuvudmannen så räknas det in under
högkostnadsskyddet, men om det ges i annan regi räknas
det inte in. Detta drabbar den enskilde väldigt olika
beroende på var han/hon bor i landet och vilken tillgång till
behandling som finns just där. Därför måste fler
yrkesgrupper än läkare och sjukgymnaster ges rätten att ge
sjukvårdande behandling, exempelvis fotvårdspecialister.
Vänsterpartiet anser att dessa regler måste ses över, med
målsättningen att tillgången till den sjukvårdande
behandling som ingår under högkostnadsskyddet skall
finnas någorlunda lika över landet.

Med försämringen av kommunernas ekonomi följer
ökade kostnader för de sociala tjänster kommunen
tillhandahåller -- och kostnaderna blir inte mindre när
tjänsteutövandet övertas av privata omsorgsgivare.

Naturligtvis skiftar behovet av hjälp och service, och den
ekonomiska situationen mellan olika individer. Att vara
gammal och orkeslös eller att ha funktionshinder är i sig ett
stort bekymmer -- att därtill ständigt behöva känna oro för
sin ekonomi eller tvingas välja bort behövlig vård av
kostnadsskäl, är ovärdigt. Därför måste det skyndsamt
utarbetas ett förslag om ett högkostnadsskydd för vård och
service som gamla, sjuka och handikappade behöver för sin
livsföring, även på kommunal nivå.

Ett enhetligt högkostnadsskydd för sjukresor bör också
snarast införas. Landstingen bör dessutom uppmanas att
lösa problemet med en periodicering av
högkostnadsskydden.

De försämringar som redan införts eller planeras inom
socialförsäkringssystemet kan inte ses som enskilda
företeelser. Människor med funktionsnedsättning på grund
av handikapp eller sjukdom drabbas ofta av kostnader och
försämringar på alla områden. T.ex. kan en livslång
sjukdom medföra att man har fler sjukdagar, behöver mer
läkar- och sjukhusvård och läkemedel än människor i
allmänhet. Läkemedel påverkar i sin tur ofta tandstatusen
så att man behöver gå till tandläkaren oftare än
genomsnittet osv. Till detta kommer de andra avgifterna
och avgiftshöjningarna inom hemtjänst, färdtjänst m.m.

Vänsterpartiet anser att en utredning snarast bör
tillsättas med uppdrag att se över de totala kostnaderna för
människor med olika funktionshinder. En
merkostnadsersättning behövs där de olika
högkostnadsskyddens summor inräknas i underlaget och
som är knutet till en viss procentsats av basbeloppet. Det
skulle ge större trygghet för den enskilde och minska
kostnader för ersättningens administration.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare enligt vad i
motionen anförts om att ett sådant system är
kostnadsdrivande och drabbar patienterna,

2. att riksdagen beslutar om att samma patienttaxa skall
gälla även om patienten går till en läkare som etablerat sig
efter den 1 januari 1994,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat
högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts om rimliga
sjukvårdskostnader för handikappade, gamla och sjuka.

Stockholm den 18 november 1993

Berith Eriksson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)