med anledning av prop. 1988/89:5 med förslag om ny smittskyddslag m.m.

Motion 1988/89:So9 av Margareta Fogelberg (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :So9

av Margareta Fogelberg (fp)

med anledning av prop. 1988/89:5 med förslag om ny
smittskyddslag m.m.

Det finns anledning ifrågasätta om smittskyddet i Sverige fungerar så dåligt
att det motiverar en så radikal förändring i organisation och arbetsfördelning
som nu föreslås.

Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har sedan mer än 100 år sysslat med att
bevaka och vidta åtgärder emot förhållanden som hotar befolkningens hälsa.
Erfarenheten av sådant arbete är således avsevärd inom nämnderna. Är det
skäligt och riktigt att inte längre låta dem arbeta med smittskydd? Det måste
ju vara en primär uppgift för miljö- och hälsoskyddsnämnderna att hålla sig
underrättade om ohälsa i samhället. Propositionen föreslår att de inte ens
skall underrättas när de farligaste sjukdomar uppkommer annat än i
undantagsfall.

Vem skall i fortsättningen bedöma om en smittbärare lämpligen kan vistas
i sitt hem med hänsyn till bostadens toalettutrustning, avloppsförhållanden
etc.? Kommer distriktssköterskor och distriktsläkare att ha tid och intresse
att undersöka omständigheter i den smittades omgivning, vilka kan ha
betydelse för de föreskrifter som skall utfärdas av landstingets sjukvårdande
personal? Risken är uppenbar att miljö- och hälsoskyddsnämndernas
tjänster kommer att tas i anspråk även i fortsättningen, men utan att längre få
de resurser som behövs. Hos MHN-nämnderna finns oftast register om t.ex
livsmedelsrörelser, avloppsförhållanden o.d. samt inte minst en betydande
lokalkännedom.

I statsrådets föredragning sägs att smittskyddsläkaren är en myndighetsperson.
Hur skall landstinget hantera en situation där en patient inte nöjer sig
med smittskyddsläkarens beslut? Skall någon nämnd inom landstinget
konfirmera beslutet?

I lagförslagets 9 § sägs att MHN-nämnden skall vidta åtgärder för att
undvika smittspridning bl.a. via livsmedel. Här uppstår sannolikt ett problem
om en person i livsmedelsbranschen konstaterats lida av mag-tarmbunden
allmänfarlig sjukdom, vars smittämne kan antas göra livsmedel otjänligt.
MHN-nämnden kan enligt livsmedelslagen (LL) 21 § förbjuda en person,
som har eller kan antas ha sjukdom som kan göra livsmedel otjänligt som
människoföda, att vara i arbete. Men, enligt förslaget till ny smittskyddslag
skall smittskyddsläkaren bestämma om vederbörande skall gå i arbete eller
ej. Vems ord kommer då att gälla? På denna punkt är ansvarsfördelningen
oklar i lagstiftningen. Det vore önskvärt om det av det nya lagförslaget klart

framgår vems beslut som skall gälla. Om man finner smittskyddsläkaren bäst Mot. 1988/89

lämpad att bedöma risken från livsmedelssynpunkt, måste LL 21 § ändras. So9

Det kan hävdas att smittskyddsläkaren främst skall se till att smitta inte
sprids från individ till individ medan MHN skall se till att livsmedel inte
smittas. Lagtexten kan försvaras med att smittskyddsläkaren och MHN skall
ha olika utångspunkter för sina bedömningar, men risken för att läkaren
medger fortsatt arbete medan MHN kräver avstängning kan på intet sätt
uteslutas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvarsfördelningen mellan smittskyddsläkare
och MHN med avseende på LL 21 § och nya smittskyddslagens 9 §.

Stockholm den 18 oktober 1988
Margareta Fogelberg (fp)

14