med anledning av prop. 1989/90:79 om domarbanan och meritvärderingen vid tillsättning av domartjänster

Motion 1989/90:Ju18 av Allan Ekström (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jul8

av Allan Ekström (m)

med anledning av prop. 1989/90:79 om
domarbanan och meritvärderingen vid tillsättning av
domartjänster

Tillsättning av domare

En av hörnstenarna i vårt statsskick är att den dömande makten skall utövas
av skickliga, kompetenta, oavhängiga och oväldiga domare. Domarkåren är
rättsstatens sista utpost. Propositionen, som behandlar domarbanan och meritvärderingen
från olika synpunkter (s. 3), är följaktligen av grundläggande
betydelse för kvaliteten av själva vår rättsordning.

Många människor känner i dag djup oro för att denna kvalitet visat sig
behäftad med djupgående brister.

I uttalande av Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen
(juni 1989) hävdas sålunda, att utredningen av mordet på Olof Palme och
den s.k. Ebbe Carlsson-affären visat att respekten för lagarna sjunkit. Enligt
juristkommissionen - som bland sina 300 medlemmar räknar domare, advokater,
åklagare och rättsvetenskapsmän - anses vikten av att lagarna alltid
noggrant efterlevs inte längre vara så betydelsefull. En smidig hantering där
ändamålen får helga medlen tycks vara viktigare. Det har enligt juristkommissionen
också visat sig att existerande kontrollorgan fungerar dåligt.

I en artikel uti Förvaltningsrättslig tidskrift 1988 s. 121 - som upptar en
översikt över rättspraxis rörande normgivning - ställer professor Håkan
Strömberg den retoriska frågan: Ser Högsta domstolen som sin främsta uppgift
att vara ett värn för medborgarnas rättssäkerhet eller att fungera som
maktens förlängda arm?

Vid ett av Rättsfonden år 1989 anordnat seminarium rörande ”Domstolarna
och rättsutvecklingen” uttryckte en lagman i Svea hovrätt sin inställning
på följande sätt (s. 61): "Vi har i vår tid fått mycket lättillgängligt, nästan
revymässigt, illustrerat hur pass självständigt den svenska statsförvaltningen
förhåller sig när den kommer i farlig närhet av politiska maktutövare
som inte ser någon gräns för sin maktutövning. Vi har sett höga statstjänstemän
ur hovrättsmiljö som lägger sig, om ni ursäktar mig, platt på magen för
politisk makt. Det är förskräckande saker vi har sett. Talet om den svenska
statsförvaltningens historiskt betingade speciella självständighet i förhållande
till den politiska makten finner jag inte vara riktigt”.

Den obegränsade tilltron till domarkårens vilja och förmåga att hävda
nedärvda rättsliga grundsatser om oväld och oavhängighet (civilkurage) i
förhållande till den politiska makten har ovedersägligen blivit anfrätt. Läget

är förvisso alltför allvarligt för att viftas bort med det i propositionen åberopade
argumentet att vad jag sålunda gett uttryck för endast utgör en grundlös
misstro mot domarkåren.

Kärnfrågan är således: På vad sätt och i vilken ordning fastställs de olika
sökandenas egenskaper och färdigheter? Vem tillkommer utnämningsmakten?

Domartjänsterna kan indelas i tre grupper med hänsyn till tillsättningsförfarandet.
Till den första gruppen hör bland andra justitieråd och regeringsråd
(verkschefstjänster och liknande).Till den andra gruppen hänförs bland
andra lagman i hovrätt och lagman i de tre största tingsrätterna (anmälningstjänster).Till
den tredje gruppen räknas hovrättsråd, lagman i annan tingsrätt,
chefsrådman och rådman (förslagstjänster).

Det är endast beträffande förslagstjänsterna som granskning och meritvärdering
äger rum från den i propositionen omnämnda tjänsteförslagsnämndens
sida. Genom nämndens befattning med utnämningsärenden tillgodoses
kraven på offentlighet och insyn. De till de båda förstnämnda grupperna
hänförliga domstolsbefattningarna är däremot undantagna sådan offentlig
meritvärdring.

Den som utnämns till justitieråd, lagman i hovrätt eller lagman i Stockholm,
Göteborg och Malmö behöver följaktligen icke få sina meriter underkastade
den granskning och värdering som vederfars den som söker befattning
som lagman i annan tingsrätt eller som hovrättsråd. Den påtalade olikheten
är - vilket jag framhållit i tidigare motioner i samma ämne - ytterst
otillfredsställande från objektiv synpunkt. Som stöd för denna uppfattning
kan dessutom åberopas följande uttalande i propositionen (s. 14):

”Tjänsteförslagsnämndens medverkan skapar alltså goda förutsättningar
för att domartillsättningarna även i fortsättningen kommer att ske utan ovidkommande
hänsyn och på ett från rättssäkerhetssynpunkt oantastligt sätt.
Nämnden bör mot den bakgrunden behållas som förslagsorgan till regeringen”.

