med anledning av prop. 1988/89:91 om medel för en folk- och bostadsräkning år 1990, m.m.

Motion 1988/89:Fi41 av Göthe Knutson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi41

av Göthe Knutson (m)

med anledning av prop. 1988/89:91 om medel för en
folk- och bostadsräkning år 1990, m.m.

Civilministern avser lägga det egentliga folk- och bostadsräkningsförslaget
(FoB) med lagtext m.m. våren 1990. Det är beklagligt. FoB är dock inte en så
enormt invecklad fråga. Civildepartementet borde ha kunnat klara att
genomarbeta allt till en enda proposition, som lagts nu, ett år innan
räkningen genomförs.

Regeringen äskar 28,4 milj. kr. i anslag och bereder riksdagen möjlighet
att ta del av dess synpunkter på några delfrågor. Om riksdagen inte nu
framför invändningar på dessa punkter, torde regeringen anse dem godtagna.
Denna motion granskar dem därför.

Inte ens våren 1990, ett halvår innan, tror sig regeringen om att presentera
riksdagen ett komplett beslutsunderlag. Beslut när själva räkningen skall ske
måste tydligen delegeras till SCB. Beslut om FoB-registrets rättsliga karaktär
skall tydligen delegeras till en kommission. Båda besluten förefaller kunna
beskrivas som fundamentala förutsättningar.

Den förvaltningsadministrativa planeringen av FoB 90 höljer varken
civildepartementet eller SCB i någon större ära.

Varierande syften

Vi hade förr årlig mantalsskrivning. Data sammanställdes i årliga mantalslängder.
De statistiska behoven, mest befolkningsstatistiken, tillfredsställdes
som en bifunktion. Så reformerades detta. Huvudkällan för folkbokföringen
blev ett kontinuerligt fört register, men dettas registerkvalitet skulle
kontrolleras vart femte år. Detta förfarande döptes till FoB. Olika intressenter
har därefter FoB för FoB urholkat mantalsräkningskaraktären. FoB har
till sist blivit någon slags longitudinell riksforskningsstudie i ämbetsverksregi.
Pendlingarna efter politiska konjunkturer beskrivs i propositionen s. 4.
Regeringens tal (s. 3) om ”regelbundenhet” är något överdriven; tvärt om,
extrafrågorna förekommer oftast bara i en FoB utan att återkomma.

Denna gradvisa omdefinition av FoBs syften är grunden för FoBs - och
SCBs - numera grundmurat dåliga rykte som det svenska samhällets
integritetshotare nummer ett. SCB-ledningen tror, och statsrådet Wallström
synes av propositionen att döma dela uppfattningen, att om bara gemene
medborgare propagandavägen bibringas uppfattningen att alla blankettdata
är till för forskning och samhällsplanering, så fyller denne med glädje i
FoB-blanketten. Det torde vara en fullständigt ofruktbar väg att återupprätta
allmänhetens förtroende för FoB och för SCB, närmast önsketänkande.

Om FoB behållit namnet mantalsräkning och enbart gällt sådant som Mot. 1988/89

namn, bostadsadress och civilstånd, och bara använts för datakvalitetskon- Fi41

troll av folkbokföringen, skulle medborgarna godta både räkningen och
syftet. Det är för att FoB blivit något annat, något undanglidande, något
diffust med oklara syften, som många medborgare dragit sin egen slutsats
med resultatet: de tror inte längre på SCB. De ställer propagandan mot fakta
och genomskådar.

FoB och folkbokföringen

Regeringen föreslår nu att FoBs funktion att kontrollera folkbokföringen
upphör. Detta, på sätt och vis propositionens huvudförslag, hålls dolt i texten
som en integritetsfråga, s. 7: ”Det är också viktigt att av integritetsskäl skilja
på register för administrativa ändamål, och sådana register som skall
användas endast för framställning av statistik. Således anser jag att uppgifter
från folk- och bostadsräkningar inte bör användas för kontroll av folkbokföringen.”
Orden läggs i statsrådet Wallströms mun, men tankegången är så väl
känd som SCB-chefens käpphäst i otaliga offentliga debatter, att det kan
betecknas som ett direktcitat av honom.

