med anledning av prop. 1991/92:156 Högre maximiinsatser i spel

Motion 1991/92:Kr1 av Barbro Westerholm (fp)

Spelberoende är ett hälsoproblem som negligerats under
många år. Antalet kan räknas till tillräckligt många tusen för
att samhället inte i längden kan fortsätta och låtsas att
gruppen inte finns. Den exakta siffran torde vara närmast
omöjlig att fastställa eftersom det här är ett problem som
döljs i det längsta. Att vi inte vet om det är 2 000 eller 50
000 eller fler som är offer är ingen orsak till passiviteten från
samhällets sida.

Spelberoende har stora likheter med alkoholberoende.

Både alkoholister och spelare är missnöjda med sig
själva och söker snabba förändringar av sina upplevda
sinnestillstånd. De förväntar sig positiva effekter av att
dricka eller spela.

I båda fallen förekommer abstinenssymtom, t.ex.
svettningar, darrningar, kräkningar, oro, ångest, huvudvärk
och ont i magen.

Både alkoholister och spelare väljer situationer som kan
stimulera eller ge skäl för missbruk. Att ställa till bråk så att
man i ilskan kan rusa iväg och dricka eller spela bingo är
inte ovanligt.

Både spelare och alkoholister har sug efter spel resp
alkohol och svårigheter att sluta. De jagar kicken. Lögner
och förnekanden av beroendet är vanligt.

Det finns också skillnader mellan alkoholister och
spelberoende. Den senare försummar inte sitt yttre på
samma sätt som en alkoholist. Spel luktar inte.

En spelare gör av med mycket mer pengar än en
alkoholist. En spelare kan spela för 10 000 kronor eller mer
per dag. Bingospel kan föra med sig utgifter på 7 000--8 000
kronor på en dag.

Spelarens anhöriga har också ofta en svårare situation än
en alkoholists. Spelaren involverar sina närmaste i stor
utsträckning. Han/hon lånar, bedrar, ljuger, är irriterad när
han/hon inte får spela eller lyckas med sitt spel. Man räknar
med att i genomsnitt 4--5 personer av alkoholisters nätverk
påverkas negativt. Motsvarande siffra för spelare är 8--9
personer.

Missbrukare och spelare skiljer sig åt i sitt förhållande
till kriminalitet. En spelare stjäl inte, bara lånar. Spelaren
räknar med att betala igen ''lånen'' med sina vinster. När
spelaren märker att återbetalning är omöjlig är risken för
självmord mycket stor.

Spelutbudet är stort i Sverige. Den totala omsättningen
har tredubblats under 1980-talet. Det illegala spelets
omfattning är inte känd men man brukar räkna med att det
uppgår till 10--30 % av den totala omsättningen på legalt
spel.

Spel är en del av de flesta mänskliga kulturer. De flesta
som spelar är tillfälliga spelare och kan spela eller låta bli
utan att det berör dem särskilt mycket. Sådant spel skall
naturligtvis inte förhindras.

Samtidigt anser jag att samhället bör ställa sig solidariskt
med dem som hamnar i spelberoende och deras närmaste.
Därför tycker jag inte att maximiinsatsen i automat-,
roulett- och tärningsspel bör höjas. Inte heller bör värdet av
en vinst i bingospel ökas. En höjning ger ännu större
förluster för de spelberoende.

Jag anser också att en del av de skatteintäkter staten får
in genom spelverksamheten bör avsättas för förebyggande
insatser, vård, behandling, rehabilitering och forskning
kring spelberoende. Också anhörigstöd bör kunna lämnas
genom användning av dessa skattemedel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition
1991/92:156 om högre maximiinsatser i spel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av insatser mot
spelberoende.

Stockholm den 7 april 1992

Barbro Westerholm (fp)