med anledning av prop. 1992/93:254 Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien

Motion 1992/93:U29 av Maj Britt Theorin och Hans Göran Franck (s)

Det kalla krigets epok karaktäriserades av en tro på att
fred kunde skapas med våldets medel. Freden skulle byggas
på en kombination av avskräckning och
förtroendeskapande åtgärder. Med mycket omfattande
militära medel skulle blocken och supermakterna avskräcka
varandra från att inleda ett krig som skulle leda till
garanterad ömsesidig förstörelse.

När det kalla kriget nu är slut blir huvudproblemet ett
annat; att lösa konflikterna i stället för att låsa fast
dem. Konflikterna i Jugoslavien och förutvarande
Sovjetrepubliker fungerar inte enligt de ''gamla spelets
regler''. Det rör sig om krig som inte kan avskräckas och där
militära motåtgärder eller ordningshållande riskerar att
skapa vida större problem.

Av Jugoslavienkrisen och alla de misstag som har begåtts
där har Sverige och världen i övrigt mycket att lära för
framtiden, först och främst att hantera konflikter innan de
övergår till våld på olika nivåer -- med konflikthantering
dvs. konfliktanalys, krigsriskutvärdering och tidig
förvarning av konflikter, men också med insatser på olika
nivåer för att förebygga våld.

Lyckas inte detta i tid måste i nästa steg olika typer av
civila och militära fredsbevarande åtgärder sättas in, såsom
vapenvila, buffertzonarrangemang, fredszoner och
samtidig avväpning av samtliga parter.

För att fredsbevarande åtgärder skall vara effektiva
krävs att de samtidigt kombineras med fredsskapande
åtgärder av olika slag som förhandlingar, medling,
skiljedom, utväxlande av fångar och fredsbyggande
åtgärder dvs. försoning, gemensamma utvecklingsprojekt,
skapande av nya strukturer som tar bort orsakerna till
våldet och samtidigt fungerar förebyggande mot nya krig i
framtiden.

Denna typ av insatser kan och måste utvecklas till en
sammanhängande politik såväl internationellt som
nationellt men måste då ges möjligheter att fullt ut verka.
Så har inte skett i f.d. Jugoslavien.

Vad f.d. Jugoslavien behöver är förhandling, fred,
försoning, flyktinghjälp och andra FN-insatser. Där behövs
en avmilitarisering, inte en ökad militarisering.

Vad som måste till i f.d. Jugoslavien är en massiv FN-
insats av såväl militär, civilpolis som förhandlare för
fredsbevarande åtgärder. Vapenvila måste följas av inte
enbart övervakning utan också av att de fredsskapande och
fredsbyggande åtgärderna samtidigt sätts in och att
fredsplanen omsätts i praktiken lokalt.

Krig löser inga konflikter. Det finns ingen militär lösning
på Jugoslavienkonflikten. Bara en politisk lösning kan bli
varaktig. I Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Serbien och
övriga delar av det forna Jugoslavien har alltid funnits och
finns ett civilt samhälle som inte önskar denna konflikt.
Fredstanken är stark och utbredd i alla republikerna.
Politiken måste enligt vår mening formas efter dem som vill
fred och nationell uppbyggnad, inte efter frigruppers
agerande. Fredskrafterna som finns i olika delar av forna
Jugoslavien behöver ett starkt ökat internationellt stöd.

Ett sådant stöd för denna fredssträvan vore kraftiga FN-
insatser i ett aktivt fredsbevarande arbete i form av
uppbyggandet av buffertzoner mellan de stridande
parterna, demilitarisering genom avväpning av samtliga
sidor samtidigt, övervakning av vapenvila kombinerad med
de positiva fredsskapande och fredsbyggande åtgärderna
som medling, utväxling av fångar och gemensamma
utvecklingsprojekt lokalt. Detta har i liten skala tillämpats
i västra Slavonien i Kroatien med en viss framgång under en
tid, men inte fullföljts och satsats på helt och fullt.