Allmänheten känner sin integritet hotad av all datainsamling och -lagring,
men på precis motsatt sätt: en myndighet godtas som insamlare av data, om
myndigheten håller sitt löfte att bara använda persondata för det ändamål
som utlovats. SCB, särskilt SCB-chefen, har för sin del många gånger lovat,
som citatet anger, att ”bara” använda de data SCB samlar och lagrar för
”statistik”. I många debatter - SCB-chefen har fördelen av att vara både
öppen och debattglad - har han då fått mothugg: påståendet är ju inte sant!

SCB använder data till mer och till andra syften, och då brukar folkbokföringen
standardmässigt nämnas som exempel.

Det kan inte seriöst påstås att denna samköming av FoB med folkbokföringsregistren
hotar den personliga integriteten. Vad som hänt är att den
åberopats i debatten om den personliga integriteten som ett exempel på att
SCBs propagandaimage av sig självt som myndighet varit oriktig, ja
förljugen. SCB må lida obehag av det, men det är inte skäl nog för att
plötsligt, utan motivering, dolt i en proposition, avskaffa den nytta vi alla kan
få av att FoB fortfarande utnyttjas också för datakvalitetskontroll av
folkbokföringen. Detta är det naturliga sättet att ordna den saken till låg
kostnad, och FoB 90 bör användas för det. Om inte, bör regeringen i den
slutliga FoB-propositionen nästa vår redogöra för hur datakvalitetskontrollen
annars tänks ordnad.

SCBs problem med integritetshotsimagen är av underordnad betydelse i
jämförelse. De är dessutom i så fall inte bara folkbokföringen det gäller.

Saken bör bedömas konsekvent. SCB uppgav för några år sedan ytterligare
fem sådana användningar av både FoB och andra tvångsinsamlade räkningar.
När det gällde skördeskadeskyddet, numera i stiftelseregi, administrerade
SCB detta register i egenskap av ren förvaltningsmyndighet. Vore
regeringen konsekvent, bör den verksamheten ut ur SCB.

16

FoB utan koppling till folkbokföringen

Om FoB-data rörande viss person inte får användas för folkbokföring eller
annan myndighetsutövning, kan lika fullt följande hända. SCB har inte
längre skyldighet att kontrollera datakvaliteten som förvaltningsmyndighet,
men andra myndigheter kan fortfarande beställa uppdrag. Riksskatteverket
kan tänkas ge sådant uppdrag till SCB, med eller utan regeringsbeslut. Vilka
uppdrag SCB får åta sig är i praktiken inte författningsreglerat. Numera
håller sig merparten centrala ämbetsverk med självaktning med egna
forskartjänster och kan åberopa något lämpligt forskningssyfte bakom sin
framställning eller sitt uppdrag. Skall det vara någon mening med ett sådant
förbud, måste det skrivas in i FoB-lagen så att det gäller alla i myndigheter
och med i lagen inskriven straffsanktion vid överträdelse.

Över huvud taget bör den kommande FoB 90-lagen mera utformas som en
registerlag. Först då får datainspektionen klara riktlinjer för sin tillsyn.
Datalagen förutsätter det. Det räcker alltså inte med att beskriva vad som får
insamlas och lagras för data. FoB 90-lagen måste också föreskriva vilka som
får ta del av registret och hur länge det lagras, och med vems registeransvar.

Ta som exempel ordet ”hushåll” s. 5. Det är för oprecist för att styra vad
som faktiskt får lagras. Det vore bättre att i en bilaga till FoB-lagen räkna upp
själva FoB-registret som det faktiskt ser ut i den exakta COBOL-form som
SCB använder. Den är i varje fall inte mindre svårförståelig för en lekman än
juristprosan i lagen. Om det nu bara står ”hushåll” blir FoB 90-lagen bara en
ramlag som egentligen inte styr alls, men just på grund av allmänhetens
misstro bör den vara en normativ lag. Alltså bör till lagen fogas en bilaga som
exakt beskriver datatermerna i FoBs huvudpost på det väl etablerade
programspråk som sådana poster beskrivits med alltsedan 60-talet.

Förmodligen står ”hushåll” för personnummer, namn etc. och då bör detta
anges i stället, men det är en gissning. Om inte, är statsrådet Wallström
skyldig riksdagen en förklaring, hur hon tänker sig, att helt anonyma, ifyllda
FoB-blanketter skall paras ihop med de befintliga dataregistren. Någon
adress skall tydligen inte uppges av den som lämnar uppgift.

