med anledning av prop. 1989/90:21 om en ny prisregleringslag

Motion 1989/90:Fi10 av Bengt Rosén (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fil0

av Bengt Rosén (fp)

med anledning av prop. 1989/90:21 om en
ny prisregleringslag

I propositionen läggs fram ett förslag till en ny prisregleringslag som skall
ersätta allmänna prisregleringslagen (1956:236).

Förslaget bygger på 1956 års lag och är i likhet med denna utformad som
en beredskapslag.

Inledning

Enligt min mening kan starkt ifrågasättas om prisreglering kan vara ändamålsenlig
som ekonomisk-politiskt medel i någon fredstida situation där det
inte föreligger varuknapphet.

Den samlade erfarenheten av de prisregleringar som förekommit i Sverige
och andra västeuropeiska länder de senaste decennierna är att sådana regleringar
inte givit några bestående inflationsdämpande effekter. Regleringarna
har däremot hämmat det marknadsekonomiska systemets effektivitet
och givit godtyckliga inkomstomfördelningseffekter samtidigt som de medfört
betydande administrativa kostnader.

Den statliga prisregleringskommittén — som hade i uppdrag att utvärdera
1970-talets svenska prisregleringar - drog som slutsats av sitt arbete att kortvarigt
allmänt prisstopp och motsvarande åtgärder på lönesidan i samband
med en omfattande omläggning av stabiliseringspolitiken i något läge skulle
kunna tänkas ha ett värde som stabiliseringspolitiskt medel. Någonting som
talar för att selektiva prisregleringar skulle kunna ge några positiva effekter
som kan motivera sådana åtgärder annat än möjligtvis i akuta krislägen med
varuknapphet fann kommittén däremot inte. Tvärtom framhöll den i sitt
slutbetänkande, Prisregleringen mot inflationen? (Soli 1981:40—42), att selektiva
regleringar torde vara särskilt skadliga från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt.

Erfarenheterna från den fredstida tillämpningen av den allmänna prisregleringslagen
under större delen av sjuttiotalet och början av åttiotalet är enligt
vår mening entydigt negativa. Prisstoppen har varit inflationsdrivande,
de har skapat förväntningar på nya prisregleringar och hämmat effektiviteten
i näringslivet. Regeringen har för sin del i olika sammanhang anslutit sig
till denna bedömning. Även i den föreliggande propositionen återges en delvis
kritisk hållning till fredstida användning av prisregleringar.

Erfarenheten tyder också på att en lagstiftning som gör det enkelt att till

gripa prisreglering riskerar att leda till att statsmakterna pressas att miss- Mot. 1989/90

bruka dessa möjligheter. Mycket talar för att beredskapslag som är tillämplig FilO

i fredstid är direkt olämplig.

När det gäller prisreglering under krigs- eller andra kristida förhållanden,
där det uppstått risk för allvarlig varuknapphet, ter sig situationen annorlunda.
Även om det är högst tveksamt om prisreglering — annat än undantagsvis
— kan vara ändamålsenlig ens vid allvarlig varuknapphet torde det
ändå vara nödvändigt att det i sådana lägen finns möjlighet att snabbt tillgripa
prisregleringar av främst psykologiska skäl. Således hävdar jag i första
hand att prisregleringslagen inte bör vara tillämplig i fredstid.

För de fall riksdagen ändå finner en lagstiftning som är tillämplig i fredstid
behövlig, vill jag nedan anföra följande synpunkter på den föreslagna utformningen
av bestämmelserna.

Lagstiftningens huvuddrag

Varje form av prisreglering innebär ett mycket långtgående ingrepp i näringslivets
och enskildas rätt. Starka principiella skäl talar för att åtgärder
som så allvarligt inskränker närings- och avtalsfriheten endast borde få införas
genom riksdagens direkta medverkan i besluten. Om kraven på handlingsberedskap
nödvändiggör att regeringen skall kunna besluta om prisregleringsåtgärder
med stöd av en fullmaktslag av beredskapskaraktär, är det
viktigt att fullmakten inte görs vidare än vad en viss situation oundgängligen
kräver samt att riksdagen så snart det är praktiskt möjligt får ta ställning till
de regleringsåtgärder som vidtas.

