med anledning av prop. 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar

Motion 1989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So8

av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s)

med anledning av prop. 1989/90:28 om vård
i vissa fall av barn och ungdomar

Allmänt

Socialberedningen gjorde i betänkande (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars
rätt - Socialtjänstens arbete med utsatta familjer en genomgång av
den nuvarande lagen och dess tillämpning. Forskning och diskussion kring
de ofta starkt kontroversiella frågorna om barnomhändertaganden behandlades
utförligt. Genomgången av lagstiftningen - som för övrigt skedde i
samarbete med bl. a. föreningen Barnens Rätt i Samhället, BRIS, och Riksförbundet
för Familjers Rättigheter, RFFR - resulterade i en rad förslag till
ändringar och kompletteringar av lagen. Bakom lagförslagen stod inte bara
en bred majoritet i beredningen själv utan också i stor utsträckning expertis
från de nämnda organisationerna.

Socialberedningens förslag ansågs emellertid vara alltför omfattande. I
stället för att remittera betänkandet uppdrog dåvarande socialministern åt
en ensamutredare, f. d. JO Tor Sverne, att företa en ny översyn av LVU.
Sverne gjorde därvid en granskning av socialberedningens lagförslag. Resultatet
av översynen blev att vissa lagförslag helt eller delvis godtogs men inte
flertalet.

Det stora flertalet remissinstanser har bara yttrat sig över ensamutredarens
förslag. De har inte haft i uppgift att yttra sig över något mer. Några
remissinstanser har emellertid även berört socialberedningens utredning.
Den anses t. ex. av Högskoleenheterna på ett föredömligt sätt sammanfatta
forskningsläge och problemställningar, och länsrätten i Stockholms län anser
att särskilt redovisningen i betänkandet av barnens behov har stora förtjänster.

Propositionen innehåller tyvärr mycket litet i de grundläggande frågorna
om vad barn behöver och vad barn far illa av. Denna brist gör att övervägandena
saknar en stabil grund, och att socialarbetare och jurister som skall tilllämpa
lagen liksom hittills i stor utsträckning lämnas utan stöd vid sina
många gånger mycket svåra ställningstaganden. Propositionens brister i
dessa hänseenden är vid det här laget svåra att bota. Desto större anledning
har socialstyrelsen att i sitt arbete med att utforma allmänna råd m. m. till
den nya lagen att beakta det material om barns behov m. m. som socialbe

redningen presenterade men som således har avsatt alltför få spår i proposi- Mot. 1989/90

tionen. Riksdagen bör enligt vår mening ge regeringen till känna vad som här So8

har sagts om socialberedningens utredningsarbete. (1)

De enskilda lagförslagen

De preciseringar som föreslås i den nya lagen av grunderna för att bereda
barn och ungdomar vård är i stor usträckning hämtade från socialberedningens
lagförslag och synes invändningsfria. När det gäller de små barnen följer
man således i regeringsförslaget nära det som socialberedningen föreslog och
som i sin tur var inspirerat av FN-deklarationen om Barns rättigheter. Man
talar i propositionen, liksom socialberedningen, om misshandel, otillbörligt
utnyttjande och brister i omsorgen. Men man lägger också till ”eller något
annat förhållande i hemmet som innebär en påtaglig risk för barnets hälsa
eller utveckling”. Annat förhållande är enligt propositionen t. ex. missförhållanden
som beror på en sambo till vårdnadshavaren eller på att föräldern
inte knyter an till sitt barn eller tvärtom lever i en ”sjuklig symbios” med
barnet. Tillägget är tveksamt och lockar till utvidgningar. Här borde man ha
lyssnat på kritikerna av den nuvarande lagen. I vart fall bör tillämpningen av
uttrycket vara restriktiv. (2)

När det gäller de äldre barnen talar man i lagförslaget liksom i nuvarande
LVU om missbruk av beroendeframkallande medel (som den gamla oegentliga
termen ännu får lyda, socialberedningen föreslog termen berusningsmedel),
brottslig verksamhet och ”något annat socialt nedbrytande beteende” i
stället för som nu jämförbart beteende. Med det senare menar man enligt
propositionen att den unge — annat än tillfälligt - vistas i en knarkarkvart
eller annan ”missbruksmiljö”, att den unge prostituerar sig eller uppträder
på en sexklubb. Även här finns det skäl att vara kritisk till exemplen. Om
den som inte själv super eller knarkar umgås med personer som är missbrukare,
bör han inte kunna omhändertas därför att någon polis eller socialarbetare
tycker att det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.