Medborgarnas verkliga kritik av FoB och SCB

SCB överdriver folkbokföringens roll - gemene man fyller trots allt i
blanketterna även om data också används förvaltningsadministrativt. Men
det ligger en svår konflikt på ett annat plan i citatet från s. 7 ovan. I orden
”endast för framställning av statistik” inbegriper SCB:

1. Kommersiell försäljning av tvångsvist insamlade data.

2. Utlämning av individdata till forskare, även forskare anställda i
förvaltningsmyndigheter.

3. Utlämning av individdata till offentliga utredningar och deras experter
och uppdragstagare.

4. ”Arkivläggning” av datamagnetband på så sätt att dessa i åratal behölls i
SCBs lokaler tillgängliga för myndigheten.

5. Lån av dessa arkivlagda band för samkörningar vilket någon gång sker
inom ramen för äldre tillstånd, men oftast utan datainspektionens vetskap
eller tillstånd.

6. Svag, i praktiken ofta ingen, kontroll att vidarelämnade data verkligen Mot. 1988/89

behålls av den forskare etc. som fått den av SCB; om denne anser sig behöva Fi41

lämna data vidare i ett andra steg, även till utländsk forskare, kan det ske helt
lagligt, exempelvis enligt sekretesslagen 1 kap. 5 §.

7. Att SCBs data om en medborgare, som lämnats ut som forskningsmaterial
för enbart forskning, till sist lika fullt används i förvaltningsärenden där
medborgaren är part.

8. Rutinpåståenden som ”SCB garanterar sekretess för Dina data”; den
garantin är utan värde, då det är kammar- och regeringsrätterna som
ensamma slutligt avgör om sekretess råder, inte SCB.

9. Själva det utdelade FoB-informationsmaterialet, där alla gjorda broschyrer
hittills varit starkt vinklade, och med lätt hand glidit förbi den
verkliga bilden av allt vad FoB-data används till.

Upphovet till såväl FoBs som SCBs motvind i opinionen är mycket enkelt:
den enskilde medborgaren godtar inte detta SCBs språkbruk om vad som är
”statistisk verksamhet”. Medborgaren menar då offentlig statistik och
enbart vad som trycks så snart som möjligt efter insamlingen. Inget mer. Och
detta godtas ungefär av de skäl som anförs i propositionen: visst skall vi ha en
god, offentlig statistik för den kommunala planeringen tillgänglig för alla,
också dem som inte har råd med att lägga uppdrag på SCB.

Allmänheten anser lagringstiden vara mer avgörande än vad som samlas in
via blanketterna. Om SCB accepterade att alla FoBs grunddata förstördes
efter några år, kunde mer eller mindre vad slag av frågor som helst få ställas.

Men SCB godtar inte detta, så alla mot SCB kritiska enkätsvarare förblir
misstrogna. Det finns en klar tendens och allmänheten vet detta, att de som
samlat in forskningsdata steg för steg tänjer tillåten lagringstid så länge som
möjligt. Det lyckas dem ofta, men inte alltid i tysthet.

SCBs datasäkerhet

Mot alla försäkringar om god datasäkerhet i SCBs verksamhet kan påvisas
besvärande exempel på brister, delvis av upprörande slag med konsekvenser
för personers integritet. SCB torde snarast ha sämre säkerhet än exempelvis
en storbank, och den i rasande tempo genomförda smådatoriseringen inom
myndigheten torde, som vanligt, vara genomförd utan egentlig eftertanke på
vad offentlighetsprincipen, sekretesslagen och datalagen kräver. Säkerhetsläget
har därigenom försämrats.

FoB-data planeras (s. 10) bli distribuerade till kommunerna via datanät.

Det kan vara ett svårt datasäkerhetshot. När nu SCBs interna datanät
bevisligen visat sig kunna hota den personliga integriteten, kan det ifrågasättas
om sekretessen duger, när också det allmänna telenätet blir inblandat.

Den kommande FoB 90-lagen bör förbjuda exempelvis inmatning av
blankettdata med individuppgifter den vägen.

