med anledning av prop. 1992/93:7 Rätten till folkpension m.m.

Motion 1992/93:Sf3 av Daniel Tarschys (fp)

Regeringen föreslår i propositionen ett nytt system för
beräkning av folkpension. Enligt förslaget skall folkpension
beräknas enligt två alternativa regler: antingen i förhållande
till tid för bosättning i Sverige eller i relation till antalet år
för vilka tillgodoräknats ATP-poäng. Den regel som ger det
för den pensionsberättigade mest förmånliga resultatet skall
tillämpas.

I samband med detta föreslås ändrade regler också för
invandrare. Regeringen föreslår att den som beviljats
uppehållstillstånd i Sverige som konventionsflykting och
den som efter år 1975 beviljats uppehållstillstånd som
krigsvägrare eller de facto-flykting vid beräkning av pension
enligt bosättningsregeln som bosättningstid i Sverige får
tillgodoräknas även viss tid då han varit bosatt i sitt tidigare
hemland eller i annat hemland eller i annat land i vilket han
erhållit tillfälligt skydd. Han tillgodoräknas så stor del av
bosättningstiden i hemlandet (eller i det andra landet) som
motsvarar förhållandet mellan å ena sidan den tid han varit
bosatt i Sverige från det att han först ankom hit till landet
och å andra sidan hela den faktiska tiden från första
ankomsten hit. Vid beräkningen bortses dock från
bosättningstid i hemlandet för vilken föreligger rätt till
pension från hemlandet.

Enligt nuvarande regler har alla svenska medborgare
som är bosatta i landet rätt till folkpension. Sådan rätt
tillkommer också utländska medborgare och statslösa, som
varit bosatta här minst 10 år efter 16 års ålder varav minst 5
år omedelbart före ansökan.

Med det föreslagna systemet bortfaller eller inskränks
folkpensionen för en stor mängd äldre människor, såväl
svenska som utländska medborgare. Det gäller de
invandrare som inte svarar mot propositionens
undantagsregler och som kommer från länder där de inte
intjänat till Sverige överförbara pensionsrättigheter eller
som i övrigt täcks av konventioner med andra länder. Det
gäller även svenska medborgare som återinvandrar till
Sverige efter en lång tid i länder som saknar utvecklade
pensionssystem.

Hur stor denna grupp är framgår inte av propositionen,
men det förefaller troligt att det handlar om flera tiotusental
människor. Enligt statistik från statens invandrarverk fick
18 663 asylsökande uppehållstillstånd i Sverige under år
1991. Av dessa utgjorde konventionsflyktingarna bara 8
procent. Andelen krigsvägrare och de med flyktingliknande
skäl utgjorde tillsammans 28 procent. Hela 50 procent fick
däremot stanna av humanitära skäl och hör därmed till den
grupp som får sämre pensionsförmåner om de är äldre vid
ankomsten till Sverige. En annan grupp invandrare som
också kommer att drabbas är de som kommit till Sverige
som nära anhöriga. Under år 1991 utgjorde dessa 21 230
personer. I denna grupp finns ofta personer som är äldre
och inte hinner kvalificera sig för svensk folkpension.
Merparten av dem kommer från utomeuropeiska länder
som har betydligt lägre pensionsförmåner vilka är svåra att
överföra hit.

Förlorar dessa människor en statlig grundtrygghet
kommer de i många fall att hänvisas till kommunal
socialhjälp. Detta framstår av flera skäl som olyckligt --
först och främst för den enskilde själv. Folkpensionen ger
en trygg och psykologiskt tillfredsställande försörjning. Att
under hela sin ålderdom vara hänvisad till socialbidrag är
långt mer påfrestande.

I andra hand finns det kommunalekonomiska effekter
att beakta. Någon större besparing från ett samlat offentlig-
ekonomiskt perspektiv uppstår knappast genom
förändringen, utan i huvudsak blir det en omfördelning
mellan staten och kommunerna. Belastningen i den
kommunala sektorn blir därtill ojämn eftersom vissa
kommuner är mer invandrartäta än andra.

En sista faktor att ta hänsyn till är att ökade kommunala
utgifter för invandrare alltid har en tendens att underblåsa
utlänningsfientliga stämningar. Det är av detta skäl som
svensk flyktingpolitik i så stor utsträckning bygger på en
gemensam, statlig finansiering.

Starka skäl talar därför för att det statliga grundskyddet
för den här berörda gruppen på ett eller annat vis borde
återställas. Motargumentet att detta skulle strida mot EES-
avtalet är inte särskilt övertygande. Kan det enligt detta
avtal finnas ett kommunalt grundstöd för äldre
(socialhjälpen) är det obegripligt varför det inte i stället
skulle kunna finnas ett statligt grundstöd, t.ex. i form av
någon bottengaranti som utfaller när vissa villkor avseende
vistelsetid i landet är uppfyllda men rätt till pension ändå
inte föreligger.

Effekterna av den reform som föreslås i propositionen är
enligt min uppfattning inte tillfredsställande för äldre
invandrare och återinvandrare. En utredning av frågan ter
sig därför motiverad. Problemet har beröringspunkter med
den översyn av socialtjänstlagen som f.n. pågår, men
regeringen bör stå fri i valet mellan att anförtro uppgiften åt
denna kommitté och att tillsätta en särskild utredning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan
om äldre invandrares och återinvandrares ekonomiska
försörjning.

Stockholm den 22 oktober 1992

Daniel Tarschys (fp)