med anledning av prop. 1989/90:42 om det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen

Motion 1989/90:L5 av Allan Ekström (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Allan Ekström (m)

med anledning av prop. 1989/90:42 om det
allmännas ansvar enligt skadeståndslagen

Mot.

1989/90

L5-8

Vern skall bära de ekonomiska konsekvenserna av att det allmänna begär fel
eller handlar oriktigt och därigenom tillfogar en enskild medborgare skadal
Bör skadan bäras av den som oförskyllt drabbas eller bör de ekonomiska
konsekvenserna solidariskt spridas ut på oss alla?

I dag är rättsläget närmast det, att staten undgår att behöva göra rätt för
sig. Det är endast vid förhållandevis grova övertramp som den enskilde kan
få gottgörelse för liden skada, något som följer av den s.k. standardregeln i
3 kap. 3 § skadeståndslagen, vilken regel i sin tur utgör ett tillägg till den helt
grundläggande culparegeln. Och är den skadelidande i sådant fall näringsidkare
är det rent av skäligt att icke utge full ersättning, vilket följer av skälighetsregeln
i 3 kap. 5 8 samma lag.

Den nästan otillständigt begränsade ersättningsrätt som sålunda föreligger
är - vilket är av betydelse här - knuten till det förhållandet att staten utövar
makt och myndighet. Skadan skall sålunda med lagens ord ha vållats vid
myndighetsutövning.

Skulle det oriktiga handlandet falla utanför det snäva begreppet myndighetsutövning
- och det gör en stor del av den offentliga verksamheten - står
det allmänna inget som helst ansvar. Den enskilde medborgaren får med
andra ord stå sitt eget kast, om han litar på och inrättar sig efter en uppgift
om t. ex. innehållet i gällande rätt som lämnats honom av någon myndighet
och som befinns vara felaktig. Besked lämnas på mottagarens risk, det är
den obehagliga sanningen.

Det allmänna kan slutligen uppträda-förutom i sina hittills beskrivna roller
- som vanlig näringsidkare. Härmed åsyftas den statliga affärsverksamheten
i form av monopolföretagen televerket, järnvägen och posten. Även
inom detta rättsområde övervältrar staten så gott det går det ekonomiska
ansvaret på den som lidit skada.

Dagens ordning är orättfärdig. Kollektivet, allmänintresset, får inte gynnas
på den enskildes beskostnad. Socialdemokraterna har hittills, ej oväntat,
försvarat nuvarande ordning.

Efter flera års tålmodigt motionerande i ämnet från oss borgerliga i lagutskottet
lämnade regeringen i januari 1989 - då det stod klart att socialdemokraterna
löpte risk att lida nederlag i riksdagen - i uppdrag åt justitierådet

1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr L5-8

Bertil Bengtsson att göra en begränsad översyn av skadeståndslagens regler
om statens och kommunernas skadeståndsansvar (jfr. Sv JT 1988 s 610) i
uppenbart syfte att söka neutralisera den alltmer besvärande kritiken mot
gällande ordning. Resultatet redovisas i betänkande Ds 1989:12.

Förslaget innebar till en början, att begränsningsreglerna i 3 kap. 3-5 §§
skadeståndslagen skulle upphävas (standardregeln, passivitetsregeln och
skälighetsregeln).

Det centrala i förslaget tog dock sikte på begreppet ”vid myndighetsutövning”
eller sålunda på lagens tillämpningsområde. I de överväganden som
gjordes här var det s.k. Trifoliumfallet av särskilt intresse (NJA 1987 s 535).
Ett klart oriktigt och missvisande pressmeddelande av konsumentverket om
bilvaxer hade orsakat betydande skada för företaget Trifolium AB som tillverkade
ett sådant slag av lackskyddsmedel. Högsta domstolen ansåg (med
röstsiffrorna 3 mot 2) att pressmeddelandet icke hade så nära samband med
verkets maktbefogenheter att de felaktiga påståendena var gjorda ”vid myndighetsutövning”.
I detta avseende innebar förslaget att ordet ”vid” framför
begreppet myndighetsutövning skulle utbytas mot ”i samband med”. Bytet
av preposition hade till syfte att vidga lagens tillämpningsområde. Trifoliumfallet
skulle därmed ha rymts därunder.

