med anledning av prop. 1992/93:56 Ny konkurrenslagstiftning

Motion 1992/93:N12 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (c)

Regeringens förslag till konkurrenslag är i stort sett
konstruerat som en kopia av EG:s regler på området. De
materiella konkurrensreglerna för näringsverksamheten i
Sverige utformas med artiklarna 85.1 och 86 i Romfördraget
som förebild. EG:s konkurrensregler är emellertid bara
tillämpliga vid handel över medlemsländernas gränser. Det
gäller alltså internationella förhållanden. Detta kan
medföra betydande komplikationer vid tillämpningen,
vilket kräver speciella hänsyn från konkurrensrådande
myndighetens sida. Riskerna för överdriven byråkrati är
mycket stora. Detta måste förebyggas. Många företag
kommer att tvingas söka undantag både från EES/EGs
myndigheter enligt EES-avtalet och det svenska
konkurrensverket. Det rimliga är att samarbete som också
faller under EES/EGs regler inte måste prövas även av
svenska myndigheter. Italien är ett exempel där man tagit
bort denna dubbla prövning. Förfaranden som godkänts
genom undantag är giltiga under fem år. Med tanke på
investeringar som kan behöva göras är detta för kort tid.
Undantagen bör sträcka sig över tio år.

Jordbrukspolitiken

Inom EG tillämpas artiklarna 85 och 86 inte fullt ut på
jordbruksområdet. Begränsningen finns i förfaranden som
utgör en del av en nationell marknadsorganisation eller som
behövs för att uppnå de jordbrukspolitiska målen enligt
Romfördraget och är undantagna från tillämpningen av
artikel 85.1.

Undantagen har uppmärksammats i propositionen.
Någon mer ingående analys av undantagen eller förslag till
motsvarande undantag för svensk del finns inte. En EG-
anpassning av svensk jordbrukspolitik kräver dock att
motsvarande undantag ges i den svenska lagstiftningen.
Undantagen bör även införas och tillämpas under
övergångstiden så att anpassningen till EG kan ske.

Undantag med förebild från EGs förordning 26/1962 bör
snarast utarbetas och införas i samband med att lagen träder
i kraft. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till regler i enlighet med vad som anförts.

Export av jordbruksprodukter

Konkurrenspropositionens lagförslag står på väsentliga
punkter i strid med 1990 års livsmedelspolitiska beslut.

Enligt riksdagsbeslutet i juni 1990 skall jordbruket ges
förutsättningar att svara upp mot den inhemska
konsumtionen av livsmedel. I propositionen 1989/90:146 sid
52 skrivs:

Med bibehållet gränsskydd ges möjlighet för svenskt
jordbruk att försörja den inhemska marknaden med
jordbruksprodukter.

För att gränsskyddet skall vara effektivt behövs således,
av skäl som beskrivits ovan, möjligheter att hantera vissa
exportvolymer. Detta förhållande har beaktats i det
livsmedelspolitska beslutet och man förutsätter att frågan
får sin lösning. I jordbruksutskottets betänkande heter det
(1989/90:JoU25 sid 97):

Det måste också, som utskottet tidigare understrukit,
finnas möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga
överskottskvantiteter. Det bör vara möjligt att finna former
för detta som förenar behovet av samordning och
utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället
måste ställa på väl fungerande marknader. Säljbolag, också
branschvisa, kan utgöra en lämplig form för att hantera
säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter.
Utskottet förutsätter att behovet av en effektiv samverkan
för angivna ändamål beaktas i den fortsatta beredningen av
konkurrenskommitténs förslag.

Enligt 1990 års beslut skulle behovet av samverkan för
viss export beaktas i den fortsatta beredningen av
konkurrensfrågor.

Frågan om samarbete för utjämning av förluster vid viss
export har dock ännu inte lösts. Riksdagen uttalade i våras,
1991/92:JoU15 sid 19, att det är rimligt att söka uppnå
likformighet med EG på exportområdet. Riksdagen
uttalade också att:

I och med att möjligheten att bilda särskilda exportbolag
ej föreligger, något som det livsmedelspolitiska beslutet tog
fasta på, måste andra lösningar sökas.