Som exempel på läget kan nämnas, att det under ett halvår stod en
oanvänd dataterminal i ett hörn på huvudregistraturen, vilket naturligtvis
innebar slöseri. Orsaken var att något motsvarande datorprogram inte blivit
utarbetat av SCBs dataavdelning i Örebro. Annat exempel: SCB gjorde en
undersökning om nyttan med alla hastigt köpta smådatorer: vid filialen vid 18

Fredsgatan i Stockholm fann man en helt oanvänd dator. Personalen där sa, Mot. 1988/89

att man inte bett om den. Orsaken var, enligt det interna protokoll varur Fi41

denna uppgift stammar, att SCB-ledningen bestämt att denna dator skulle stå
där om ledningen skulle vilja meddela sig via den. Telefon och internpost
förefaller enklare och billigare, och är också säkrare än datornät.

En annan observation är att SCB helt misslyckats att hålla någon slags linje
i vad som anskaffats av maskin- och programvaror. Inte ens myndigheten
själv överblickar läget. Vad som förevarit måste betecknas som en obefintlig
investeringsplanering. Statsrådet Wallström anmäler (s. 10), att hon återkommer
till regeringen angående en rörlig kredit om 15 milj. kr. Regeringen
bör hellre redovisa för riksdagen, dels gjorda investeringar, dels vunna
rationaliseringsvinster, dels planerna för framtiden. Hela maskinsystem,
som kommit ur bruk eller som visat sig vara rena felköp, kan förmodligen
avyttras via försvarets överskottsförsäljning. Det bör också bevakas, om det
som hänt har samband med försöksverksamheten med treårsbudgetering.

SCB och datalagen

Regeringens besked (s. 7) att datalagen skall fortsätta gälla i SCB är
glädjande. Detta borde sätta punkt för allt tal om att datalagen ”egentligen”
inte gäller för SCBs dataregister. Därmed borde den s.k. envägskrypteringstanken
vara död. Dess syfte, i praktiken enda syfte, var att kringgå datalagen.

SCBs samtidiga ståndpunkter, att man dels vill skydda integriteten, dels vill
sätta datalagen ur spel, har i hög grad skadat SCBs anseende. Det är därför
bra att regeringen nu uttryckligen slår fast, att datalagen är till fördel för
SCB.

Statsrådet Wallström synes omedveten om följande. Precis i det syfte hon
anger, har registrerade begärt registerutdrag enligt datalagen 10 redan från
FoB 85 för att se om innehållet är riktigt. SCB vägrade först att alls lämna ut
utdrag. Sedan meddelade man, att myndigheten inte hade sådan skyldighet,
för det fanns inget FoB-register. Därefter medgav man att registret fanns
men att "det var inte färdigt". Detta skedde två år efter insamlingen, och
efter det att registret tagits i bruk för sitt ändamål, låt vara endast för
snabbstatistik. Efter ett helt års väntan sände så SCB ut utdrag till dem som
begärt detta. Enligt en obekräftad uppgift hade programmeringen av den
modul som skriver ut datalagsutdragen placerats allra längst ner på prioritetslistan,
och det var orsaken till dröjsmålet. Det är samma stil som i
Metropolit-projektet, som gjorde på motsvarande sätt. Med samma konsekvens,
att allmänheten börjar undra vad som menas med respekt för
datalagen.

Enligt tryckfrihetsförordningen 2 kap. 7 § blir FoB-registren allmänna
handlingar i det ögonblick de tas i bruk för sitt ändamål vare sig det är
preliminär statistik eller inte. Enligt expeditionskungörelsen 19 § andra
stycket skall SCB tillhandahålla utdragen inom två veckor.

SCBs kommersiella dataförsäljning

SCB samlar tvångsvist in data från allmänheten för offentlig statistik, men
vare sig SCBs kommersiella försäljning av tvångsvist insamlade data, det s.k.

”datanaseriet”, eller annan vidareutlämning av data, ryms inom begreppet Mot. 1988/89
offentlig statistik. Detta är dock FoB-debattens kärna. SCB brukar bemöta Fi41
detta med: ”Vi säljer 'verkligen’ inga individdata till begagnade bilhandlare.”
Men det är inte köparna som gör enkätsvararen misstänksam; det är
SCBs alldeles egen kommers och marknadsföring.

Skillnaden syns i propositionen s. 9: Den offentliga statistiken som varje
kommun får utan kostnad uppfattas inte som ett hot mot integriteten. Den
sammanställs en gång snart efter det att FoB sammanställts.

