med anledning av prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m.

Motion 1992/93:Bo6 av John Andersson (v)

Sammanfattning

I motionen yrkas att riksdagen avslår regeringens prop.
1992/93:32 vad avser ändring i rennäringslagen (1971:437)
samt förslag till ändring i 55 § i väglagen och 42 § i torvlagen.
Vidare föreslås i motionen att regeringen får i uppdrag att
ytterligare utreda frågor hörande till rennäringen samt
därefter till riksdagen återkomma med nytt förslag.

Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i
dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i
norr. Näringens utövare, samerna, är ett minoritetsfolk i
vårt land. Detta har bl.a. medfört en särskild lagstiftning
kring och för denna näring och dess utövare. Alla av dessa
utövar nu inte renskötsel, det är en minoritet inom
minoriteten som har denna rätt.

Ofta uppstår konflikter och motsättningar mellan
majoritets- och minoritetsgrupper i ett land, världen över
finns otaliga exempel på sådana som i vissa fall resulterat i
långvariga och blodiga förtryck. Att vårt land förskonats
från sådant betyder ju inte att det saknas delade meningar
och uppfattningar om vilka rättigheter och skyldigheter som
följer av rätten att bedriva renskötsel. Ett annat känt
fenomen vid hanterandet av motsättningar av här nämnt
slag är att de bedöms som känsliga och att man därför
''smyger som katten kring het gröt'' i stället för att grundligt
undersöka saken. Etiketter som rasist och hetsare mot
folkgrupp plockas ibland fram när någon ifrågasätter
rådande förhållanden.

Nu handlar det heller inte enbart om motsättningar och
konflikter mellan minoritets- och majoritetsbefolkningen,
nej dessa finns också inom minoriteten. Enligt vad jag
erfarit har flagranta övergrepp skett inom näringen, när
renägare med stöd av både urminnes hävd och fastighetsrätt
har mist sin renskötselrätt och detta tydligen med
myndigheters goda minne.

Här måste också erinras om att rennäringen och dess
kultur inte har levt isolerat från påverkan av den
samhällsutveckling som allmänt har skett i landet. Mycket
förenklat kan man här säga att renskötseln har förändrats
från skidor och ledarren till helikopter, snöskoter,
motorcyklar och fyrhjulingar samt lastbilstransporter av ren
vid flyttning. Därtill skall då också läggas ett omfattande
ekonomiskt stöd.

Vi lever i en föränderlig värld. Likaväl som landets
medborgare i övrigt får finna sig i förändringar så borde
åtminstone de frågor och förhållanden som är omtvistade
få en grundlig genomgång och belysning ur flera aspekter.
Tyvärr är det nu det rakt motsatta som kommer att hända
om regeringens förslag till ändringar i rennäringslagen tas
av riksdagen. Därför bör de föreslagna ändringarna avslås
och frågorna kring rennäringen ytterligare utredas; i det
följande kommer jag att beröra några av dessa frågor.

Dags att kasta skygglapparna

Är det inte dags att nu kasta skygglapparna och ta en
förnyad diskussion, sammanställa krav och motkrav och
med ledning av övrig lagstiftning samt av vad som tidigare
gällt forma framtida villkor. Inte minst är det hög tid att den
befolkning som bor inom både vinter- och
åretruntbetesområdena får komma till tals och redovisa sina
synpunkter.

Ett sedan länge känt samiskt krav är att Sverige skall
underteckna ILO:s konvention nr 169. Detta krav har
tidigare tillbakavisats och nu sägs åter i propositionen att
det inte kan vara aktuellt med en omprövning av tidigare
ställningstagande. Det är främst artikel 14 i konventionen
som talar om landrättigheter som inte sägs vara förenlig
med svenska rättsförhållanden. Det råder således stor
samstämmighet om att den vägen inte är möjlig eller
lämplig att beträda. Då återstår alltså att garantera den
samiska minoritetsbefolkningen möjlighet att bedriva sin
näring, vilket ställer en rad krav på samhället. Exempelvis
måste detta innebära att om flyttvägar spolieras genom
vattenkraftutbyggnad, så skall ersättning ges. Även andra
intrång som är av avgörande betydelse för näringen skall
gottgöras. Även det motsatta måste gälla, att rennäringen
måste ta hänsyn till andra människor och verksamheter. Det
kräver att de tusentals enskilda markägarnas intressen och
möjlighet till utkomst och fortlevnad också måste
garanteras. Var finns annars det omtalade mångbruket och
respekt för varandras intressen?

Detta måste vara utgångspunkten, åtminstone är det
min, när jag i det följande berör de frågor som enligt min
mening ytterligare måste åtgärdas.

I propositionen föreslås att rennäringslagens inledande
bestämmelser ändras så att det av lagen framgår att
renskötselrätten är en för den samiska befolkningen
kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd. Här sägs i
propositionen (sid 89): ''Omfattningen och beskaffenheten
av de renskötande samernas ursprungliga rättigheter är
sedan gammalt en omtvistad fråga.''

