med anledning av prop. 1992/93:4 Villkorlig frigivning, m.m.

Motion 1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v)

Det är den obligatoriska halvtidsfrigivningen som
regeringen nu vill slopa. Frigivningen före strafftidens
utgång skall fortsättningsvis vara fakultativ, dvs. prövas. Får
man ett straff på mer än två år för ett särskilt allvarligt brott
ska man sitta minst två tredjedelar av strafftiden. Räknas
brottet som mindre grovt kan frigivning efter halva tiden
komma i fråga.

Regeringen vill också avskaffa möjligheten för fångar att
själva bestämma om de ska avtjäna straffet i sitt hemland.
Vi förmodar att detta har föranletts av att turkiska
myndigheter omgående har släppt långtidsdömda som
begärt och fått beviljat att avtjäna sitt straff i hemlandet. I
detta avseende tillstyrker vi regeringens förslag om en ''Lex
Turkiet''.

Regeringsförslaget om att avskaffa halvtidsfrigivningen
kommer att göra de redan fulla fängelserna överfulla.
Vänsterpartiet föreslår i stället revidering av straffskalor
och alternativ till fängelsestraff. Vi får då en både humanare
och billigare kriminalvård.

Det är svårt för regeringspartierna att få igenom sina
vallöften. I krisens spår faller dessa ett efter ett. Men
moderaternas löfte om att ''Brottslingar skall sitta inne -- du
skall våga vara ute'' försöker man med rubricerad
proposition börja infria.

I dag låser vi in fler svenskar än någonsin tidigare, c:a
16 000 fängelsedömda. För att infria moderaternas vallöfte
behöver vi låsa in c:a 30 000 människor till en
anläggningskostnad av 36 miljarder kronor och med en
ökning av driftskostnaderna med 12 miljarder per år. Trots
detta kan vi aldrig vara riktigt säkra eftersom vi inte kan
förutsäga människors beteende. Det finns och har alltid
funnits en osäkerhet i att leva.

Det är de nyrepressiva som just nu styr
kriminalpolitiken. De gör det i en tid när ökningstakten av
brottsligheten är mycket låg och när ungdomsbrottsligheten
inte alls ökar. Vi får också under nittiotalet mindre
ungdomskullar med minskad nyrekrytering av kriminella
samtidigt som de brottsbenägna ''gamlingarna'' blir färre
genom naturlig avgång.

Nu förlänger man inlåsningen, eller som det kallas på
forskarspråk: man gör en inkapacitering. Det innebär att
man håller kriminella inaktiva ur brottssynpunkt. Detta
skall nu användas för 250 människor per år till en kostnad av
drygt 100 miljoner kronor. En inte så liten penning i krisens
Sverige. Denna kostnad är vad regeringen uppskattar
slopandet av halvtidsfrigivningen till. Andra bedömare tror
att det blir ett mångdubbelt större belopp.

För dessa pengar får vi genomsnittligt tre veckors längre
fängelsestraff eftersom halvtidsreformen som infördes 1983
minskade genomsnittstiden med tre veckor. Vänsterpartiet
anser därför att förslaget också är ekonomiskt oförsvarbart.
I avskräckningssyfte är fängelse värdelöst. Ser man det ur
ett historiskt perspektiv har strängare straff aldrig haft
någon avskräckande effekt. Under franska revolutionen
halshöggs folk för tjyvnadsbrott. Under avrättningarna,
som utvecklades till folkliga skådespel, opererade ficktjuvar
vilt bland publiken.

