med anledning av prop. 1991/92:94 Ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m.

Motion 1991/92:Ub58 av Christina Linderholm (c)

I regeringens proposition 1991/92:94 om ändrat
huvudmannaskap för särskolan och särvux, föreslås ett
bibehållet tvång vad gäller beslut om mottagande i särskola.
Med föreslagen lagstiftning, blir det styrelsen för särskolan
som prövar om ett barn ska tas emot i särskolan under sin
skoltid.

Detta beslut kan fattas mot föräldrarnas vilja, även om
föräldrarnas uppfattning skall tillmätas stor betydelse och
samråd alltid måste äga rum före ett beslut om placering i
särskola.

Läsåret 1989/90 undervisades totalt 11 306
elever i särskolan. Det motsvarar 0,95% av den
totala elevpopulationen 7--20 år. Motsvarande siffra för
olika landsting är mycket skiftande. När det i ett landsting
är 0,72% av eleverna som går i särskolan är det i ett annat
landsting hela 1,40%, alltså nära dubbelt så stor andel.
Även variationerna mellan landstingen när det gäller
andelen elever inom särskolans olika former, d.v.s
grundsärskola, träningsskola, yrkesutbildning, yrkesträning
eller verksamhetsträning är stora.

Enligt särskolekommittén kan dessa skillnader ej
förklaras på objektiva grunder utan får antas bero på olika
uttagningsprinciper. Beroende på var eleven bor, kan elev
med begåvningshandikapp fullgöra sin skolplikt i
grundskolan med särskilda stödinsatser eller placeras i
särskolan. I ett landsting placeras en elev i grundsärskola
och i ett annat landsting placeras samma elev i
träningsskola. Mot den bakgrunden verkar det orimligt att
inte tro att föräldrarna till dessa 11 000
barn har samma kompetens och möjlighet att fatta
beslut om sina barns skolgång som övriga föräldrar.

Jag vill ge några exempel från situationer inför skolstart
och byte av skolform. En elev med utvecklingsstörning har
ett omfattande handikapp. Alla berörda är inställda på att
särskolans träningsskola är den rätta för barnet. Det finns
emellertid föräldrar som gärna ser att man först prövar om
barnet kan gå i särskolans grundsärskola. Om
skolmyndigheten anser det fel eller onödigt, blir det dock
inte av. Psykologiskt sett är detta olyckligt. Vi har alla
lättare att acceptera något ledsamt om vi får vänja oss vid
det och kan påverka beslutsprocessen.

Föräldrar som har ett lätt utvecklingsstört barn får det
klart för sig först successivt under barnets uppväxt. Många
av dessa barn börjar i vanlig klass och blir sedan utslagna
förvånansvärt ofta först efter lågstadiet. Dessa föräldrar
klagar över att skolan inte anpassat sin undervisning mera
efter barnets förmåga och behov och många har svårt att
tänka sig att barnet är psykiskt utvecklingsstört.

I resonemangen med föräldrarna om överflyttning till
särskola, ofta förlagd till annan ort med tröttande
transporter, finns hela tiden i bakgrunden: ''Om ni inte går
med på detta frivilligt så kan vi besluta ändå.'' Om
föräldrarna istället får ta ett eget ansvar för beslutet, skulle
skolan på ett helt annat sätt tvingas visa att alla goda
stödåtgärder faktiskt inte hjälper och att särskolan har en
utmärkt pedagogik just för deras barn. Jag anser att
grundförutsättningarna för en god skolsituation skapas i
samverkan mellan skola, föräldrar och elev. Jag avvisar
därför kraftfullt att tvånget kvarstår vad det gäller
mottagandet i särskola.

De olika skolformerna är inte lättdefinierade. Det är
svåra överväganden som måste göras. Det behövs
professionell kompetens och erfarenhet som stöd och
rådgivning till föräldrarna i deras beslut. Placering i särskola
ska därefter endast kunna ske genom samtycke av
föräldrarna. Skulle oenighet uppstå skall föräldrarnas
önskan om skolform ha företräde. Endast ett sådant
tillvägagångssätt tillgodoser föräldrarnas berättigade krav
att vara ansvariga för val av skolform för sina barn.

De fristående särskolorna skall givetvis betraktas som
likvärdiga med övriga särskolor. Det betyder att om en
fristående skola bedöms kunna ge barnet den bästa hjälpen
skall också möjlighet ges för placering där.

Redan vid det första tillfället när ett
begåvningshandikapp konstateras hos ett barn bör en
utbildnings- och utvecklingsplan upprättas i samarbete
mellan elev, föräldrar och skola. Syftet med en sådan plan
skall vara att skapa en långsiktig planering för de olika
insatser som bör göras för eleven. Därigenom kan plötsliga
och påfrestande förändringar undvikas och i stället
planerade förändringar förberedas i god tid -- allt för att
skapa en så trygg och utvecklingsbefrämjande tillvaro som
möjligt för elev och förälder.

I propositionen föreslås att konsulenterna för elever
med flera funktionshinder också överförs till kommunerna.
För att garantera till exempel synskadade elever i grund-
och gymnasieskolan särskilt pedagogiskt stöd inrättade
regeringen 1991 Statens institut för handikappfrågor i
skolan (SIH). Dess konsulentorganisation bedömdes som
ett nödvändigt komplement till det kommunala
skolväsendet. När det gäller elever i särskolan måste detta
extra stöd vara än självklarare.

Det krävs specialiserad utbildning, utöver vad
särskolans klasslärare har, för att pedagogiskt och
metodiskt förstå hur de olika handikappen fungerar
tillsammans. Jag befarar att denna kompetens på sikt
riskerar att tunnas ut i kommunerna i och med konkurrens
med annan verksamhet.

Faktum är att fortfarande försummas ofta syn- och
hörselskador hos elever med begåvningshandikapp. Därför
är det befogat att SIH också tillförs denna kompetens för att
kunna ge motsvarande stöd till elever i särskolan. I första
hand bör nuvarande resurser överföras intakta. Det är dock
angeläget att framöver förstärka denna resurs.

Hemställan

Med hänvisning det amfärda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrars företräde vid beslut
om skolform för sina barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fristående särskolor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna
vad i motionen anförts om upprättande av en långsiktig
utbildnings- och utvecklingsplan för varje elev.

Stockholm den 13 mars 1992

Christina Linderholm (c)