Frågan är endast varför departementschefen med denna klarsynta inställning
avstått från att utrusta nämnden med befogenheten att hävda dessa
principer även vid övriga domartillsättningar.

Sammanfattningsvis bör tjänsteförslagsnämnden - måhända med antagande
av annat namn - yttra sig rörande alla domartjänster. För att ytterligare
befästa nämndens opartiskhet bör - med avslag på förslaget om utseende
av en ytterligare ledamot från TCO-S - ordföranden i Sveriges advokatsamfund
ingå som ledamot av nämnden; även en företrädare för de juridiska
fakulteterna bör ha säte i nämnden. Skillnaden mellan anmälningstjänster
och förslagstjänster bör avskaffas även ifråga om kungörelseförfarandet.

Det bör vara angeläget även för regeringen - i ljuset av den dystra inställning
som kommit till uttryck rörande halten och standarden hos rättsvårdens
utövare - att frigöra sig från den misstanken att utnämningsmakten icke alltid
utövas enligt de grundsatser om vilka det råder allmän uppslutning. ”Caesars
hustru får ej ens misstänkas”. Tilltron till rättsordningen måste ovillkorligen
återupprättas.

Den styrande maktens befogenhet att utnämna domare bör för den skull

Mot. 1989/90

Jul8

9

balanseras mot de krav som rättssäkerheten ställer. Här finns olika möjligheter.
I USA ankommer det på senaten att godkänna viktiga domarutnämningar.
Hos oss har framförts tanken att ”ordinarie domartjänst skall tillsättas
i turordning så, att regeringen tillsätter tjänsten första gången den blir
ledig, andra gången tillsätts tjänsten av riksdagens lagutskott och tredje
gången tillsätts den av Sveriges advokatsamfund, och så vidare i samma
följd”; förslag till en ny grundlag 1988 av bland andra Gustaf Petrén, Timbros
förlag. Ytterligare kan tänkas att regeringen inte skall äga att frångå eller
gå utanför tjänsteförslagsnämndens förord, som då om möjligt skall omfatta
tre namn. Andra lösningar kan säkert finnas. Utgångspunkten bör vara att
genom medverkan utifrån säkerställa en så fullödig domarkår som möjligt.

I värnandet av domarnas ställning ingår även villkor om oavsättlighet.
Som framhållits i annan motion (1989/90:A602) kräver sådan oavsättlighet
att frågan om avsättning på grund av brott prövas av allmän domstol eller
sålunda i sista hand av Högsta domstolen. Dagens ordning - med en korporativt
sammansatt domstol som slutinstans - är otillfredsställande från konstitutionell
synpunkt. Propositionen hade bort uppmärksamma även denna
fråga.

Som framgått är propositionen ofullständig i nu förevarande del. Den bör
därför omarbetas.

Domarbanan

Den föreslagna sammanlagda tiden å 2 1/2 år är för kort. Som Sveriges domareförbund
framhållit gäller detta särskilt i fråga om längden av tjänstgöringen
i tingsrätt. Ståndpunkten förtjänar desto större beaktande, om tingsmeriteringen
- som förordats i annat sammanhang - skulle avkortas till två
år med bibehållen rätt till utbytestjänstgöring. Som departementschefen vältaligt
anför (s. 23) är ”ett av de mest värdefulla inslagen i domarutbildningen
de erfarna domarnas exempel och handledning i det dagliga arbetet. Deras
attityder har också stor betydelse för hur de yngre uppfattar domaryrket.
Det är angeläget att denna typ av vad som på andra håll brukar kallas mentorskap
lever kvar och vidareutvecklas inom domstolsväsendet”.

Att tiden sålunda förlängs är av betydelse även från den synpunkten att
bättre kunna bedöma kvaliteten hos den unge domaren in spe. Att kvaliteten
och standarden är av grundläggande vikt har framgått av tidigare avsnitt.
Den som ej uppfyller vad sålunda bör krävas bör självfallet anmodas att
lämna domarbanan. I detta sammanhang har det sitt intresse att uppmärksamma
hur antagande sker av domaraspiranter. Avgörande för intagning är
de betyg som utfärdas av lagmannen i den tingsrätt där tingsmeriteringen
fullgjorts. Den unge är därför helt beroende av och med andra ord utlämnad
åt lagmannens omdöme och allmänna inställning, på gott och ont. Denna
ordning är ej tillfredsställande med hänsyn till de risker som är förbundna
härmed. Det synes obestridligen mera rättvist att låta värderingen av aspiranterna
ske inne i hovrätten; det blir då konkurrens på lika villkor. Propositionen
berör inte denna fråga närmare.

Mot. 1989/90

Jul8

10

Sammanfattning Mot. 1989/90

Propositionen berör ej alls eller endast på ett ofullständigt sätt de frågor som
upptagits i motionen och som har betydelse för strävan att skapa en så kvalificerad
och självständig domarkår som möjligt (jfr. prop. s. 3).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättning av domare och om domarbanan.

Stockholm den 14 februari 1990

Allan Ekström (m)

11