(3)

I propositionen görs det vidare gällande att det nya begreppet ”påtaglig
risk för skada”, som har kommit till under departementsbehandlingen och
som ersätter begreppet ”fara” som en grundläggande förutsättning för att
bereda vård, ökar möjligheten att ingripa tidigare i de s. k. beteendefallen.

Det är i varje fall från juridiska utgångspunkter svårt att förstå att detta
skulle bli följden av den nya lagtexten. Däremot är det mycket troligt att de
upprepade uttalandena i propositionen om behovet av tidigare ingripanden
kan leda till att det verkligen blir tidigare och därmed fler omhändertaganden
än i dag.

I propositionen hävdas "att vi i dag har ett allt mer omfattande vårdbehov
hos omhändertagna ungdomar". Man redovisar också uppgifter, om en utveckling
inom såväl barn- och ungdomspsykiatrin som framför allt § 12-hemvården,
att antalet barn och ungdomar med tidiga personlighetsstörningar
ökar. I propositionen säger man att detta är djupt oroande.

Man framhåller vidare att den vård som kan erbjudas de mest utsatta ungdomarna
är otillräcklig både när det gäller antalet platser och vårdens kvali

tet. Socialministern varslar om att han återkommer till dessa frågor senare i Mot. 1989/90

samband med förslag om nya statsbidrag till missbruksvården och ungdoms- So8

vården.

Medan vissa tidningar överbjuder varandra med artiklar om ständigt ökad
kriminalitet och alltmer missbruk bland ungdomar, så tyder enligt BRÅ och
SCB de undersökningar som gjorts och den statistik som finns på en beträffande
vissa brott motsatt utveckling och i andra fall på betydande överdrifter.
Missbruket av alkohol och narkotika är mindre än det var för ett antal år
sedan. I propositionen framhåller man också att de allra mest utåtagerande
ungdomarna är en liten grupp och mest ett Stockholmsfenomen.

Socialministern önskar sig nu fler platser på hemmen för särskild tillsyn,
dvs. vad som förr kallades ungdomsvårdsskolorna. Han konstaterar också
att många LVU-dömda, som termen typiskt nog lyder, inte är omhändertagna
utan har straffat sig ut från dessa hem eller inte kan få plats därför att
kommuner och landsting inte har byggt ut tillräckligt.

Enligt vår mening borde man först fråga sig om det är den s. k. slutna vården
som alls skall byggas ut. Det kommer visserligen alltid att behövas ett
antal institutionsplatser för akuta omhändertaganden när ungdomar är i kris
av något slag. Men det är långtifrån klart att det med långvariga placeringar
på institution går att socialt rehabilitera ungdomar som begär brott eller
missbrukar alkohol eller narkotika. Kostnaderna för en enda plats på dessa
§12-hem torde för övrigt nu ligga kring lmilj. kr. per år. Det är således
mycket stora pengar det handlar om. Så till vida är seglarresor till Västindien
ett långt billigare alternativ. Att man sedan kan diskutera värdet av sådana
resor är en annan sak. Men det måste gå att ordna rader av öppna och halvöppna
vårdformer för kostnader långt under de summor som nu avsätts för
en oftast ineffektiv institutionsvård.

Socialberedningen diskuterade de här frågorna i ett av sina många delbetänkanden
(Ds S 1984:15) socialtjänstens insatser för ungdomar. Vissa frågor
i samband med missbruk och kriminalitet.

I detta visar socialberedningen på att inlåsningar - på fängelse eller i fängelseliknande
§ 12-hem — är väl så dåliga för unga människor som för vuxna.

Att fängelse är skadligt är en i dag överallt erkänd sanning. Men att samma
sanning kan gälla för ungdomar i än högre grad även om det är socialtjänsten
som står för inlåsningen — det tänker man sällan på eller förbiser.

