med anledning av prop. 1991/92:53 Förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m.

Motion 1991/92:K8 av Björn von der Esch och Henrik S Järrel (m)

Inledning

Samtidigt som den nya yttrandefrihetsgrundlagen träder
i kraft den 1 januari 1992 är det tänkt att en lagstiftning
angående kabelsändningar också skall träda i kraft.
Regeringen har därför förelagt riksdagen proposition
1991/92:53 med förslag till ny lagstiftning för
kabelsändningar m.m.

Skälet till den nya kabellagstiftningen är att gällande
lagstiftning inte är förenlig med yttrandefrihetsgrundlagens
stadganden om bland annat rätten för var och en att sända
radioprogram i tråd.

Regeringens förslag till ny lagstiftning för
kabelsändningar innehåller förslag som minskar antalet
regleringar. Det blir med den nya lagstiftningen inte längre
möjligt att förbjuda vidaresändning av satellitkanaler. I
praktiken är detta dock bara en laglig anpassning till ett
faktiskt förhållande. Den tekniska utvecklingen har på flera
punkter gjort gällande lagstiftning om lokala
kabelsändningar (1985:677) obsolet. Kabelnämndens
definition av krav på tillstånd för vidaresändning har
ändrats i och med att flera satelliter, bland annat Astra och
Tele-X, behandlas som direktsändande och inte som
satelliter i fast trafik. Detta har möjliggjort att exempelvis
TV 3 kan vidaresändas i kabelnät utan krav på tillstånd från
kabellagen.

Det finns dock av främst yttrandefrihetsskäl anledning
att rikta skarpa invändningar mot innehållet i
propositionen.

Förslaget bryter mot regeringsformen

Kabellagens 6 § säger att en nätinnehavare skall ha
skyldighet att gratis tillhandahålla utrymme för sändningar
från ett lokalt kabelsändarföretag med bred lokal
förankring. Tillståndet ges av Kabelnämnden till en svensk
juridisk person. Sändningarna får inte finansieras med
reklam. Mot detta kan ett flertal invändningar riktas, varav
den viktigaste är att förslaget strider mot RF:s 2 kap. 18 §,
som stadgar: ''Varje medborgare vilkens egendom tages i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestämmes i lag''. Ett liknande förslag vore
otänkbart för dagspressen eller tryckta medier, varför det
inte bör gälla något media.

Lokalt kabelsändarföretag som erhåller tillstånd om
högst tre år av kabelnämnden skall, enligt kabellagen 7 §,
vara en svensk juridisk person. Detta strider mot
yttrandefrihetsgrundlagens 3 kap. 1 §, som säger att varje
svensk medborgare och juridisk person har rätt att sända
radioprogram genom tråd.

Förslaget bryter mot principerna i Europarådets
konvention om gränsöverskridande television

En annan invändning mot lagförslagets § 11 och § 14 är
reklamförbudet till barn under 12 år i egensändningar, det
vill säga alla TV-sändningar som ej är vidarebefordrade.
Regeringen konstaterar att marknadsföringslagen är
tillämplig på radiosändningar och att denna innebär att en
särskild vaksamhet skall iakttas vid marknadsföring till
barn. Utan att anföra något egentligt skäl, skriver
regeringen att TV-mediets stora påverkningskraft
motiverar särskilda regler för TV-reklam, och konstaterar
därefter att samma regler som gäller för marksänd TV även
skall gälla egensändningar i kabelnät.

Restriktionerna för reklam till barn som fastställts för
den nya markbundna TV-kanalen överensstämmer ej med
de allmänna principer Sverige undertecknat i Europarådets
konvention angående gränsöverskridande television.
Konventionen definierar gränsöverskridande television
som sändningar som kan tas emot i någon annan
konventionsstat än den sändande staten. Som sändande stat
definieras när det gäller satellitsändningar den stat från
vilken upplänken till satelliten görs.

Konventionen definierar innebörden av bland annat
reklam och sponsorskap, regler om sändningarnas innehåll
och programstandard. Konventionen stadgar strikta regler
för innehåll och säger bland annat att sändningarna skall
respektera människovärdet och människors grundläggande
rättigheter. Pornografiska sändningar är förbjudna liksom
våldsskildringar av överdriven karaktär eller program som
kan leda till att rashat uppkommer.

Konventionen stadgar reklamförbud för såväl
tobaksvaror som receptbelagda läkemedel och har mycket
hårda restriktioner för reklam av alkoholdrycker. Dessutom
kan en stat förbjuda vidaresändning av program med
alkoholreklam som överensstämmer med konventionen
men inte följer statens egna regler och lagstiftning.

Dessa inskränkningar i konventionen motiveras av
medicinska effekter av en för hög konsumtion av
produkterna. Några övriga produkter har det inte funnits
skäl att särreglera.

Beträffande reklaminnehåll innehåller konventionen
vedertagna principer i olika etiska regler på
reklamområdet, exempelvis Internationella
Handelskammarens Grundregler för reklam (ICC:s
International Code of Advertising Practise) som antogs
1987. ICC:s grundregler gäller för reklam i dess helhet,
inbegripet varje framställning i ord, siffror, bild eller i form
av musik och ljudeffekter.