Ökningarna av antalet anmälda våldsbrott anges som en
av orsakerna till att straffen måste bli längre. Men det
faktiska våldet har däremot inte ökat på samma sätt. C:a 40
procent av allt våld utgörs av gatuvåld, då främst i
storstäderna och till övervägande del mellan unga män och
i anslutning till nöjeslivet och dess lokaler. Omkring 15
procent av våldet sker i hemmen och handlar till största
delen om våld mot kvinnor. De resterande 32 procenten av
våldsbrotten sker på arbetsplatserna i samband med
yrkesutövning. Totalt sett anser sig fem till sex procent ha
blivit utsatta för våld eller hot om våld. I 60 procent av fallen
gäller det enbart hot och fem procent föranleder
läkarbesök. Vänsterpartiet anser därför att statistiken över
våldsbrotten inte motiverar den ökade repression som
regeringen föreslår. Vi behöver inte fler människor i
fängelse i dag än för 150 år sedan. Vi menar att det finns
alternativ.

Undersökningar visar att de som är mest rädda för
brott är de som löper den minsta risken att utsättas
för brott. Som upplysning kan nämnas att motsvarande
undersökningar i våra grannländer visar att det i Sverige
råder minst samstämmighet mellan rädsla och risker. Den
slutsats man kan dra av dessa undersökningar är att
allmänheten i Sverige inte har en adekvat uppfattning om
brottslighetens omfattning och risken att utsättas för brott.
Troligen spelar massmedia här den största rollen, bl.a.
genom sina utdragna skildringar av otypiska händelser. Men
även politiska partier och enskilda politiker har medverkat
till att skapa den bilden. Det är politikernas ansvar att värna
om människors livskvalitet -- därför är det mycket allvarligt
när politiska utspel, krav och beslut baseras på en felaktig
bild och därmed förstärker den. En adekvat åtgärd är därför
att göra riktade insatser till massmedier och att satsa pengar
på information till politiker.

Vänsterpartiet vill i större utsträckning än nu satsa på
öppna strafformer. Vi anser att pengar i första hand skall
överföras till att utöka och skapa ytterligare former av
samhällstjänst även för människor som dömts till längre
fängelsestraff.

Vänsterpartiet anser att den slutna kriminalvården ska
präglas av vård och behandling. Österåkersmodellen kan
vara en förebild för en ny humanisering av kriminalvården
och vi anser att detta projekt måste få möjligheter att
utvecklas och spridas. Den utvärdering som Statskontoret
nyligen gjort visar på överlägsna resultat i jämförelse med
traditionell kriminalvård. Social träning i vardagslivet har
på Österåker visat sig vara av stor betydelse för en
återanpassning till samhällslivet.

Många av dem som nu kommer att få fortsätta sitta
internerade skulle behöva en helt annan vårdform. Vi tror
inte att de psykiatriska klinikerna kan klara vården av dessa
patienter. Kriminalvården måste få de resurser som behövs
för att själv klara behandling och vård av de psykiskt störda
på sina anstalter. De 112 miljoner som tre veckors längre
fängelsetid beräknas kosta skulle göra betydligt mer nytta i
detta sammanhang.

Vänsterpartiet anser att en översyn av straffskalorna
borde göras för att anpassa dem bättre till gärningarnas
straffvärde i dagens samhälle. Så borde exempelvis det
generella förhållandet mellan egendomsbrotts och
våldsbrotts straffvärde justeras av riksdagen så att
våldsbrott betraktas som allvarligare än egendomsbrott.

Vi ser ingen anledning till att generellt öka strafftiderna.
För att de föreslagna ändringarna inte ska leda till längre
strafftider bör en anpassning av straffskalorna göras.
Vänsterpartiet vill därför att riksdagen tar initiativ till en
sådan översyn. Med ett fastare regelsystem för
brottsbedömning och straffmätning ökar människors tillit
till rättssamhället. I dag kan det ses som mycket
förvirrande. Det system som regeringen nu föreslår ger inga
klarare linjer utan ökar i stället godtycket när det gäller
olika förmåner för de fängelsedömda, exempelvis orättvisor
när det gäller frigång.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
brottsbalken,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
rättegångsbalken,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att se över straffskalorna enligt vad i motionen
anförts om alternativ till fängelse m.m.

Stockholm den 19 oktober 1992

John Andersson (v)

Berith Eriksson (v)

Bengt Hurtig (v)

Gudrun Schyman (v)