Hur långtgående ingripanden som regeringen måste kunna få vidta utan
riksdagens direkta medverkan — liksom naturligtvis vilka regleringsåtgärder
som över huvud taget kan accepteras - är enligt min mening beroende av
situationens art. I händelse av krig och krigsfara måste mer ingripande inskränkningar
i näringsfriheten accepteras än under fredsförhållanden. Likaså
kan mer långtgående befogenheter för regeringen att ingripa i prisbildningen
med stöd av en av riksdagen given fullmakt, men utan dess direkta
deltagande i besluten, accepteras vid krig eller krigsfara.

Även i andra extraordinära krissituationer med svår varuknapphet kan det
vara rimligt att regeringen ges längre gående befogenheter att — främst av
psykologiska skäl - ingripa i prisbildningen, än vad som är fallet i icke kristid.

Enligt min uppfattning är således både de krav som måste ställas på riksdagens
direkta medverkan i besluten om prisregleringsåtgärder och arten av de
åtgärder som kan accepteras helt andra i krissituationer med varuknapphet
än vad som är fallet under fredsförhållanden utan varuknapphet. Jag anser i
likhet med flertalet av de remissinstanser som berört frågan i sina yttranden
över PLU:s betänkande att detta måste komma till tydligt uttryck i lagstiftningen.

Enligt min mening är det mest ändamålsenligt att utforma två olika lagar
— en för fredsförhållanden och en för krig och krigsfara och andra krissituationer
med varuknapphet. Båda lagarna bör utformas som beredskapslagar.

10

Lagstiftning för krissituationer

Propositionens förslag till prisreglering anser jag med några undantag kan
accepteras som lagstiftning i kristid. Till undantagen, som rör bestämmelserna
om prisföreskrifters inverkan på tidigare ingångna avtal och hyresstopp,
återkommer jag nedan.

Förutsättningarna för att sätta kristidslagens regleringsbestämmelser i tilllämpning
bör helt anpassas till vad som gäller i 1978 års ransoneringslag
(1978:268). Det innebär att prisreglering - med ovan nämnda undantag bör
kunna tillgripas, förutom i händelse av krig eller krigsfara, "om det till
följd av krig eller av krigsfara vari riket befunnit sig eller av annan utomordentlig
händelse föreligger knapphet eller betydande fara för knapphet inom
riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen”.

En bestämmelse motsvarande 5 § första stycket ransoneringslagen, om att
det vid tillämpningen av lagen ”skall tillses att den vars rätt beröres icke lider
större förfång än som är nödvändigt” bör även intas i prisregleringslagens
inledande bestämmelser.

Lagstiftning för fredsförhållanden

Vid tillkomsten av 1956 års prisregleringslag var en utgångspunkt att prisreglering
endast skulle tillgripas i vissa extraordinära lägen. I samband med
1973 års lagändring underströks åter att prisregleringar även i fortsättningen
skulle vara undantagsföreteelser som i vissa extraordinära lägen kortvarigt
skulle kunna tillgripas i stabiliseringspolitiskt syfte. Kravet på en mycket restriktiv
tillämpning betonades i propositionen (prop. 1973:58). Trots detta
kom den nuvarande prisregleringslagen, med undantag för större delen av
1972, att vara i oavbruten tillämpning under perioden augusti 1970 - december
1988. Från 1973 till 1988 förekom en mycket omfattande permanent prisreglering.
Denna hade till större delen formen av s. k. prisövervakning, som
innebar att SPK (och i vissa fall regeringskansliet) genom förhandlingar med
prissättarna sökte påverka företagens prissättning. ”Förhandlingsargumentet”
för SPK utgjorde hotet om prisstopp och andra ingripanden med stöd
av prisregleringslagen. Eftersom lagen, genom årliga av riksdagen godkända
förlängningar, ständigt var i tillämpning kunde regeringen utan att fråga riksdagen
ingripa i prissättningen på vilket varu- och tjänsteområde som helst.