Men därefter fortsätter SCB sälja data tio år framåt på kommersiell basis,
och det godtar inte medborgaren. Det spelar då ingen roll om kommunen gör
ett uppdrag för den kommunala bostadsstiftelsens räkning, eller landstinget
för regiontrafikens. I den mot FoB kritiske medborgarens ögon är det lika
fullt "datanaseri” som hotar hans integritet. Med följd att hans FoB-blankett
får förbli oifylld.

Bortfallet

Bortfallet i FoB 85 är räknat, men tydligen inte antalet vägrare. och det är ju
förvånande i en så urstatistisk miljö som FoB. FoB 90 bör kunna redogöra för
detta, då siffran ger riksdag och andra nödvändig information hur väl
allmänheten accepterar FoB.

Exempel: En lokal FoB-ansvarig i Nacka ringde hem till en som vägrat
svara och frågade hemmavarande barn: "Är din pappa fortfarande journalist?”
Det kallas imputering. Resten av hans FoB-85-frågor förblev antingen
oinsamlade, eller så hämtades data från något befintligt register. Förfarandet
var säkerligen vanligt. Han noterades därefter uppenbarligen som att ha
besvarat FoB 85.

En annan offentlig debatt, med författaren Jan Myrdal, visade att vare sig
SCB eller de lokala organisationerna anmälde vägrare bortsett från de
personer som kungjorde sitt avståndstagande offentligt. Antalet vägrare slog
rekord i FoB 85. SCB vågade inte utmana opinionen genom att ta till
förelägganden i masskala.

Om FoB 90 inte kommer till nytta för folkbokföring eller annan
myndighetsutövning, finns det heller ingen anledning att behålla straffsanktionen
mot vägrare. Pinsamma fall kan då undvikas; att kritisera FoB eller
SCB enligt yttrandefriheten bör inte medföra sidoeffekten av att länsstyrelsen
utfärdar föreläggande för enbart dessa vägrare och FoB-kritiker. Detta
stämmer med regeln om informerat samtycke från den som ombeds lämna ut
sina data till forskare, och varför skulle inte den regeln gälla FoB, när FoB
inte längre har knytning till myndighetsutövning?

Vidarelämningsspärr för FoB-data

Straffsanktionen visade sig sakna betydelse för att påverka vägrare i FoB 85,
men i FoB 90 lär det bli än värre bortfall beroende på en enda mellankommande
händelse: debatten om Metropolit-projektet. Den borde ju ha varit
något som enbart angått universitetet i Stockholm, men SCB-chefens
emfatiska försvar, där han framstod som dess offentliga talesman, medförde
att allmänheten uppfattade Metropolit som en SCB-verksamhet. Och att

projektets, som det uppfattades, förakt för medborgarnas personliga integri- Mot. 1988/89

tet helt överensstämde, i själva verket var, SCBs ståndpunkt. Till bilden hör Fi41

den aparta, förvaltningsrättsligt anmärkningsvärda åtgärden, att SCB använde
60 000 kr. av dess vetenskapliga råds budget för en opinionsannons
underskriven av universitetsrektorerna med oreserverat stöd för Metropolits
ansvariga, inklusive projektets syn på rätten till personlig integritet. Justitieminister
Wickbom tog sedan avstånd från den åtgärden i riksdagen, men
då var skadan redan skedd för SCB. Förloppet medförde omedelbart
svårigheter för SCBs intervjuare oavsett vad de frågade allmänheten om.

Regeringen har sin syn på vad som bör göras: mer information och
propaganda inför FoB 90. Alltså mer av det som inte fungerade i FoB 85.

Motviljan mot FoB beror inte på okunnighet, utan på allmänhetens
kunnighet om vad SCB verkligen använder FoB-data till. Efter Metropolit
torde ingen propaganda enbart, alltså utan reala ändringar som gör
propagandan trovärdig, kunna ändra på allmänhetens syn på FoB och på
SCB. Och den reala ändring som krävs, är att SCB tvingas begränsa sin
användning av insamlade FoB-data till vad som ligger inom det allmänna
rättsmedvetandet som godtagbart: den offentliga, tryckta statistiken som står
till envars förfogande. Inget ”datanaseri” oavsett SCBs formella rubricering
av det. Ingen som helst utlämning av individdata till forskare eller andra
stående utanför SCB.