Man utgår ifrån som självklart att det gäller att ingripa med snart sagt vilka
medel som helst - och gärna då med tvångsvård på institution - bara man
reagerar snabbt och kraftfullt när ungdomar spårar ur i missbruk eller kriminalitet.

Men så självklart är detta inte. Man kan faktiskt göra ont värre. Man kan
befästa ungdomarna i en roll som kriminella och utanförstående — som
”värstingar” för att använda detta otäcka modeord. Man kan med olämpliga
tvångsplaceringar tvinga in barnen på en utveckling av missbruk och brott
som inte ser något slut förrän de passerat hela den trista raden av institutioner
— § 12-hem, fängelser, mentalsjukhus.

Vi anser att man kan begära att den som förespråkar mer tvångsvård och
mer institutionsplaceringar, allt till skyhöga kostnader, bör visa att det kan

20

leda till något positivt, till mindre missbruk och mindre kriminalitet. Men Mot. 1989/90
det gör man inte. Inte heller i propositionen. So8

Den analys som socialberedningen gjorde pekade i själva verket mot att
tvångsomhändertaganden av ungdomar är riskabla åtgärder som snarast tenderar
att förvärra problemen. Det finns inga vetenskapliga eller erfarenhetsmässiga
belägg för att ett upptrappat tvång mot socialt stökiga eller missanpassade
ungdomar skulle ge några positiva effekter.

Det är självfallet angeläget att socialtjänsten, polisen och andra organ
med särskilt ansvar för de unga reagerar i tid och söker hjälpa ungdomar som
är på väg att spåra ur i missbruk eller kriminalitet. Här har det säkerligen
brustit många gånger. Det bör framhållas vilka vinster av både humanitärt
och ekonomiskt slag som står att vinna med ett mera energiskt och flexibelt
förhållningssätt hos socialtjänsten och övriga ansvariga. Men det stöd och
den hjälp som lämnas måste bygga på socialtjänstlagens principer om samarbete
med klienten och respekt för hans självbestämmanderätt och integritet.

Socialtjänsten mäste utvecklas utifrån dessa grundprinciper, och kravet på
mera tvång och mera institutionsbehandling måste upphöra och sålunda inte
genomföras. Det har redan alltför länge skymt sikten för mera konstruktiva
och fruktbärande synsätt på ungdomsfrågorna. (4)

Komplettering av lagförslaget

Socialberedningen föreslog i sitt betänkande en paragraf, 3 §, som i korthet
anger syftet med ett tvångsomhändertagande. I första stycket av paragrafen
fastslås att ett omhändertagande enligt lagen skall ha till syfte att ge den vård
som är mest förenlig med den unges bästa. Särskild hänsyn skall därvid tas
till den unges behov av trygga relationer och goda uppväxtförhållanden i övrigt.
Enligt andra stycket skall vården av den unge och socialtjänstens stöd
till föräldrarna inriktas på att den unge skall återförenas med sina föräldrar
så snart detta är möjligt med hänsyn till den unges behov och föräldrarnas
förutsättningar.

Propositionens lagförslag saknar på den här punkten motsvarighet. Vi anser
pä de skäl som anförs av socialberedningen (betänkandets. 292 och 354f.)
att det är angeläget att beredningens förslag också genomförs. (5)

I propositionen föreslås att möjligheterna att få vårdnaden om barn och
ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar skall utnyttjas i högre utsträckning
än för närvarande. Denna uppfattning har inget stöd i socialberedningens
betänkande, och inte heller ensamutredaren har berört den. Frågan har
aktualiserats av några remissinstanser. I propositionen motiveras uppfattningen
med att det finns fall där man redan från början kan förutse en långvarig
placering.