Det har här varit fråga om att under tiden fram till en
EG-anslutning finansiera exportförluster uppkomna av
tillfälliga överskott. Säsongvariationer förekommer i såväl
konsumtion som produktion. Årsvisa variationer i
jordbrukets produktion är naturliga mellan olika år. EG-
länderna ger möjlighet till export av överskott kontinuerligt
med stöd av budgetmedel och överstatliga medel. I Sverige
har man gått motsatt väg och avvecklat exportstödet utom
beträffande spannmål där vissa övergångslösningar finns de
närmaste åren och viss export av kött under ett par år.

Det är nödvändigt att de svenska företagen får samma
möjligheter som EG-företagen att förbereda ett
medlemskap genom att bygga upp marknader inom EG
under övergångstiden. Såväl i jordbrukskonkurrenslagen
som i propositionen förbjuds producenterna att själva
gemensamt ansvara för finansieringen av tillfälliga
överskott. I propositionen framhålls att samarbete i form av
utjämning av förluster mellan företag vid export faller
under förbudet.

Frågan om exportförlusterna måste sålunda få en
politisk lösning. Det är oacceptabelt att frågan behandlas på
det sätt som nu sker. Ett system utan exportstöd och
gemensam överskottsexportfinansiering kommer att leda
till en nedpressning av den inhemska prisnivån avsevärt
under produktionskostnaderna eller till export med stora
förluster. I slutändan drabbas den enskilda lantbrukarens
lönsamhet på ett från sociala och andra synpunkter orimligt
sätt. Produktionsnivån i landet anpassas snabbt nedåt till ett
läge där det inte längre finns några säsongsmässiga
överskott.

Totalproduktionen av animalier skulle härigenom
kunna, som jordbruksverket framhållit, sjunka 10--25 %
under den inhemska konsumtionsnivån. Sker detta
uppkommer en kraftig utslagning av lantbrukare.
Livsmedelsindustrin måste friställa personal. Ett bibehållet
förbud slår undan alla möjligheter för framtida
exportsatsningar.

Det är nödvändigt att i det internationella läge som nu
råder, och som kommer att råda de närmaste åren,
möjliggöra för svenska företag att ta exportförluster eller att
man i varje fall får genomföra export med fastställda
volymer.

Fortsätter dessa ojämlika förhållanden med förbud för
varje form av gemensam finansiering av förluster vid export
av tillfälliga och säsongmässiga överskott, samtidigt som
exportörerna till oss har tillgång till skattefinansierade
exportbidrag, uppstår en omöjlig situation.

Förhindras lantbrukskooperationen att effektivisera sig
och uppnå större kraft genom fusioner och samverkan,
samtidigt som t ex de danska företagen har full frihet och t o m
stöd från samhällets sida att vidta sådana åtgärder, är
svensk livsmedelsproduktion utslagen redan på tröskeln till
EG. Det blir också en utslagning på helt andra grunder än
de som gäller inom EG.

Konsekvenserna enligt ovan kan inte rimligen vara
regeringens avsikt. I stället måste jordbruket och
livsmedelsindustrin ges möjlighet att stå rustade att möta
EG-marknaden på så långt möjligt lika villkor.

Konkurrenslagen bör därför inte omfatta frågan om
finansiering av eventuella kostnader i samband med export.

Omställningen inom livsmedelssektorn

Avregleringen av det svenska jordbruket, EES-avtalet,
kommande EG-anslutning med slopat svenskt gränsskydd
på jordbruks- och livsmedelsområdet, ökad frihandel
genom Gatt-överenskommelser och en under senaste året
kraftigt ökad livsmedelsimport har medfört och kommer att
leda till ett starkt ökat konkurrenstryck på den svenska
livsmedelsmarknaden. Det kan redan avläsas i sjunkande
priser. Den nu lagda propositionen ang vissa
jordbrukspolitiska frågor innebär bl a borttagande av extra
kostnadsbelastningar på jordbruksproduktionen. Även
detta kommer att medföra sänkta livsmedelspriser.
Anpassningen till EGs regler och kostnadsnivåer innebär en
mycket svår omställning för såväl lantbrukarna som
lantbrukskooperationen och livsmedelssektorn i övrigt.
Propositionen om ny konkurrenslag underlättar inte
anpassningen mot EG.

