med anledning av prop. 1993/94:56 Sänkt tulltillägg m.m.

Motion 1993/94:Sk1 av Britta Bjelle (fp)

Den 1 april 1986 infördes en administrativ
sanktionsavgift inom Tullverkets verksamhetsområde,
kallad tulltillägg. Sanktionsavgiften skall debiteras bl.a. vid
felaktigt angivna införselavgifter i tulldeklarationerna. Då
avgiften är 20 % av det ej redovisade beloppet kan
debiteringen bli betydande. Näringslivet opponerade sig
därför kraftigt mot sanktionsavgiften, då straffet inte står i
rimlig proportion till förseelsen. Tulltillägg debiteras även i
de fall kompletta importhandlingar, exempelvis
leverantörsfakturor, avlämnas till Tullverket tillsammans
med tulldeklarationen som klart visar vilka belopp som är
tullpliktiga, fast själva tulldeklarationen kan ha varit
felaktigt ifylld.

Sanktionsavgiften påförs även om det ej deklarerade
beloppet endast är mervärdesskatt, som ju senare ändå
kommer till statskassan, även om det sker med viss
försening. Att den mänskliga faktorn finns med i arbetet
med de över 2,5 miljoner tulldeklarationer som årligen
lämnas till Tullverket bör rimligen kunna godtagas av
myndigheten, då inte handlingar undanhålls.

Tulltillägget medför även ett betydande merarbete för
både företag, tullmyndighet och juridiska instanser, då ett
stort antal ärenden med debiterade tulltillägg har
överklagats till tullmyndighet och kammarrätt. Näringslivet
har reagerat kraftigt mot att sanktionen uttagits på
etablerade importföretag, där personal yrkesmässigt
utfärdar tulldeklarationer. Tullmyndighetens agerande
stämmer här inte överens med det uttalande som gjorts i
skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13) om att den som
vinnlagt sig om att fullgöra deklarationsskyldigheten på ett
tillfredsställande sätt inte regelmässigt skall behöva bli
utsatt för någon form av bestraffning. Felaktigheten torde
då i allmänhet kunna bedömas som ursäktlig.

Skatteutskottet har även under hösten 1987 (SkU
1987/88:3 sid 40) erinrat om sitt tidigare uttalande om att
sanktionen inte bör rikta sig mot de många yrkesutövare
som vinnlägger sig om att lämna korrekta deklarationer.
Kammarrätten har nu avgjort ett antal ärenden och har i
fall, då tulltillägg ej kunnat efterges, bl.a. hänvisat till
uttalande i skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13) i sin
motivering till att tulltillägg skall debiteras.
Bestämmelserna om tulltillägg är tydligen så komplicerade
att tolka, att förvirringen har spritt sig från Tullverkets
tjänstemän till Förvaltningsdomstolen.

Klagomålen från näringslivet mot tulltillägget har,
förutom tolkningen av författningen, främst gällt den
försämrade psykiska arbetsmiljön, rättsosäkerheten vid
tillämpningen av bestämmelsen och att debiteringen även
skall utgå på för lågt redovisad mervärdesskatt.

Trots förändringar, som innebär att tulltillägget skall
efterges om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut
detta, finns det missnöje. Att korrekt behärska gällande
bestämmelser på tullområdet är tillräckligt komplicerat
utan ytterligare bördor av en sanktionsavgift. Därför måste
ursäktligheter på grund av den mänskliga faktorn erkännas
utan avgiftsdebitering, så att Tullverket kan använda sina
knappa resurser till att underlätta att klara dessa nyheter,
inte till administrativt merarbete med sanktionsavgifter.

Vid behandling av frågan våren 1992 (SkU 1991/92:17
sid 4--5) anser skatteutskottet att regeringen bör pröva
reglerna för tulltillägget och sedan återkomma till riksdagen
och redovisa resultatet av en sådan prövning. Så har också
skett med denna proposition, men jag anser ändå att
riksdagen bör besluta att upphäva bestämmelserna om
tulltillägg vid redovisning av mervärdesskatt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att i enlighet med vad som anförts
i motionen upphäva bestämmelserna om tulltillägg vid
redovisning av mervärdesskatt.

Stockholm den 27 oktober 1993

Britta Bjelle (fp)