med anledning av prop. 1991/92:132 Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Motion 1991/92:U14 av Bertil Måbrink m.fl. (v)

De internationella sanktioner mot Libyen som FN:s
säkerhetsråd beslutade om den 31 mars (resolution 748)
föranleddes av att den libyska regeringen underlåtit ''att
genom konkreta handlingar visa sitt avståndstagande från
terrorism och i synnerhet dess fortsatta underlåtenhet att
fullständigt besvara uppmaningarna i resolution 731''. Detta
betecknades som ett hot mot internationell fred och
säkerhet. I sin resolution 731 av den 21 januari hade
säkerhetsrådet krävt att Libyen skulle medverka till att
fastställa ansvaret för två terroristdåd, sprängningarna av
PanAm 103 över Lockerbie och det franska UTA 772, så att
förövarna kan ställas inför rätta. Utredningar hade, sade
säkerhetsrådet, givit vid handen att libyska
regeringstjänstemän var inblandade i dåden.

USA och Storbritannien begärde i höstas att få de två
misstänkta libyska säkerhetsmännen utlämnade för att
ställa dem inför rätta. Libyen svarade med att säga att de
skulle ställas inför libysk domstol. Frankrike har krävt
utlämning av de fyra libyer som misstänks ha sprängt det
franska planet.

Den 3 mars vände Libyen sig till Internationella
domstolen i Haag för att denna skulle utfärda förbud för
USA och Storbritannien att med våld eller hot om våld
framtvinga utlämning.

Libyen åberopade Montrealkonventionen. Denna
föreskriver skiljedomsförfarande eller avgörande i
Haagdomstolen (artikel 14) och ger de misstänktas hemland
rätt att avgöra om de ska utlämnas eller ställas inför rätta i
hemlandet (artikel 7). Den rätten skulle för övrigt Sverige
säkerligen hävda, om gärningsmännen fanns i vårt land.

Haagdomstolen avslog med röstsiffrorna 11--5 Libyens
begäran med hänvisning till att säkerhetsrådets beslut går
före andra internationella förpliktelser.

Säkerhetsrådets och Haagdomstolens beslut måste ses
mot bakgrunden av att den libyska regeringen inte gjort
allvar av sina uttalanden att de båda misstänkta
säkerhetsmännen skulle ställas inför libysk domstol. Libyen
kan sålunda inte sägas ha medverkat till att rätten har sin
gång. Det måste bedömas som allvarligt, att en stat på detta
sätt undandrar sig den skyldighet att bekämpa
internationell terrorism, som FN ålägger alla stater. FN har
särskilt uppmanat staterna att vidta åtgärder för att
förebygga terrordåd mot civilflyget. Libyens agerande --
eller snarare uraktlåtenhet att agera -- måste fördömas.

Libyens inställning till internationell terrorism har varit
undanglidande. Khadaffi har tidigare lovat Storbritannien
information om Libyens förbindelser med IRA, men senare
tagit tillbaka löftet. Det enda som tyder på att några
åtgärder vidtagits, är en uppgift som kom nyligen från
egyptiska underrättelsekällor, om att Abu Nidal tvingats
flytta sitt högkvarter från Libyen till Sudan.

Den 14 maj -- dagen innan sanktionerna enligt resolution
748 skulle utlösas -- gjorde Khadaffi en rad utfästelser att
efterkomma kraven i resolution 731. Men det fanns föga
konkret i dem -- huvudsakligen ville han ha möten med
britter och fransmän. Han sa ingenting om de båda
säkerhetsmännen Abdel Baset Ali och Al-Amin Khalifa
Fhimah, som misstänks för sprängningen av PanAm-planet.

Det internationella samfundet måste uppenbarligen
trycka på. Sverige bör utnyttja de kvarvarande
diplomatiska kanalerna för att utverka klara besked.

Varför åberopas kapitel VII?