Vid den presentation av betänkandet som justitieministern gjorde i kammaren
(den 23 mars 1989) beskrev hon förslaget i denna del på följande sätt:

I promemorian föreslås också en annan viktig förändring. För närvarande
gäller ansvaret för fel eller försummelser vid myndighetsutövning bara sådana
fel eller försummelser som företrädare för myndigheter begår när de
utför uppgifter som står i ett nära sammanhang med myndighetsutövning.
Är felet eller försummelsen hänförlig till någon åtgärd som inte står i nära
sammanhang med myndighetsutövning omfattas felet eller försummelsen
inte av ansvaret. Nu föreslås en utvidgning av ansvaret så att det skall omfatta
alla fel eller försummelser som har samband med myndighetsutövning.
Härigenom ökas möjligheterna för den skadelidande att få ersättning för
skadan. Ändringen innebär bl.a. att även sådan service som mera allmän
rådgivning och upplysningsverksamhet som ligger inom ramen för myndighetens
uppgifter i regel kommer att omfattas av skadeståndsansvaret.

I propositionen framläggs emellertid icke förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet
("i samband med” i stället för ”vid"). Med hänsyn till den vikt
som regeringen själv sålunda fäst vid denna reform ligger det nära till hands
att beskriva propositionen som "att det bidde en tumme".

Som skäl mot att förbättra den enskildes rättsskydd på sätt betänkandet
förordade åberopas i propositionen bl.a. det från några remissorgans sida
framförda argumentet, att ett skadeståndsansvar skulle hämma uppfyllandet
av den serviceskyldighet som förvaltningslagen ålägger de offentliganställda
och därmed leda till att myndigheterna avstår från att ge anvisningar i olika
avseenden eller i vart fall blir mer försiktiga. Innebörden måste vara att det
är vanskligt att ge besked, råd och upplysningar, om myndigheten och icke
längre den enskilde måste ekonomiskt svara för dessas riktighet!

Självfallet tillstyrks den förbättring av den enskildes rättsskydd som propositionen
innebär.

Mot. 1989/90
L5

2

Som framgått är propositionen emellertid uppenbart otillräcklig. Mot. 1989/90

För det första tar betänkandet och därmed ej heller propositionen icke L5

ställning till själva kärnfrågan, nämligen huruvida ansvarsgrunden fortfarande
skall vara culpa - slarv eller slapphet - eller huruvida det är möjligt att
slopa culpabegränsningen helt och hållet. Skadan känns ju lika smärtsam hos
den skadelidande, oavsett om den skadegörande handlingen kan tillskrivas
vårdslöshet hos någon funktionär eller ej. På bedömningen inverkar ytterst
inställningen till den inledningsvis ställda frågan, huruvida en enskild tillfogad
skada bör bäras av den som oförskyllt drabbats eller om de ekonomiska
konsekvenserna solidariskt bör spridas ut på oss alla.

För det andra är frågan huruvida annan offentlig verksamhet än myndighetsutövning
skall undantagas från lagen eller ej. Det i betänkandet lanserade
uttrycket "i samband med" berör i någon mån denna fråga. Även en
sådan begränsning - som ju bibehåller kriteriet "myndighetsutövning” - utgör
emellertid en alldeles för snäv ram för anvarigheten. Det finns nämligen
offentlig verksamhet som icke har karaktär av myndighetsutövning men som
likväl har stor och ekonomiskt kännbar betydelse för allmänheten, t.ex.
inom sjukvårdens, utbildningens och kommunikationsväsendets områden.

Det kan ha sitt intresse att erinra om att grundlagsregeln i 1 kap. 9 § regeringsformen
uttalar att den fundamentala likhets- och objektivitetsregeln
gäller i lika mån för alla som fullgör uppgifter inom rättskipning och offentlig
förvaltning. På denna punkt sägs i betänkandet (s 30) att ett slopande av begränsningen
"vid myndighetsutövning” måste betraktas som ett alltför vittgående
steg, i vart fall i detta sammanhang. Frågan är likväl alltför viktig för
en skadelidande enskild för att avfärdas på sätt som skett. Ansvarsområdet
skall utvidgas - spörsmålet är hur mycket.

För det tredje saknas anledning att låta den statliga affärsverksamheten genom
bibehållandet av dess med monopolställningen förenade privilegierbedrivas
under gynnsammare former än som gäller för jämförbara näringsidkare.

På föranledande av oss borgerliga i lagutskottet har riksdagen - även här
efter långvarigt motstånd från socialdemokraternas sida - beställt en parlamentarisk
utredning för översyn av det allmännas skadeståndsansvar, låt vara
att socialisterna lyckades uppställa begränsningen till myndighetsutövning
(1988/89:LU31). Åt denna utredning - som ännu ej tillsatts - bör lämpligen
anförtros de frågor som nu nämnts, allt i syfte att utan bundna mandat åstadkomma
rimligare balans mellan den enskildes och det allmännas intresse.

Riksdagen bör ge detta regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motio

1* Riksdagen 1988189.3sami. NrL5-8

nen anförts om inriktningen av den förestående översynen av det all- Mot. 1989/90
männas skadeståndsansvar. L5

Stockholm den 10 november 1989

Allan Ekström (m)

4