med anledning av prop. 1993/94:34 Tillämpning i fråga om Haiti av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Motion 1993/94:U2 av Bertil Måbrink m.fl. (v)

Efter det kalla krigets slut har FN blivit en allt aktivare
världsorganisation. Den utökade aktiviteten har bestått i
bl.a. ett mer intensivt användande av sanktionsmedel för att
upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN-
sanktioner har under de senaste fyra åren införts mot Irak
och Kuwait, Libyen, rest-Jugoslavien, Bosnien, UNITA-
gerillan i Angola samt Haiti.

Vänsterpartiet anser att sanktioner av icke-militär art
kombinerade med intensivt förhandlingsarbete är de bästa
medlen att ta till mot en stat som hotar internationell fred
och säkerhet. Exempel på konflikter där FN:s
sanktionsåtgärder varit effektiva är Rhodesia/Zimbabwe,
Sydafrika och Namibia. För att sanktionspolitiken ska
uppnå sitt syfte krävs dock att strikta villkor uppställs för
sanktionernas upphävande. I fallet Haiti har villkoren varit
alltför milda gentemot militärregimen vilket har bidragit till
att FN:s sanktionspolitik blivit tämligen misslyckad.
Införandet av sanktioner i sig var dock en korrekt åtgärd
från FN:s sida.

Principerna för internationella sanktioner

Enligt FN-stadgan (kapitel VII artikel 41) kan
säkerhetsrådet besluta om icke-militära sanktioner för att
upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
I fallet Haiti har tolkningen av stadgan utan tvekan varit
vid. Det är svårt att se hur militärkuppen, de efterföljande
oroligheterna samt militärregimens vägran att återinsätta
den störtade Jean-Bertrand Aristide på presidentposten ska
kunna hota internationell fred och säkerhet i regionen.
Möjligen skulle ett inbördeskrig kunna spridas till
grannlandet Dominikanska republiken. Den massiva
flyktingströmmen av haitier till USA kan dock knappast
anses vara grund för sanktioner.

Trots att beslutet om sanktioner har föga med FN-
stadgan att göra är det, enligt Vänsterpartiet, korrekt att
genom olje- och vapenembargo försöka tvinga de facto-
regeringen i Haiti att avgå och återinsätta den demokratiskt
valde Aristide. Fallet Haiti utgör uppenbarligen ett steg i
riktningen mot en ny princip inom FN, nämligen att brott
mot grundläggande mänskliga rättigheter inte ska kunna
skyddas bakom principen om icke-inblandning i en stats
interna angelägenheter.

Vänsterpartiet vill dock framhålla att sanktionsmedlet
används alltför godtyckligt av FN:s säkerhetsråd. Det finns
stater som idag tydligare och allvarligare än i fallet Haiti
hotar just det som FN-stadgan avser, nämligen
internationell fred och säkerhet och därmed borde vara
utsatta för FN-sanktioner. De två tydligaste fallen är
Indonesien och Marocko som båda militärt ockuperar och
för krig på främmande territorium -- i det förra fallet i
Östtimor och i det senare fallet i Västsahara. Den svenska
regeringen bör inom FN arbeta för sanktioner mot även
dessa stater.

Villkoren för upphävande av sanktionerna mot Haiti

Enligt säkerhetsrådets resolution 841 ska sanktionerna
mot Haiti inställas när de facto-regeringen har skrivit under
och börjat verkställa en överenskommelse om
återinsättande av den legitime presidenten Aristide. När en
godkänd premiärminister -- Robert Malval -- tillträdde 26
augusti ansågs dessa villkor vara uppfyllda och följaktligen
hävdes sanktionerna. Detta visade sig vara ett stort misstag
från FN:s sida. Regimens fortsatta motstånd mot Aristides
återkomst och de våldsamma händelserna som satte stopp
för de 200 amerikanska och kanadensiska militärernas
landstigning ledde till ett återinförande av sanktioner den
18 oktober. Denna skakiga sanktionspolitik hade kunnat
undvikas om upphävandet redan från början varit starkare
knutet till Aristides verkliga tillträde som president.

Säkerhetsrådets resolution 873 om återinförande av
sanktioner tycks tyvärr inte skärpa villkoren för ett nytt
upphävande. Återigen krävs endast parternas
förverkligande av den avtalade övergångsprocessen, inte att
Aristide ska sitta på plats i Port-au-Prince. Vänsterpartiets
mening är att de fortsatta sanktionerna under inga
omständigheter bör inställas förrän president Aristide har
tillträtt som Haitis president. Det bör vara Sveriges sak att
inom FN arbeta för att ett sådant villkor fastställs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för internationella
sanktioner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkor för upphävande av
sanktioner mot Haiti.

Stockholm den 28 oktober 1993

Bertil Måbrink (v)

Hans Andersson (v)

Berith Eriksson (v)

Bengt Hurtig (v)

Johan Lönnroth (v)

Björn Samuelson (v)

Gudrun Schyman (v)

Eva Zetterberg (v)