med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig lönegaranti vid konkurs

Motion 1991/92:L19 av John Andersson (v)

I 20 år har regler om statlig lönegaranti funnits på den
svenska arbetsmarknaden. Den har finansierats genom en
arbetsgivaravgift. De senaste åren har konkurserna ökat
kraftigt vilket fått till följd att utbetalningarna från fonden
drastiskt ökat. I propositionen nämns att antalet konkurser
under 1980-talet var ca 5 500 per år. Detta skall jämföras
med att under 1991 var antalet konkurser över 18 000.

Det har från flera håll riktats stark kritik mot de
ersättningsregler som idag gäller. Bl.a. har den synpunkten
framförts att lönegarantin börjar att få karaktären av ett
konkurrensmedel. Det har vidare påtalats att lönen i
somliga fall kopplats till andra förmåner som t.ex. fri bil.
Detta får då till följd att det blir möjligt att maximalt
utnyttja garantin.

Vi har full förståelse för att ett sådant utnyttjande av
garantin inte kan stå i överstämmelse med de intentioner
som föranledde garantins införande.

Nu föreslås i propositionen att det maximala
garantibeloppet som kan utgå för fordran med förmånsrätt
bestäms till 100 000 kr. Man kan alltid diskutera olika
beloppsgränser, men vi anser att en nedsättning från 400 000
kr. till 100 000 är ett för stort steg. Det måste vara svårt att
överblicka konsekvenserna av en sådan kraftig nedsättning.
Vi vill därför föreslå att beloppsgränsen bestäms till sex (6)
basbelopp. Att bestämma ramen genom basbelopp har ju
också den fördelen att man dels inte behöver justera
beloppsgränsen, dels att garantibeloppet får ett realt värde.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lönegarantins maximibelopp
bestäms till sex basbelopp.

Stockholm den 9 april 1992

John Andersson (v)