Ny konkurrenslag och lantbrukskooperationen

Förslaget till ny konkurrenslag innebär allvarliga
negativa konsekvenser för lantbrukskooperationen och
därmed även för lantbruket.Lantbrukskooperationens
grundläggande samarbetstanke och hittillsvarande
samarbetsformer underordnas helt konkurrenskravet och
ses allmänt negativt.Propositionen ser federationer
enbart som horisontella karteller och visar liten förståelse
för vägen att nå effektivitet genom samverkan som ett
alternativ till konkurrens; koncerner gynnas.Förslaget
innebär en försvagning och diskriminering av svenska
företag gentemot utländska och försvårar en EG-
anspassning i ordnade former i ett känsligt
övergångsskede.Förslaget ingriper i de ekonomiska
primärföreningarnas förhållanden till medlemmar och
luckrar upp föreningarna inifrån på ett diskriminerande sätt
i förhållande till aktiebolaget.

Förslaget till konkurrenslag skapar ett markant
underläge för svenska livsmedelsföretag gentemot
utländska. De svenska lantbrukskooperativa
livsmedelsföretagen befinner sig nu i ett mycket sårbart
övergångsskede, vilket gör att lagen skulle drabba dem
extra hårt.

Det föreslagna förbudssystemet innebär bl a att det
samarbete som finns i form av stadgar och föreningsbeslut
inom ekonomiska föreningar blir förbjudet om det anses
hämma konkurrensen på ett märkbart sätt. Vad detta
innebär i praktiken är i hög grad ovisst. Det är helt
nödvändigt med undantagsregler för primärföreningarnas
interna förhållanden om förslaget genomförs. Det tidigare
kommittéförslaget innhöll här ett generellt undantag.

Motsvarande samarbetsförbud existerar inte i våra
viktigaste konkurrensländer Danmark och Holland.

Kooperativa federationer bör jämställas med koncerner
i konkurrenshänseende. Frågan om ''ekonomiska enheter'',
som skall ses i samband härmed, är otillräckligt belyst.
Lantbrukskooperationens grundläggande samarbetstanke
och samarbetsformer underordnas helt konkurrenskravet
och ses allmänt negativt i lagförslaget. Federationer ses
enbart som horisontella karteller och sätts i strykklass i
förhållande till en koncern trots att deras grundläggande
verksamhet och funktionssätt är samma som i en koncern.
Effektivitet genom samverkan avvisas av lagstiftaren.

Att såsom sägs i förslaget enbart ta hänsyn till graden av
självständighet mellan de ingående parterna är alltför
statiskt. Många företagsgrupper som är formellt
självständiga är så integrerade inom områdena produktion,
marknadsföring eller forskning att samarbetet i praktiken
inte kan brytas utan stora samhällsekonomiska förluster.

Aktiebolagen är i sig ett instrument för samarbete
mellan ägare. Vissa andra former av samarbete är typiska
för Sverige och har historiska rötter som det inte går att
bortse ifrån. Politiska, kulturella och andra omständigheter
har gynnat framväxten av andra samarbetsformer än
samägande i aktiebolag. Kooperativt ägande är utbrett i t ex
Sverige och Danmark. I Danmark uppmuntras dessa
former av samarbete trots EG-medlemskapet. Det vore
orimligt att bryta upp sådant samarbete i Sverige bara för
att liknande ägarformer inte är vanliga i sydliga europeiska
länder.

Incitamentet att bilda aktiebolagskoncern har varit litet
eftersom svensk lagstiftning uppmuntrat kooperativt
samarbete. Den ideella idén och varumärket har då i
praktiken fått samma sammanhållande funktion som
ägarintresset i en koncern. Man kan tala om ''de facto-
koncerner''. Investeringarna i t ex varumärken har varit
omfattande, och det skulle innebära enorma skador för
berörda företag om aktuella samarbeten förbjöds.