Det står enligt min mening klart att riksdagen varken haft möjlighet till
överblick över prisregleringsverksamhetens omfattning eller insyn i hur den
bedrivits. Inte heller regeringen torde haft möjlighet till full kontroll i dessa
avseenden. Vi har haft en myndighetsstyrd "förhandlingsprisreglering”, som
medfört att den totala regleringsverksamheten till omfattning och innebörd
kommit att gå långt utöver vad statsmakterna avsåg när prisregleringslagstiftningen
beslutades.

Dessa oavsedda effekter är delvis en följd av lagens utformning. När lagen
är satt i tillämpning är regeringens fullmakt att ingripa mot prissättningen
pä enskilda områden obegränsad. Vetskapen om att regeringen utan att den
behöver inhämta riksdagens medgivande och utan att den behöver motivera
sina beslut, kan ingripa mot företagens prissättning, gör att det är mycket
svårt att undvika en sådan myndighetsstyrd prisreglering. 11

Mot. 1989/90

FilO

Enligt min uppfattning är det viktigt att den ovanstående aspekten beaktas Mot. 1989/90

vid utformningen av en ny lagstiftning för fredsförhållanden. Fi 10

Som berörts ovan anser jag också att starka principiella skäl talar för att
riksdagen måste få ett ökat inflytande över användningen av prisreglering i
fredstid. Om handlingsberedskapsskäl bedöms kräva en fullmaktslag som
ger regeringen befogenhet att tillgripa prisreglering, utan att först höra riksdagen,
måste riksdagens inflytande stärkas på annat sätt. Detta bör ske genom
att inte endast beslutet att sätta beredskapslagens regleringsbestämmelser
i tillämpning skall underställas riksdagen för prövning, utan så bör ske
också beträffande de konkreta regleringsåtgärder som vidtas.

Enligt min uppfattning bör en prisregleringslag för icke kristid således liksom
nu ha formen av en fullmaktslag av beredskapskaraktär.

För att regeringen skall få förordna om tillämpning av regleringsbestämmelserna
bör det för det första i likhet med vad som ursprungligen gällde
enligt 1956 års lag föreligga "betydande fara för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket”. Vidare bör av bestämmelserna framgå att förordnande
om tillämpning får ske endast om prisregleringsåtgärden bedöms
som oundgängligen nödvändig som komplement till andra ekonomisk-politiska
åtgärder.

Om regeringen har föreskrivit att lagen helt eller delvis skall träda i tilllämpning,
bör den föreskriften på samma sätt som f. n. underställas riksdagen
för prövning. Tidsfristerna för underställningen och för riksdagens prövning
bör förkortas i förhållande till nuvarande bestämmelser. Underställning
bör alltid ske inom en månad från det föreskriften utfärdats. Om underställning
inte sker eller om riksdagen inte godkänner föreskriften inom en månad
från det underställning skett, bör föreskriften upphöra att gälla. Det är här
fråga om så allvarliga ingrepp i enskildas rätt att fullmakten för regeringen
att i fredstid på egen hand besluta härom måste begränsas till vad behovet
av handlingsberedskap oundgängligen kräver. Tidsfristen för underställning
bör under inga omständigheter få utsträckas till mer än en månad. Detta oavsett
om riksmöte pågår eller ej. Om så krävs för att klara tidsfristen måste
urtima riksmöte få lov att utlysas.

Vad gäller de prisreglerande åtgärder som beslutas av regeringen talar
starka principiella skäl för att lika snäva tidsfrister för underställning och
riksdagens prövning bör gälla för dessa som för föreskrifterna att sätta regleringsbestämmelserna
i tillämpning.