Säkerhetsrådets behandling av det som ursprungligen
var en tvist mellan USA/Storbritannien och Libyen om
utlämning av misstänkta terrorister inger emellertid
betänkligheter. Med sin resolution 748 föregrep rådet
Haagdomstolens behandling, trots att artikel 36 paragraf 3
i FN-stadgan säger att säkerhetsrådet bör beakta ''att
rättstvister i regel bör av parterna hänskjutas till den
internationella domstolen''.

Det är oroväckande att rådet åberopade kapitel VII i
FN-stadgan (Inskridande i händelse av hot mot freden,
fredsbrott och angreppshandlingar) och inte kapitel VI
(Fredlig lösning av tvister) som grund för sanktionerna.
Därmed öppnas möjligheter att enligt artikel 42 tillgripa
militära medel -- vilket är just vad libyerna fruktar. De
minns de amerikanska bombningarna av Tripoli och
Benghazi 1986 som repressalier för Libyens påstådda
medverkan i sprängattentatet mot ett diskotek i Västberlin.

Hur avskyvärda de båda flygplanssprängningarna, då
sammanlagt 441 människor dödades, än är, kan militära
aktioner inte rättfärdigas som medel att skipa rättvisa.

Sverige måste med kraft verka för en fredlig lösning av
den konflikt som utvecklats mellan FN och Libyen.
Samtidigt aktualiserar denna konflikt punkt 5 i de nordiska
förslagen till FN-reformer (det s.k. Skagendokumentet),
som talar för ökad användning av Internationella
Haagdomstolen för att lösa konflikter.

Folkrätten måste stärkas

Det finns anledning till särskilda betänkligheter i
Lockerbiefallet, eftersom bevisningen som framlagts
innehåller brister. En hemlig CIA-rapport, som refererades
i Svenska Dagbladet den 24 april, beskriver Libyens roll
som marginell. En tidigare CIA-undersökare av
Lockerbiefallet anser att uppgifterna entydigt pekar på att
Syrienbaserade terrorister från Ahmed Jebrils PFLP-
generalkommando spelade den centrala rollen i
operationen, som finansierades från Iran. Libyerna sägs ha
placerat ut bomben.

Då måste frågan ställas varför inga anklagelser riktats
mot Syrien och Iran. Det kan inte skapas någon respekt för
FN:s arbete för att förhindra internationell terrorism, om
endast vissa stater brännmärks. Några sanktioner har inte
införts mot Iran, Irak (före Gulfkriget), Syrien, Nordkorea
och Israel -- för att nämna några som bevisligen gjort sig
skyldiga till terroristdåd. USA fälldes av Internationella
domstolen för CIA-dåd mot Nicaragua -- men satte sig över
domen utan att bestraffas av FN.

Det är inte heller hedrande för FN:s säkerhetsråd att
införa sanktioner, när USA och Storbritannien begär det.
Det är ju just dessa stormakter som med sina veton stoppat
FN-sanktioner mot Sydafrika, vars stöd till terrorism i
Angola och Moçambique är väl dokumenterat.

I den situation som uppstått i säkerhetsrådet med USA:s
dominans efter Sovjets kollaps, måste vi beklaga
Haagdomstolens beslut att underordna sig säkerhetsrådet i
det här aktuella fallet. En rättslig tvistlösning är att föredra
framför en politisk. Därför måste Internationella
domstolens ställning som tvistlösare och uttolkare av
folkrätten förstärkas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger riksdagen till känna
vad i motionen anförts om svenskt diplomatiskt agerande
för att öka pressen på Libyen att ta avstånd från
internationell terrorism,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige kraftfullt skall verka
för en fredlig lösning av konflikten mellan FN och Libyen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av punkt 5 i de
nordiska förslagen till FN-reformer om ökad användning av
Internationella Haagdomstolen för att lösa konflikter.

Stockholm den 20 maj 1992

Bertil Måbrink (v)

Bengt Hurtig (v)

Berith Eriksson (v)