med anledning av prop. 1992/93:242 Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för boendefrågor

Motion 1992/93:Bo51 av Lars Werner m.fl. (v)

I propositionen föreslås att lagen om bostadsförsörjning
och lagen om kommunal bostadsanvisning skall upphävas.
Därmed skulle de bestämmelser som finns för att underlätta
kommunernas åtgärder för att främja bostadsförsörjning,
bostadsbyggande och förmedling till bostadssökande
försvinna.

Vänsterpartiets första allvarliga kritik av förslaget är att
regeringen inte ens försöker redovisa propositionens
eventuella effekter på människors faktiska
bostadsförhållande i framtiden; om t.ex. segregeringen --
åtskillnaden -- av människor med olika förutsättningar ökar
eller minskar när det gäller boendet.

Segregeringen ökar idag -- regeringen borde presentera
förslag som minskar den. Vänsterpartiet bedömer att
förslagen i denna proposition kommer att öka
segregeringen mellan våra bostadsområden.

Därför avslår Vänsterpartiet propositionen.

Vänsterpartiet föreslår i stället att regeringen ges i
uppdrag att återkomma med förslag före 1 januari 1994 om
hur segregeringen i boendet ska minska.

Regeringen motiverar dessa inskränkningar i
kommunernas möjligheter och rättigheter när det gäller att
bedriva en bra bostadspolitik med att man vill förenkla och
avbyråkratisera regelsystemet inom bostadsmarknaden.

Dessa regleringar -- hävdar regeringen -- har drivit upp
produktionskostnaden av bostäder. Detta är anledningen
till regeringens förslag.

Det märkliga är då att det inte finns tillstymmelse till
redovisning av dessa antagna förhöjda
produktionskostnader. Än mindre finns det en prognos över
med hur mycket regeringen tror att
produktionskostnaderna ska minska.

Den borgerliga regeringen har under senare tid beslutat
om avvecklingar av kommunernas möjligheter att via
lånevillkor m.m. tillförsäkra sig rätten att förmedla lediga
bostäder.

Regeringen fortsätter nu på den väg man slagit in,
innebärande att statens och kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen skall ersättas med
marknadskrafternas frihet att själva bestämma vad som ska
byggas, vad det ska kosta och vem som ska få tillgång till
bostäderna.

Även om regeringsförslaget genomförs kvarstår
kommunernas ansvar för sina invånares bostadsförsörjning,
ett ansvar som för övrigt återfinns i regeringsformen (RF
1:2) enligt vilken det skall åligga det allmänna att trygga
rätten till bostad. Även i socialtjänstlagen (SOL 6 §) ges
kommunerna skyldighet att ge bistånd som innebär att man
ska ha bostad, likaså i SOL 20 och 21 §§.

Kommunernas befogenheter och möjligheter kan
emellertid i dessa avseenden inte bara styras av kommunal-
och socialtjänstlagen, och man kan inte förlita sig till
marknaden och olika fastighetsägares goda vilja och sociala
ansvar.

Detta visas skrämmande tydligt av vissa borgerligt styrda
kommuner som under många år avstått från att främja
byggandet av flerfamiljshus trots en stor bostadsbrist. Man
har i stället medvetet lagt över ansvaret för
bostadsförsörjningen på grannkommunerna. Detta är
oacceptabla förhållanden. Regeringens förslag främjar
denna ansvarslöshet och egoism.

Bestämmelserna i lagen (1947:523) --
bostadsförsörjningslagen -- och lagen (1987:1274) --
anvisningsrättslagen -- ska enligt vår mening inte upphävas.
Lagarna är ändamålsenliga och nödvändiga för att klara de
enskilda kommunernas ansvar för förhållanden inom den
egna bostadsmarknaden. De utgör inget hinder för
kommuner som vill förenkla olika förfaranden, träffa
frivilliga överenskommelser osv. De kan ses närmast som en
markering av ett samhälleligt ansvar och inte en
befogenhet.

Vänsterpartiet behandlar kommunala
bostadsförmedlingar i riksdagsmotionen 1992/93:Bo414
från januari 1993. Våra där framförda krav, att utveckla den
kommunala bostadsförmedlingen, kvarstår. Det som hänt
sedan januari 1993 och som visar att vår kritik är riktig är
att det privata intresset -- t.ex. i Stockholmsregionen -- att
hantera bostadsförmedling är minimalt.

Kommunerna behöver nu det stöd som finns kvar i
bostadsförsörjnings- och anvisningsrättslagarna för att på
ett någorlunda riktigt och rättvist sätt fullgöra sitt ansvar.
De bestämmelser som nu finns är i huvudsak inte tvingande
utan ger kommunerna möjlighet att efter eget bedömande
använda sig av dem i syfte att åstadkomma en bra planering,
information och förmedling och måste därför få finnas kvar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:242,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
segregeringen inom bostadssektorn skall minska.

Stockholm den 21 april 1993

Lars Werner (v)

Bengt Hurtig (v)

Jan Jennehag (v)

Bertil Måbrink (v)

Eva Zetterberg (v)