Detta är ett riktigt konstaterande, men istället för att
reda ut begreppen så riskerar man att förvärra det hela med
att föreslå en kollektiv renskötselrätt som därtill skall bygga
på urminnes hävd. Detta påstår man sig göra utifrån HD-
domen i skattefjällsmålet, trots att det av domskälen
framgår att HD icke har tagit ställning till rättsläget i fråga
om fjällområden utanför Jämtlands län.

Den mest omtvistade frågan gäller renskötselrätten och
övriga rättigheter på enskild mark, och vilket intrång en
fastighetsägare inom renskötselområdet skall tåla.

Urminnes hävd regleras i jordabalken 15 kap. 1 § (15
kap. 4 § i den äldre lydelsen) och kräver ett strikt ansvar att
styrka urminnes hävd. Detta är inte enbart av betydelse för
olika markägare, det handlar också om vilka samer som har
renskötselrätten. En samstämmighet finns här med 3 §
nuvarande rennäringslag (1971:437) ''där renskötsel av
ålder har bedrivits vissa tider av året''.

I propositionen lämnas inte någon motivering hur en
sådan motstridig lagstiftning skall tillämpas, om det är
jordabalken som även fortsättningsvis skall gälla, eller om
vi får olika slag av urminnes hävd.

Vidare frågeställningar: Hur ställer sig den nu föreslagna
kollektiva renskötselrätten till Kungl. Maj:ts beslut den 11
juni 1909 angående registrering av namngivna lappars
''renskötselrätt'' på fastställda ''renbetesfjäll'' inom
Lappmarken och där renbetesfjällens omfång och
utsträckning blivit av Häradsrättens domstolsutslag
fastställda och av lantmäteriet röslagda.

Vid fastställande av allmänna avvittringen inom
Lappmarken i Västerbottens län har icke förbehåll tagits,
angående ''renskötselrätt'' på enskild mark, med stöd av 8 §
andra stycket i 1873 års avvittringsstadga. Ej heller har
renägarna gjort sådan framställning vid de
avvittringssammanträden som hölls i anslutning till
avvittringsarbetet.

Mycket talar för att avvittringen har haft en lika stor
betydelse för samerna-renägarna som för de privata
fastighetsägarna. Bl.a. avvittringsprotokoll från
Tärnaområdet visar att vissa områden inte uppläts till
renbete ''emedan detta lilla fjäll i övervägande grad
upptages av bofastas insyningar''.

Det finns alltså en rad oklarheter som ytterligare bör
utredas. Frågan är om inte vissa nu rådande förhållanden
kränker enskild rätt samt är grundlagsstridiga enligt 2 kap.
18 § RF.

Det är märkligt att en regering som utreder ett förstärkt
egendomsskydd nu framlägger förslag som uppfattas av
både samer och övrig bofast befolkning som mycket
kränkande. Till sådana förslag hör också förslaget om att
renskötselrätt utgör särskild rätt till fastighet.

Om ett mångbruk skall kunna bedrivas så måste hänsyn
tas till andra näringar och intressen. Nu föreslås en
skärpning när det gäller ökat skydd för renskötselrätten,
bl.a. kontra skogsbruket. Med tanke på skogsbrukets
betydelse för de norra delarna av landet så bör nog viss
försiktighet visas för införande av skärpta regler. Den
frågan bör nog ytterligare övervägas.

Stor samstämmighet råder om att renantalet idag är
mycket större än vad som ur flera aspekter är lämpligt.
Detta har bl.a. medfört att en fast renstam har etablerat sig
nedanför åretruntmarkerna. Trots vissa försök till åtgärder
så har detta problem bara blivit större och väcker ett allt
bredare missnöje och motsättningar. Skador på åker och
skogsmark utgör idag ett stort problem. Det är nödvändigt
att detta problem får en snar lösning, nu föreslagen åtgärd
är inte tillfyllest, ord som ''kan'' (71 § i rennäringslagen)
måste ändras till ''skall'', om någon rätsida skall nås. Det
måste också anges vissa tidsramar när åtgärderna skall vara
gjorda.

Ett annat irritationsmoment som snarast måste åtgärdas
är dubbelregistreringen av älglicens på mark ovanför
odlingsgränsen. Om inte annat så bör detta snarast ske med
tanke på den älgstam som nu i det närmaste har skjutits
sönder.

Enligt min mening finns det en rad oklarheter i rådande
rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig
befolkning inom berörda områden. Trots den
utredningsverksamhet som skett så synes inte alla
synpunkter och aspekter ha prövats, i varje fall har inte ett
godtagbart resultat uppnåtts då människor både inom och
utom rennäringen anser sig kränkta och åsidosatta. Detta är
ingen bra lösning på ett svårt problem med svåra
ställningstaganden. Desto angelägnare är det därför att
ytterligare utredningar och överväganden görs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
rennäringslagen (1971:437),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 55
§ väglagen,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 42
§ torvlagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare utredningar.

Stockholm den 3 november 1992

John Andersson (v)