Det är mycket viktigt att det framgår av
lagstiftningsarbetet att etablerat samarbete kan fortsätta
även i framtiden. Samarbete och samgående/fusion bör
bedömas likartat. Värt att notera är även att EG-
kommissionen så sent som i augusti 1992 föreslog en
ändring i konkurrensreglerna som innebär en mer tolerant
behandling av samarbetsavtal.

Föreningsrättsligt tillåtna regler sätts ur spel av
konkurrenslagen. Detta konstaterande görs med beaktande
av den rådande principen att speciallag tar över allmän lag.
Nuvarande konkurrenslag ger dock genom
missbruksprincipen helt andra möjligheter än
förbudsprincipen tillåter. Lagen möjliggör att NO avstår
från ingripande. Förbudsprincipen däremot tvingar fram ett
undantagssystem som innebär att en företagsform -- den
ekonomiska föreningen -- till stora delar tvingas leva på
undantagsregler. Möjligheten till icke-ingripandebesked
undanröjer inte problemen. Undantag skall tidsbegränsas
och kan förenas med villkor och åligganden. Här visar sig
en stor brist i förbudssystemet. Det kan inte anses rimligt
att en företagsform till stora delar skall behöva basera sin
existens/verksamhet på konkurrensrättsliga undantag.

Prisbildning

I det livsmedelspolitiska beslutet framhålls vikten av
stabilitet i prisbildningen för jordbruksprodukter. Det heter
här (prop 1989/90:146 sid 128) att ''lantbrukskooperationen
och andra enskilda aktörer får en mycket viktig roll i
framtiden när det gäller att stabilisera marknaden,
upprätthålla olika former av kontraktsproduktion och
motverka att årsmånsvariationer slår igenom i alltför
kraftiga interna prisvariationer''.

Den nya konkurrenslagen innebär att någon samverkan
inte får ske. Det är alltså oklart i vilken utsträckning
kontraktsproduktion får ske. Samverkan mellan
producenter i ekonomiska föreningar ifrågasätts. Sådan
samverkan omfattas av förbudet i lagen.

Konkurrens Sverige -- EG

Svenska jordbrukskooperativa företag är internationellt
små. Arla kommer t ex
på 44:e plats bland livsmedelsföretagen i Europa.
Enskilda slakteriföreningar i Danmark är större än alla
slakteriföretag tillsammans i Sverige. Unilever och Nestlé är
större än alla stora livsmedelsföretag i Norden tillsammans
osv.

Industrin måste få möjlighet att utveckla produkter,
strukturera om verksamheten etc för att kunna hävda sig på
marknaden såväl nationellt som internationellt. Detta kan i
många fall innebära att företagen sett ur ett nationellt
perspektiv är stora eller dominerande. Däremot är de små
sett ur ett internationellt perspektiv.

Konkurrenslagen får inte hindra en omstrukturering
under ordnade former och att ett samarbete kan ske som
stärker företagens internationella konkurrenskraft.

Kooperativa värden

Med det lagda lagförslaget ställs federationen i
strykklass även i förhållande till en koncern trots att dess
grundläggande verksamhet och funktion är lika som i en
koncern. Inte heller talar någonting för att en federation
skulle uppträda mer konkurrenshämmande än en koncern.

Skulle det lantbrukskooperativa samarbetet förbjudas
och ersättas av en inbördes konkurrens utarmas själva den
kooperativa idén och små företagares möjligheter att
samverka i effektivitetshöjande syfte omöjliggörs.
Lagstiftningen är därför till sin verkan allmänt
kooperationsfientlig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om dubbel prövning av EG-myndighet och
Konkurrensverket,

2. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
med förslag till undantag motsvarande EG:s förordning
26/1962,

3. att riksdagen beslutar att undantagstiden förlängs till
tio år,

4. att riksdagen beslutar att ej förbjuda gemensam
finansiering av förluster i samband med export av
jordbruksprodukter,

5. att riksdagen beslutar att kooperation och kooperativ
samverkan i federativ form jämställs med aktiebolag och
koncerner i konkurrenslagens tillämpning,

6. att riksdagen beslutar att gränserna för samverkan
sätts lika med samgående för dominans på relevant
marknad i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 17 november 1992

Lennart Brunander (c)

Birgitta Carlsson (c)