ICC har uppställt speciella råd om reklam till barn och
har fastslagit att dessa råd skall tillämpas till anda och
bokstav:

Reklam får inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet
eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta
deras lojalitetskänsla för påfrestning.

Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn
eller ungdom får inte innehålla framställning i ord eller bild
som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka
dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Några skäl till varför dessa vedertagna internationella
principer kringgärdas med inhemska förbud har inte
framförts:

En annons med reklam som sänds under annonstid i
televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten
hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer
eller figurer som spelar en framträdande roll i
televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

Annonser med reklam får inte förekomma under
annonstiden omedelbart före eller efter en del av
programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under
12 år.

(Prop 1991/92:53, Förslag till ny lagstiftning för
kabelsändning mm, 11 § och 14 §)

Den dominerande europeiska uppfattningen när det
gäller reklam till barn är att det inte skall uppställas förbud,
men att det däremot skall finnas krav på försiktighet. Det
har i flera länder, bland annat i Storbritannien, utarbetats
detaljerade regler om reklam riktad till barn. Det finns flera
skäl, vilka redovisas i nästa avsnitt, för att Sverige ansluter
sig till den gängse europeiska uppfattningen och anpassar
den svenska lagstiftningen därefter.

För närvarande arbetar en kommitté med att se över den
svenska marknadsföringslagstiftningen. Enligt direktiven
skall kommittén ''lämna de förslag som behövs för att den
svenska marknadsföringslagstiftningen skall stå i
överensstämmelse med EGs regler''. Ett av de skäl som
anförs om behovet av utredningen är att ''ett ökande antal
hushåll i Sverige kan nu ta del av TV-reklam''.

Samtidigt som anpassningen sker av den svenska
marknadsföringslagstiftningen till EGs regler, finns det skäl
att även anpassa lagstiftningen för reklam i etermedia, radio
och TV, till de regler som finns i EG. Därmed faller det
svenska förbudet för reklam till barn under 12 år.

Sverige bryter mot artikel 10

Den svenska lagstiftningens förbud mot reklam till barn
bryter mot artikel 10 i Europakonventionen, som i princip
överensstämmer med den universella FN-deklarationen.
Artikel 10 säger i den engelska texten följande om
yttrandefriheten:

Everyone has the right to freedom of opinion and
expression: this right includes freedom to hold opinions
without interference and to seek, receive and impart
information and ideas through any media and regardless of
frontiers.

Det är numera accepterat att artikel 10 även täcker
''commercial speech'', det vill säga yttrandefrihet i annonser
eller annan näringsverksamhet. I SOU 1990:7, Lagstiftning
för reklam i svensk TV, framhåller utredningsmannen,
lagman Jan Pennlöv: ''Numera behöver man inte tveka på
den punkten. Artikel 10 gäller också sådana yttranden.
Kommersiella yttranden anses dock ha ett svagare skydd än
yttranden i allmänna angelägenheter.''

Dessutom försvåras härigenom anpassningen av svensk
lagstiftning till övriga EG-länders inför EES-avtalet och vår
ansökan om medlemskap i EG. Reklam till barn under 12
år är tillåtet i satellitdistribuerade TV-sändningar som för
närvarande når cirka 40 procent eller 1,6 miljoner av de
svenska hushållen.

Grundtanken i arbetet med integrationen av lagreglerna
i EG innebär att eventuella nationella avvikelser måste vara
särskilt motiverade. Det finns ingen forskning som visar att
svenska konsumenter skulle reagera annorlunda än
konsumenter i övriga Europa.

Förslaget till ny lagstiftning för kabelsändningar ger
utrymme för godtycklighet i tolkningen: ''Reklamen får inte
syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.''
Det finns flera produkter (godis, mjölk, frukostflingor) som
vänder sig till såväl barn som vuxna.
Gränsdragningsproblemen blir orimliga.

Övriga invändningar

Det finns skäl att i den nya kabellagen § 13 ta bort
förslaget om minsta tiden för en annons. Hur mycket tid,
och därmed pengar, som en näringsidkare skall lägga ned på
annonser är absolut inte en fråga för Sveriges Riksdag att
reglera. Motsvarande regel för dagspressannonser skulle
vara praktiskt omöjligt att införa, vilket även detta förslag
är.

Samma regler angående ingripanden bör gälla för lokala
kabelföretag som för dagspressen, Sveriges Radios kanaler
och den markbundna TV-kanalen. Ett media får inte sättas
på undantag och behandlas annorlunda (artikel 14 i
Europakonventionen). Medierna i Sverige måste därför ges
samma förutsättningar att verka.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen antar 6 §, nätinnehavarens skyldigheter
att gratis upplåta kanalutrymme i förslaget till lag om
kabelsändning, med den ändring som anförts i motionen,

2. att riksdagen antar 7 § med den ändring att lokalt
kabelsändarföretag också får vara enskild person enligt vad
som anförts i motionen,

3. att riksdagen antar 11--14 §§, reklam m.m. i
egensändning, i förslaget till lag om kabelsändning, med de
ändringar som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för commercial speech,
jäml. artikel 10 Europakonventionen.

Stockholm den 27 november 1991

Björn von der Esch (m)

Henrik S Järrel (m)