Det är enligt vår uppfattning rätt och riktigt att Sverige
ställer upp för att skydda civilbefolkningen, försöka stoppa
våldet och bidra till en varaktig fred i fd Jugoslavien.
Sverige har en långvarig tradition att ställa upp för FN
genom att ställa fredsbevarande styrkor till förfogande. Vi
har inga invändningar emot en fredsbevarande styrka om 1 000
personer om generalsekreteraren gör en sådan
framställan.

Denna styrka bör enligt vår uppfattning ha ett mandat
om fredsbevarande uppgifter med rätt att försvara sig själva
och skyddade zoner och att freda civilbefolkning och
transporter.

Vi accepterar inte att mandatet innehåller element av
s.k. fredsframtvingande karaktär med brukande av våld.

I regeringens proposition framhålls att FN räknar med
omfattande insatser av väpnade styrkor för en lång tid
framöver. Den föreslagna svenska styrkan måste enligt
regeringen ha förmåga att försvara sig vid ev. angrepp och
ha resurser för att försvara andra. Vidare måste den
på ett trovärdigt och övertygande sätt kunna hävda sin
auktoritet och vara i stånd att verkställa beslut även om
väpnade grupper skulle motsätta sig detta, förses med
bättre fordon, tyngre vapen och mer omfattande utrustning.

Innan FN:s generalsekreterare har framfört en begäran
om svensk medverkan i Jugoslavien begär regeringen en
fullmakt av riksdagen att frångå traditionell svensk
fredsbevarande politik till rätten att använda vapenmakt
och öppnar därmed för svenskt militärt engagemang i f.d.
Jugoslavien. Sverige kan härigenom på lösa grunder dras in
i ett långvarigt militärt träsk på Balkan.

I ett läge där mycket stor osäkerhet råder om vad det
internationella samfundet är berett att göra, där flera olika
fredsplaner presenteras och där knappast någon
genomtänkt svensk politik presenterats, måste man fråga
sig vad målet är för regeringens politik.

Och vad blir konsekvenserna för FN:s fredsbevarande
styrkor om de på sina håll äger rätt att ''försvara andra''
genom att ta ställning för en av parterna i konflikten, men
på andra håll ha enbart fredsbevarande uppgifter? Vem kan
skilja på de olika blå baskrarna? Och vad kommer de andra
parterna i konflikten att göra om FN:s styrkor ställer sig på
en sida av konflikten? Är inte risken uppenbar att militära
insatser undanröjer möjligheterna till det försoningsarbete
som måste till? Betyder denna övergång från självförsvar till
rätten att aktivt använda våld att de fredsbevarande
styrkornas tid är över?

I en särskild motion har Socialdemokraterna föreslagit
förberedelser för en svensk fredsbrigad med
fredsbevarande uppgifter och krävt att denna skall
finansieras inom det befintliga försvarsanslaget.

Regeringen har inte angivit hur insatsen skall
finansieras. Regeringen har beräknat att insatsen skall
kosta 500 miljoner för en tolvmånadersperiod och l00
miljoner för fordon och begärt riksdagens bemyndigande
att räkna upp utgiftssidan i l993/94 års budget med totalt 600
miljoner kronor. Detta är oansvarigt och anmärkningsvärt.
Att rulla finansieringsproblem framför sig är ingen lösning.
Riksdagen bör därför begära av regeringen att den
återkommer med förslag om finansiering.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs 1.
att riksdagen medger att regeringen efter framställning
från FN får ställa en fredsbevarande styrka om högst l 000
personer till förfogande, som ett svenskt bidrag till
av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande
av fred i f.d. Jugoslavien i enlighet med vad som anges i
motionen,

2. att riksdagen begär att regeringen återkommer med ett
nytt förslag om hur insatsen skall finansieras.

Stockholm den 27 maj l993

Maj Britt Theorin (s)

Hans Göran Franck (s)