Kravet på underställning av vidtagna åtgärder behöver inte omfatta alla
föreskrifter som utfärdas i samband med en prisreglering. Det bör av praktiska
skäl begränsas till föreskrifter om prisregleringarnas form (prisstopp,
förhandsanmälningsskyldighet etc.) och deras räckvidd (vilka varor och
tjänster som skall omfattas av regleringen). Riksdagen får därigenom möjlighet
att kontrollera att de åtgärder som vidtas inte blir mer ingripande än
nödvändigt. Arbetsbelastningen för statsmakterna blir samtidigt inte större
än vad som erfordras för att tillgodose detta ändamål.

I övrigt bör regeringen på egen hand kunna meddela alla föreskrifter som
behövs för prisregleringarnas praktiska genomförande.

Enligt min uppfattning bör underställning krävas beträffande alla före

12

skrifter som innebär att en förnödenhet eller tjänst görs till föremål för någon
slags prisreglerande åtgärd.

Underställning bör också krävas beträffande alla föreskrifter som innebär
att en prisreglerad förnödenhet eller tjänst görs till föremål för någon annan
typ av prisreglerande åtgärd än den eller de som redan gäller för förnödenheten
eller tjänsten i fråga.

Undantag från kravet på underställning bör dock kunna göras beträffande
föreskrifter som endast innebär att ett prisstopp eller en högstprisreglering
upphävs och ersätts av en förhandsanmälningsskyldighet.

En ny prisregleringslag avsedd för fredsförhållanden utan allvarlig varuknapphet
bör endast omfatta regleringsformerna prisstopp, högstpris, förhandsanmälningsskyldighet
och utfästelsepris. Som berörts tidigare anser
jag att även regleringar i dessa former utgör så djupgående ingrepp i näringsoch
avtalsfriheten att det är tveksamt om de i något fredstida läge kan vara
försvarbara i en ekonomi som bygger på näringsfrihet.

Helt klart är dock enligt min mening att inga skäl föreligger för att i en
beredskapslag för icke kristid ha bestämmelser om försäljningsspärrar,
tvångskartellering eller varustandardisering. Dessa åtgärder är i vissa avseenden
ännu mer ingripande i närings- och avtalsfriheten än prisstopp och
högstprisreglering. De har heller aldrig enligt min uppfattning varit avsedda
att tillgripas annat än i krislägen med varuknapphet.

Giltighetstiden för en föreskrift om prisstopp bör i en lag för icke kristid
få sättas till högst fyra månader. Detta för att understryka att det i fredstid
endast skall vara fråga om kortvariga prisregleringar.

Hyror

I propositionen föreslås att hyresstopp, med stöd av en ny prisregleringslag,
skall kunna införas för såväl bostadshyror som lokalhyror under i princip
samma förutsättningar som gäller för övrig prisreglering. Förslaget överensstämmer
med PLU:s förslag och har vad gäller bostadshyror avvisats av en
majoritet av de många remissinstanser som berört frågan.

enligt min uppfattning har varken i propositionen eller av PLU redovisats
några vägande skäl för att införa bestämmelser om hyresstopp för bostadslägenheter
i en beredskapslag.

I propositionen hävdas att ett hyresstopp om det skall användas som ett
medel för stabilseringspolitiken, bör ”kunna beslutas och sättas i kraft lika
snabbt som andra prisreglerande åtgärder. Det bör också kunna upphävas i
samma ordning när de skäl som har föranlett hyresstoppet inte längre föreligger.
Detta förutsätter att föreskrifter om hyresstopp och om upphävande
härav kan meddelas av regeringen.”

Hyressättningen på bostadsområdet regleras genom hyreslagen och hyresförhandlingslagen.
Hyresutvecklingen på en dominerande del av marknaden
bestäms genom förhandlingar mellan hyresgästernas organisationer och de
s. k. allmännyttiga företagen. Även i övrigt är hyresutvecklingen i huvudsak
kopplad till resultaten av dessa förhandlingar. Hyrorna bestäms i regel för
viss tid. I allmänhet gäller de ett år.

