med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93

Motion 1991/92:Fö45 av Ingvar Eriksson och Maud Ekendahl (m)

Vår del av världen har genomgått en dramatisk
förändring under de senaste åren. Sovjetimperiets
sammanbrott öppnar möjligheter för en demokratisk
utveckling i de forna kommunistländerna.

Detta är mycket positivt även ur ett säkerhetspolitiskt
perspektiv. Vi moderater har länge hävdat att demokrati
och marknadsekonomi är den bästa garanten för fred och
frihet i Europa.

Den svenska försvarspolitiken måste anpassas efter de
nya förhållandena. Om omvärlden nedrustar, Ryssland
demokratiseras och EG-samarbetet utvidgas minskar
behovet av ett starkt svenskt försvar.

Vi är emellertid inte där ännu. De neddragningar av
stridskrafterna som Nato och Warszawapakten tidigare har
enats om berör i första hand Centraleuropa. Många av de
moderna vapnen har flyttats norrut och befinner sig numera
i vårt omedelbara närområde.

Den politiska situationen i länder som Ryssland och
Ukraina är tyvärr mycket osäker. I båda dessa
kärnvapenmakter finns starka krafter som motsätter sig en
demokratisk utveckling.

Säkerhetspolitiska bedömare hävdar att hotbilden mot
södra Sverige på ett avgörande sätt har förändrats. Ryssland
kommer inte att ha omedelbar tillgång till några flottbaser i
Östersjön, vilket minskar risken för att Skåne invaderas. De
baltiska staterna ligger som en buffert.

Samtidigt måste vi vara beredda på att situationen kan
förändras. Ryssland kan utan större svårigheter gå in i
Baltikum. Därefter är steget till Skåne inte långt, om det
inte finns ett starkt försvar i Sydsverige.

I besparingstider är det lätt att förfalla till ett kortsiktigt
tänkande. Det försvar som vi nu beslutar om kommer vi
emellertid att tvingas leva med de närmsta 15--20 åren. Med
tanke på hur snabbt utvecklingen går är det svårt att veta
hur världen kommer att se ut på 2000-talet.

Vi tror att det vore mycket oklokt att redan idag börja
rusta ner det skånska försvaret. Om hotbilden förändras
kommer det att bli svårt och kostsamt att bygga upp det
igen.

I försvarspropositionen talas det om att sätta kvalitet
framför kvantitet. Detta är en riktig målsättning. Syftet med
försvaret skall inte vara att upprätthålla en hög
sysselsättning, utan att garantera Sveriges säkerhet. Frågor
som rör hur många regementen det skall finnas och var de
skall vara lokaliserade bör avgöras på militärstrategiska
grunder.

Ambitionen att banta byråkratin får dock inte gå före de
försvarspolitiska avvägandena. Så tycks tyvärr vara fallet
vad gäller regeringens förslag att flytta den skånska
trängbataljonen från Hässleholm till Skövde.

Bakgrunden till förslaget är att vissa besparingsvinster
kan göras om regementet A3 i Kristianstad samlokaliseras
med P2 i Hässleholm. Varken besparingsvinster eller
flyttningskostnader har redovisats i propositionen. Men för
att detta skall kunna genomföras måste trängbataljonen
flytta, vilket innebär att stor kompetens går förlorad.
Framför allt måste det anses orimligt att ingen
trängutbildning skall kunna genomföras i Sydsverige.

Flyttningen av A3 från Kristianstad till Hässleholm är i
sig inte helt oproblematisk. I och med att den huvudsakliga
övningsplatsen fortfarande skall vara Rinkaby kommer
transportkostnaderna att öka. De inbesparingar som en
samlokalisering med P2 skulle kunna medföra gör
emellertid att en flyttning hade fått accepteras om
trängbataljonen inte hade kunnat stanna i Hässleholm.

T4:s närhet till övriga förband underlättar samövningar,
vilket naturligtvis är av stor betydelse. Dessutom har det i
Hässleholm utvecklats en särskild kompetens vad gäller
utbildning av fältsjukhus, bl.a. genom att ett gott samarbete
med den civila sjukvården khar upprättats.

Om trängbataljonen flyttas till Skövde riskerar befälens
specialistkompetens på detta område att utarmas.
Kvaliteten på utbildningen kommer att försämras, eftersom
det inte kommer att finnas möjligheter att öva i rätt terräng.

Vår slutsats efter att ha satt oss in i vad en flyttning av
trängutbildningen skulle medföra är att denna även
fortsättningsvis bör bedrivas i Hässleholm. De
inbesparingar som kan göras genom att samlokalisera A3
med P2 uppväger inte det som skulle gå förlorat om
trängbataljonen försvinner från Skåne.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
före beslut om flyttning av trängbataljon i Hässleholm till
Skövde och av A

3 till Hässleholm bör kostnaderna redovisas för
riksdagen.

Stockholm den 16 mars 1992

Ingvar Eriksson (m)

Maud Ekendahl (m)