Det kan starkt ifrågasättas om det finns några reella möjligheter att förutse
en utveckling eller snarare brist på utveckling hos föräldrarna när det
gäller deras förutsättningar att på sikt kunna ta hand om sitt barn igen på ett
tryggt och bra sätt. / denna del måste propositionen uppfattas som en skärpning
av tvånget mot familjerna med små barn. Förslaget bör i denna del enligt
vår mening avvisas. (6)

Socialberedningen föreslog att institutet omedelbart omhändertagande

skulle göras om till tillfälligt omhändertagande. 1 dag är det alltför vanligt att Mot. 1989/90

ett omedelbart omhändertagande tillgrips inte bara i akuta nödsituationer So8

utan också som en inledning till ett långvarigt omhändertagande efter domstolsbeslut
när socialnämnden har arbetat länge med familjen. Det är också
vanligt att arbetet med familjen i praktiken avstannar under den tid som det
omedelbara omhändertagandet pågår, medan socialnämnden förbereder sig
för processen i domstol.

Avsikten med socialberedningens förslag är att socialnämnden skall kunna
gripa in med ett tillfälligt omhändertagande i en akut krissituation för att
under en kortare tid med olika intensiva insatser söka lösa fmiljens svårigheter
så att den unge kan återförenas med sina föräldrar under trygga förhållanden
(för en utförlig motivering, se socialberedningens betänkande s. 315
ff, och 361 ff.). Till skillnad från både nuvarande LVU och det föreliggande
propositionsförslaget skall det tillfälliga omhändertagandet inte användas
för att underlätta utredningen eller genomföra fortsatta åtgärder.

Vi anser att socialberedningens förslag bör genomföras i stället för den nuvarande
konstruktionen av omedelbart omhändertagande. Detta kan ske utan
att institutet som sådant byter namn enligt beredningens förslag. (7)

Kritik har riktats mot de utredningar som i dag görs av socialnämnden i
ärenden om vård med stöd av LVU. Bl. a. har man pekat på att utredningarna
tenderar att bli för ensidiga. Mycket arbete läggs ned på att beskriva de
negativa förhållanden som råder i en familj, medan nämnderna inte tillräckligt
noga redovisar de positiva resurser som ändå nästan alltid finns i eller
nära familjen eller vad man vill uppnå med LVU-vården.

I nuvarande LVU sägs endast att socialnämndens ansökan till länsrätten
om vård med stöd av LVU skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden
tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser
att anordna. Propositionsförslaget har samma föreskrifter med det — i sig
självklara - tillägget att ansökan också skall innehålla grunderna för att bereda
vård med stöd av LVU.

Socialberedningen har formulerat ett förslag till obetydligt mer detaljerade
föreskrifter: Nämnden skall i ansökan redogöra för

□ de förutsättningar enligt 5 § som finns för ett tvångsomhändertagande
och de resurser som finns i familjen och hos den unge eller i omgivningen
att klara av svårigheterna,

□ de stödåtgärder i frivilliga former som har vidtagits eller erbjudits familjen
och skälen till att den unge inte kan få sitt vårdbehov tillgodosett i
hemmet eller med en placering i frivilliga former,

□ det stöd och den vård som planeras för den unge och hans familj under
den tid som den unge är omhändertagen för vård och tiden därefter. (8a)

Till ansökan bör vara fogad en barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk
eller därmed jämförlig utredning om den unge.

Även när det gäller frågan om psykiatrisk eller psykologisk utredning har
man i propositionen stannat för att behålla nuvarande regel som innebär att
en — vanlig — läkarundersökning skall ske, om det inte av särskilda skäl är
obehövligt, innan nämnden gör sin ansökan (32 § lagförslaget).

Förslaget är otillräckligt, och det rimmar illa med det synsätt på barn som

propositionen annars företräder, nämligen att barn behöver kontinuitet och Mot. 1989/90

trygghet i vuxenrelationerna. Vad som krävs är ett expertutlåtande från en So8

specialist som kan göra tydliga beskrivningar av relationen bårn-föräldrar.

Dessa skall ge dels beslutsunderlag, dels behandlingsunderlag. Fattas beskrivningarna,
så saknas också en viktig del i socialtjänstens kunskaper om
vad man skall arbeta med i kontakterna med föräldrar och barn för att göra
en återförening möjlig.