Det kan starkt ifrågasättas om det, på det genomreglerade område som

Mot. 1989/90

FilO

13

bostadshyrorna utgör och med den starka ställning som lagstiftningen givit Mot. 1989/90

hyresgästerna när det gäller att påverka hyrorna, över huvud taget kan upp- Fi 10

komma lägen där det kan finnas några sakliga skäl att med annan lagstiftning
ingripa i hyresbildningen.

Aven om propositionens utgångspunkt ”att statsmakterna under vissa förhållanden
kan finna ett hyresstopp motiverat av stabiliseringspolitiska skäl”
skulle ha någon saklig grund, följer därav inte att den föreslagna lagstiftningen
om hyresstopp är ändamålsenlig.

Beträffande bostadslägenheter är vad som anförts i propositionen om behovet
av att snabbt kunna sätta i kraft och avveckla regleringar, enligt min
mening, irrelevant som argument för att införa bestämmelser om hyresstopp
i en beredskapslag som den föreslagna prisregleringslagen.

De skäl som kan anföras för att ge regeringen möjlighet att på egen hand
och med omedelbar verkan införa prisstopp eller högstpris på förnödenheter
och tjänster, är att en ordning som förutsätter riksdagens medverkan i många
fall direkt skulle motverka regleringarnas syfte. Om flera veckor förflyter
mellan tidpunkten för regeringens proposition och tidpunkten när föreskrifterna
kan träda i kraft, skulle detta verka direkt prisuppdrivande. Det skulle
också skapa mycket stora administrativa och andra praktiska problem om
prisstoppsdagen får lov att sättas till en tidpunkt som ligger långt tillbaka i
förhållande till föreskriftens ikraftträdande.

Med den ordning som råder på hyresområdet har de nämnda skälen för
att regeringen med omedelbar verkan skall kunna ingripa i prisbildningen
inga motsvarigheter vad gäller hyresbildningen på bostadsområdet.

Hyresgästsidans starka ställning enligt hyreslagstiftningen utgör en garanti
för att hyreshöjningar i syfte att motverka ett förebådat hyresstopps effekter
inte skulle kunna uppstå i annan än försumbar omfattning. Om en eller annan
hyresvärd och hyresgäst under tiden mellan proposition och föreskriftens
ikraftträdande skulle komma överens om att höja hyran torde detta inte
ha någon betydelse med hänsyn till de stabiliseringspolitiska syften som ett
hyresstopp skulle vara avsett att främja.

Om hyresstopp skulle kräva riksdagens direkta medverkan genom lag i
varje särskilt fall, skulle detta inte heller på något sätt behöva försvåra en
smidig avveckling av hyresstoppet. Hyresstoppsingripanden kan ske genom
att riksdagen vid varje tillfälle beslutar om en strikt tidsbegränsad fullmaktslag,
enligt vilken regeringen ges befogenhet att till längst viss tidpunkt meddela
i lagen noga specificerade föreskrifter om hyresstopp. Med en sådan
ordning kan regeringen med omedelbar verkan upphäva hyresstoppet när de
skäl som har föranlett detsamma inte längre anses föreligga.

Jag ifrågasätter också om det är principiellt rimligt att låta regeringen på
egen hand med stöd av en permanent fullmaktslagstiftning få ingripa med
hyresstopp på bostadsområdet. Det är här fråga om en djupt ingripande åtgärd
på ett område där riksdagen genom lag i detalj redan reglerat förutsättningarna
för prisbildningen och där det för handläggningen enligt denna lagstiftning
finns inrättat ett särskilt domstolssystem.

Enligt min uppfattning bör alla eventuella regleringar av hyresbildningen
på bostadsområdet kräva riksdagens direkta medverkan. I synnerhet som
inga bärande handlingsberedskapsskäl synes kunna åberopas för en ordning 14

som tillåter regeringen att på egen hand besluta om hyresreglering utan att i
förväg inhämta riksdagens medgivande.