FoB 90 bör ha en spärr av samma typ som finns i SPAR mot direktreklam.

Spärren skall inrapporteras genom en ruta att kryssa i på FoB-blanketten.

FoB 90-broschyren bör givetvis ha en sannfärdig beskrivning av vad data
används till när kryss saknas. FoB-lagen bör utformas så att ingen, inte ens
regeringen, bör få rätt att upphäva verkan av en sådan vidarelämningsspärr.

Personer som begärt sådan spärr skall veta att deras data inte lämnas ut
utom SCB i något fall: varken till forskare, myndigheter, kommuner,
offentliga utredningar etc. Den bör gälla samtliga SCB-registers individdata,
men själva spärrinformationen behöver endast registreras i FoB-90-registret.

Den bör spärra all utlämning, såväl på papper som på datamedium.

SCB bör uppfatta detta förslag om en vidarelämningsspärr på rätt sätt: det
är avsett som en hjälp att återupprätta förtroendet. Det räcker inte med ord
och propaganda. Det måste också till konkreta åtgärder som denna.

Kommunala beslut

Propositionen s. 3: ”Det ligger i medborgarnas intresse att de regionala och
lokala organen kan fullgöra sina åligganden på ett rationellt sätt. Det
förutsätter tillgång till uppgifter om hela befolkningen ...”. Så brukar den
sedvanliga FoB-filosofin beskrivas, trots att påståendet är högst tvivelaktigt.

En stockholmsförort och en glesbygdskommun torde snarare ha helt olika
behov av beslutsunderlag. De kan visserligen välja olika redigeringar av
FoB-materialet, men bara inom ramen för rikslikformiga rådata. Och dessa
är rikslikformiga också därför att SCB önskar rationalisera sin uppdragsverksamhet
inom ramen för några få, generella sammanställningssystem som
producerar resultat för alla sorters uppdrag.

Den västtyska motsvarigheten till SCB konstaterade i början på 80-talet att

totalpopulationsundersökningar knappast gav bättre statistik än delpopula- Mot. 1988/89

tioner ens inom socialstatistiken. Våra FoB-metoder framstår som oprecisa, Fi41

dyra och gammalmodiga. Jämför uppräkningarna s. 5 och 6. Merparten

FoB-data kommer från befintliga register, mindreparten från själva FoB

insamlingen.

Ytterligare en konsekvens om FoB inte längre används för kontroll av
folkbokföringen borde vara att kommunernas medverkan blir frivillig. Om
en kommun avstår, kommer ingen lokal FoB-statistik fram för den kommunen.
Den får ta fram det planeringsunderlag den anser sig behöva i egen regi,
eller som uppdrag. Men riksstatistikens kvalitet är inte beroende av att just
den kommunens alla innevånare är med i FoB. Riksstatistiken kan använda
enklare metoder i de kommuner som avstår, utan att relevansen i FoB
eftersätts.

Om en kommun skulle föredra att använda sina pengar på eget sätt med
hjälp av något fritt upphandlat intervjuinstitut, borde det kunna godtas i FoB
90.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag
angående alternativa möjligheter till FoB att kontrollera datakvaliteten
i folkbokföringsregistren, eller, om sådana inte gives, att FoB
90-data används till detta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a. att den aviserade FoB 90-lagen utformas som en registerlag,

b. att till FoB 90-lagen bör fogas en bilaga, vari normativt beskrivs
individens dataposts uppbyggnad i FoB 90-registret,

c. att denna lag utformas utan straffsanktion mot vägrare,

d. att lagen bör utformas så, att de uppgiftslämnare, som inte
önskar få sina individdata använda för annat än tryckt offentlig
statistik, kan anmäla att en särskild vidarelämningsspärr som gäller
alla individdata om denna person, införs,

3. att riksdagen begär att regeringen redovisar inför riksdagen de
senaste årens investeringar i datasystem i SCB, och vilka kostnader
och rationaliseringsvinster dessa givit,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag
angående kommuns rätt att begära att kommunen och dess invånare
inte skall delta i FoB 90, för det fall FoB-data inte längre skall
användas för att kontrollera folkbokföringen.

Stockholm den 16 mars 1989

Göthe Knutson (m)

22