med anledning av prop. 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer

Motion 1989/90:Ub4 av Hans Nyhage (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Ub4

av Hans Nyhage (m)

med anledning av prop. 1989/90:41 om
kommunalt huvudmannaskap för lärare,
skolledare, biträdande skolledare och
syofunktionärer

I regeringens proposition om skolans utveckling och styrning (1988/89:4) redovisades
både fördelar och nackdelar med att kommunalisera de statligt
reglerade tjänsterna på skolområdet. Till de angivna fördelarna hörde, att
en kommunalisering skulle vara en markering av ett ökat kommunalt ansvar
för skolan, att detta sannolikt skulle göra det lättare att bedriva en samlad
personalpolitik i kommunerna, vilket skulle underlätta skolans samverkan
med annan kommunal verksamhet, samt att en kommunalisering av tjänsterna
skulle leda till ökade möjligheter till ökad lokal anpassning.

Mot en kommunalisering talade enligt redovisningen, att staten fortfarande
skulle ha det övergripande ansvaret för skolan och ha ett särskilt ansvar
för undervisningens mål och inriktning. ”Det är då naturligt att staten
också har huvudansvaret för den ledande och undervisande personalen i skolan.”
För en fortsatt statlig reglering talade vidare förhållandet att staten genom
statsbidrag till kommunerna bär huvudansvaret för kostnaderna för
skolledarna och lärarna. En risk skulle annars föreligga att sambandet mellan
ansvaret för skolpolitiken i stort och för personalpolitiken skulle brytas
genom att ansvaret för förhandlingar om bl.a.löner och andra anställningsvillkor
skulle gå över från staten till kommunförbunden. Risk för alltför
stora skillnader skulle uppstå mellan löne- och andra anställningsvillkor mellan
olika kommuner. ”Likvärdigheten i utbildningsväsendet skulle då riskeras.”
Från skolutvecklingssynpunkt var det olyckligt, att personalrörligheten
sannolikt skulle minska mellan kommunerna.

I kompletteringspropositionen, prop. 1988/89:150, bil. 7. utlovade regeringen
en bred analys av innebörden och konsekvenserna av en kommunalisering
av lärartjänsterna. Genom detta analysarbete skulle klarläggas, hur
man genom utveckling av andra styrinstrument — utformningen av läroplanerna
och lärarutbildningen — skall kunna garantera de nationella målen.
En sådan analys föreligger emellertid alltjämt inte.

Det ovan gjorda referatet av regeringens egen redovisning av för- och
nackdelar med en kommunalisering av lärartjänsterna vittnar med all tydlighet,
att nackdelarna väger klart tyngre, vilket också då, så sent som för ett
år sedan, ledde till att föredragande statsråd ansåg att den statliga regleringen
skulle bibehållas. Trots detta och trots att den utlovade analysen om
konsekvenserna av en kommunalisering av lärartjänsterna uteblivit, föreslår
nu regeringen att denna kommunalisering likväl skall genomföras. Förslaget

väcktes plötsligt efter det att lärarfacket kraftigt reagerat mot att frågan ak- Mot. 1989/90

tualiserats i årets avtalsförhandlingar. Förslaget har således tillkommit i all Ub4

hast och propositionen bär också prägel av att vara ett hastverk.

I propositionen lämnas således inga garantier för att den likvärdiga utbildningsstandarden
skall kunna bibehållas om lärartjänsterna kommunaliseras.

Genom att besvärsmöjligheterna avskaffas uppstår stora risker för att andra
värderingar än de för tjänstens utövande strikt gällande meritvärderingarna
kan komma att tillämpas. Som ovan angetts torde kommunaliseringen leda
till minskad personalrörlighet, och risken är uppenbar för att stora skillnader
kan uppstå när det gäller löne- och anställningsvillkor mellan olika kommuner.
Det ligger också en stor fara i att kommunal godtycklighet kan komma
att påverka lärarnas självständighet på ett icke acceptabelt sätt.

Reaktionen från den stora grupp människor, som är direkt berörd av ett
förändrat huvudmannaskap, är ytterst påtaglig. Lärarna reagerar med rätta
mot detta plötsliga från ett år till ett annat ändrade ståndpunktstagande från
regeringens sida och mot den nonchalans som de upplever att regeringen visar
mot en hel yrkeskår. Det finns all anledning att fästa det största avseende
vid denna reaktion. Propositionen måste avslås.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen avslår proposition 1989/90:41.

Stockholm den 16 november 1989

Hans Nyhage (m)

9