Skulle statsmakterna således i något läge finna det påkallat att införa hyresstopp
på bostadsområdet bör detta alltid ske genom föreskrifter sorn
meddelas med stöd av vid varje tillfälle särskilt beslutad lag.

Avtal med prisjusteringsklausul och andra avtal som ingåtts
före ett beslut om prisreglering

Den i materiellt hänseende mest långtgående förändringen av prisregleringslagstiftningen
som föreslås i propositionen gäller regleringsbestämmelsernas
tillämpning på avtal, som ingåtts före ett beslut om prisreglering.

Jag anser att de skäl som kan anföras för att låta föreskrifter om prisreglering
vara tillämpliga på avtal som ingåtts innan föreskrifterna trätt i kraft är
svaga. Däremot är de invändningar av principiell och praktisk art som kan
resas mot retroaktivt verkande prisregleringsföreskrifter mycket starka. Jag
anser att det varken under freds- eller kristid bör vara möjligt att utfärda
föreskrifter om prisreglering som träffar tidigare avtalade priser. Detta gäller
såväl sådana avtal där priserna bestämts med användning av prisjusteringsklausuier
som sådana där priserna i sin helhet redan från början är till beloppet
fastställda i kronor och ören.

Enligt min uppfattning bör i en ny prisregleringslagstiftning - såväl för
freds- som kristidsförhållanden - tas in bestämmelser av innebörden att en
föreskrift om högstpris, prisstopp eller förhandsanmälan ej gäller där avtal
om försäljning av förnödenheter eller utförandet av tjänster har ingåtts innan
föreskriften trädde i kraft.

Reglering av marginaler

I propositionen föreslås att ”en föreskrift om högstpris, prisstopp och förhandsanmälningsskyldighet
skall kunna avse även marginaler och andra i
priset ingående delar".

Enligt min uppfattning har varken i propositionen eller PLU:s betänkande
redovisats några vägande skäl för att införa möjligheter till marginalreglering
under fredstida förhållanden utan varuknapphet. För kortvariga stabiliseringspolitiskt
motiverade regleringar synes propositionens hänvisning till
problemen att med prisstopp och högstprisreglering reglera områden med
snabbt skiftande varusortiment sakna relevans.

Varken i propositionen eller betänkandet har något försök gjorts att närmare
beskriva eller definiera vad som skall avses med ”marginal” respektive
"i priset ingående delar”. I stället konstateras blott att olika tekniska frågor
som kan uppkomma i samband med en marginalreglering — exempelvis definitionen
av marginalbegreppet - bör anförtros regeringen och de tillämpande
myndigheterna.

Enligt min uppfattning är det inte acceptabelt att — utan mycket starka
skäl - i en lagstiftning som så djupt ingriper i enskildas rätt ta in bestämmelser
som till sin innebörd är odefinierade.

De principiella invändningar som kan resas mot en marginalreglering gäller
givetvis även i fråga om tillämpning med stöd av en lagstiftning för krigs- 15

Mot. 1989/90

FilO

och kristidssituationer. De svårigheter och nackdelar som enligt vad flera re- Mot. 1989/90

missinstanser påtalat är förbundna med tillämpningen av marginalreglering FilO

torde också uppkomma i samband med reglering i krissituationer med varuknapphet.
I vissa sådana krissituationer torde dock möjligheten att kunna
reglera marginaler ha från regleringsteknisk och administrativ synpunkt
stort värde. Jag anser därför att propositionens förslag till marginalreglering
kan accepteras i en lagstiftning för krissituationer med varuknapphet.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer jag

1. att riksdagen bestämmer lagens tillämpningsområde till vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen, om yrkande 1 inte bifalls, avslår regeringens förslag
till ny prisregleringslag,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till prisregleringslag
enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 13 november 1989

Bengt Rosén (fp)

16