med anledning av prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m.

Motion 1992/93:Bo12 av Åke Selberg m.fl. (s)

De stora rovdjuren björn, järv, varg och lodjur utgör
unika inslag i vår svenska natur. Sverige har genom
internationella konventioner förbundit sig att bland annat
skydda dessa arter och de miljöer de lever i. I ett europeiskt
perspektiv intar Sverige en särställning i och med att vi
fortfarande har reproducerande stammar av dessa arter
(vargen för all del ''på gärdesgården''). I vårt relativt stora
och glest befolkade land finns också förutsättningar att hysa
livsrum åt dessa arter. Vikten av att bevara dessa arter
kommer senare att framstå som än mer värdefull i en
omvärld där dessa djurarter redan upplevs och framförallt
kommer att upplevas som mycket exotiska.

Skall de stora rovdjuren i vårt land ges möjlighet att
fortleva måste också förutsättningar för det finnas. Den
viktigaste förutsättningen är att rovdjuren accepteras av oss
människor och då också av de människor som lever nära
dem.

Bevarandet av de stora rovdjuren kräver
samhällsansvar. Vikten av saklig information grundad på
kunskap kan inte nog understrykas. För det krävs
inventeringar så att nödvändig kunskap om rovdjurens
utbredning och numerär fortlöpande erhålls.
Forskningsinsatser är också nödvändiga för att bättre
kartlägga arternas biologi och då särskilt de olika arternas
reproduktion. Skador orsakade av rovdjur kan både
förebyggas och ersättas. Propositionens innehåll måste ses
som en mycket viktig del i en större bevarandestrategi för
de stora rovdjuren i vårt land.

I propositionen sägs: ''Det bör årligen avsättas en samlad
ersättningssumma som motsvarar skäligt värde för de
rovdjursrivna renarna.'' Det sägs också att
departementschefen ''bedömer antalet rovdjursdödade
renar till för närvarande knappt 20 000 varav 16 000 är
kalvar. Ersättningsbeloppet bör baseras på de nu angivna
förlustsiffrorna.''

Naturvårdsverket har i sitt förslag till nytt
ersättningssystem för rovdjursrivna renar försökt att påvisa
att man inte skall knyta rovdjursersättningen till renantal
utan ersättningen för rovdjursskador skall knytas till
rovdjursförekomst. Man har där också visat på vikten av
att ersättningen ges till samebyar där rovdjuren
reproducerar sig. Naturvårdsverket beskriver en
fördelningsmodell där en mindre schablonersättning
utbetalas till samtliga samebyar, men där också betydligt
större belopp utbetalas till samebyar som kan dokumentera
rovdjursförekomst och då särskilt föryngringar.

Ersättningsbeloppet för rovdjursskador på ren bör
årligen fastställas av regeringen. Ersättningens storlek bör
kopplas främst till rovdjursförekomst.

Det är både ur näringens och samhällets synpunkt viktigt
att inventeringarna sker på så sätt att de vinner trovärdighet
och inte ger utrymme för misstolkningar. Därför bör arbetet
utföras med så stor noggrannhet som möjligt.

Länsstyrelserna bör genomföra och sammanställa
rovdjursinventeringar, vilkas syfte skall vara att ge kunskap
om rovdjurens utbredning och reproduktion i länets
samebyar. Inventeringarna skall genomföras i nära
samarbete med renägarna, och Länsstyrelsens
sammanställning skall utgöra underlag för Sametingets
fördelning av ersättning. Regeringen skall årligen fastställa
ersättningsbeloppen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rovdjursinventeringar.

Stockholm den 4 november 1992

Åke Selberg (s)

Mats Lindberg (s)

Leo Persson (s)