Socialberedningens förslag bör genomföras, om att det lill ansökan bör fogas
en barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig utredning
om den unge. (8b)

Vi anser att frågan om vad socialnämndernas utredningar skall innehålla
är så viktig att den inte bör få avfärdas på det sätt som har skett i propositionen
(avsnitt 4.3.1). Inte minst mot bakgrund av kritiken om mycket skiftande
kvalitet i utredningarna är det otillräckligt att, som propositionen gör,
hänvisa till allmänna råd från socialstyrelsen och socialnämndernas skyldighet
att se till att det inom den egna förvaltningen utvecklas en bra irtredningsteknik.
Det är i hög grad en fråga om omsorgsfulla och allsidiga utredningar
och om rättssäkerheten i dessa många gånger mycket svårbedömda
fall. Socialberedningens förslag bör genomföras. (8c)

Mycket av den kritik som har riktats mot den nuvarande LVU-vården har
gällt det bristfälliga sätt på vilket nämnderna har följt vården av den som
placerats i ett annat hem än det egna. Här har socialberedningen bl. a. föreslagit
att socialnämnden skall utse en särskild befattningshavare hos nämnden
som skall svara för att personliga kontakter regelbundet tas med föräldrarna,
den unge och den som nämnden har uppdragit värden åt. Förslaget, som bör
genomföras, finns inte med i propositionen.(9)

I propositionen föreslås att ett umgängesförbud skall omprövas minst en
gång var tredje månad (14 § tredje stycket). Denna tid är alltför lång i synnerhet
för de små barnen. Starka rön talar för att barn under ett år och även
de något äldre upplever en separation från föräldrarna som en permanent
förlust.

Vi anser att kortare omprövningstider för små barn och barn i förskoleåldern,
förslagsvis en månad, bör genomföras. (10)

En annan kärnfråga i socialberedningens förslag är att se till att den unges
återförening förbereds noga av socialnämnden i samarbete med den unge,
föräldrarna och den som har hand om vården av den unge. En, alltför knapp,
motsvarighet till socialberedningens lagförslag återfinns i propositionsförslaget.

Vi anser att socialberedningens förslag bör genomföras beträffande både
kontakterna under tvångstiden och förberedelse av återföreningen. (11)

En annan förtjänst med socialberedningens betänkande var att man strävade
efter att stärka både barnets och familjens ställning. Om de svåra situationer
det här gäller skall kunna lösas på ett sätt som är acceptabelt för barnet,
måste barnets omgivning så långt det går få möjlighet att delta i diskussionen
av olika lösningsförslag. Det underläge som föräldrarna automatiskt
hamnar i, när frågan om ett omhändertagande blir aktuell, kan verka förlamande
på dem. Följden blir oftast att kommunikationen med socialtjänsten
upphör eller blir helt låst. 23

Föräldrarnas förmåga och möjligheter att göra sin röst hörd genom hela Mot. 1989/90
det komplicerade skeende som en omhändertagandeprocess utgör - i både So8
social och juridisk bemärkelse - bör stärkas. (12)

Det får ske vid en senare översyn som inte lär få vänta särskilt länge. Arbetet
måste fortsätta på att skapa en lag med så goda demokratiska kvaliteer
att den leder till en stärkt ställning för våra mest utsatta familjer och dessutom
skapar förutsättningar för socialarbetarna att arbeta mer konstruktivt
än vad de ges möjlighet till i dag.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
(1) anförts om behovet av anvisningar till socialstyrelsen med
beaktande av socialberedningens utredningsarbete,

2. att riksdagen beslutar om förtydliganden beträffande "annat förhållande”
(2) och ”jämförbart beteende” (3) i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar bifalla vad som i motionen föreslagits beträffande
regler som anger syftet med lagen (5), tillfälligt omhändertagande
(7), utförligare föreskrifter för ansökan om vård med stöd av
LVU (8a), liksom barn- och ungdomspsykiatrisk utredning m.m.

(8b), särskild kontaktperson (9), förkortat umgängesförbud i vissa fall
för barn (10) och om kontakter under tvångstiden (11),

4. att riksdagen avslår förslaget om utökad tvångsvård (4) och
skärpning av möjligheterna till att överflytta vårdnanden till familjehemsföräldrar
för små barn (6),

5. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att stärka barnets och föräldrarnas ställning
juridiskt och socialt (12).

Stockholm den 14 november 1989

Hans Göran Franck (s) Anita Johansson (s)

24