om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Motion 1987/88:So8 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: So8

av Alf Svensson (c)

om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Enligt WHO:s beräkningar som gjordes i början av 1987 är mellan 5 och 10
miljoner människor i hela värden HIV-smittade. WHO uppskattar att 10-30
% av dessa kommer att insjukna i AIDS inom fem år. I Sverige har 159 fall
av AIDS rapporterats, varav 77 avlidit.

Utifrån den hittillsvarande utvecklingen har många olika prognoser för
den fortsatta spridningen av sjukdomen tagits fram. Även om man stannar
för den mest optimistiska prognosen är det ett skrämmande framtidsperspektiv
som utmålas om inget drastiskt inträffar som kan ändra hotbilden.

De flesta forskare tycks vara eniga om att något verksamt vaccin mot
AIDS inte kommer att kunna tas fram under de närmaste fem-tio åren.
Vissa läkemedel som AZT och Fucidin har dock visat sig kunna lindra symptomen
på sjukdomen men ger samtidigt en rad svåra biverkningar.

WHO:s slutsats är att det viktigaste som kan göras för att hejda utvecklingen
av epidemin är information i syfte att åstadkomma beteendeförändringar.

De förebyggande åtgärderna är alltså den enda möjligheten vi har när det
gäller att förhindra att fler smittas av HIV-virus. De viktigaste åtgärderna är
enligt kds följande:

Fortsatt och breddad information

Informationen är ett aktivt vapen mot såväl smittspridning som onödig oro
bland allmänheten. Det är viktigt att inte samhällets informationsinsatser avmattas,
eftersom allmänheten då kan få ett intryck av att faran är över. I all
information måste den personliga livsstilens betydelse när det gäller sex och
samlevnad framhållas. En fast sexuell relation mellan två personer som inte
är HIV-bärare är i dag det säkraste sättet att undvika smitta och kommer
kanske i framtiden att vara det enda säkra. Vi kristdemokrater anser att det
vore ett svek att undanhålla framför allt ungdomar den informationen.

Ansvarstagande och trohet i ett förhållande har dessutom positiva värden
i sig.

Utbredningen av AIDS måste också leda till att kampen mot alkoholmissbruk
intensifieras. Det finns ett indirekt samband mellan alkohol och spridningen
av AIDS eftersom alkoholpåverkan minskar försiktigheten vid sexuella
kontakter.

Utvidgad testverksamhet

I Sverige har hittills 1 701 HIV-smittade personer identifierats. Det verkliga
antalet beräknas uppgå till ca 5 000. Om denna uppskattning är riktig innebär
det att drygt tre tusen personer inte är medvetna om att de är smittade
och därför inte heller vidtar några åtgärder för att förhindra att smittan förs
vidare. För att nå en större grupp är det viktigt att själva testningen avdramatiseras.
Ingen skall behöva känna sig utpekad vid testtillfället. Målet bör därför
enligt kds vara att hela landets vuxna befolkning upp till 65 års ålder testas
regelbundet. Detta skulle också leda till en förbättring av informationen
eftersom testtillfället kunde utnyttjas till personlig information och rådgivning.

I regeringens proposition 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS är inställningen
till en mera utvidgad testverksamhet betydligt mer positiv än den varit
tidigare vilket är glädjande.

Socialministern har tidigare hävdat att resultatet inte skulle stå i rimlig
proportion till kostnaden och att det skulle dra resurser från den övriga sjukvården.
Enigt beräkningar som gjorts av doktor Gisela Dahlquist vid
Sachsska barnsjukhuset i Stockholm skulle allmän testning bli samhällsekonomiskt
lönsam inom ett fåtal år, även om man endast lyckas nedbringa antalet
AIDS-fall till häften (SvD 1987-10-14).

Förhindra utstötning och diskriminering

HIV-smittade måste skyddas mot ovärdig behandling och utslagning. Alla
förslag om ”AIDS-byar”, avvisning av HIV-positiva utlänningar vid gränsen
och liknande måste avvisas.

En omfattande personalutbildning kring HIV/AIDS-problematiken
måste genomföras för alla personalgrupper inom vården. Speciell uppmärksamhet
måste ägnas situationen för AIDS-sjuka barn.

Stöd till de smittade och deras anhöriga

De människor som får reda på att de bär på HIV-virus och deras anhöriga
ställs inför en mycket svår situation. De hamnar ofta i en djup isolering, såväl
socialt som känslomässigt. Flera frivilligorganisationer har påbörjat ett arbete
som innebär stödjande verksamhet för HIV-smittade och deras anhöriga.
Dessa måste få fortsatt stöd för sin verksamhet samtidigt som insatserna
inom hälso- och sjukvården på detta område måste utökas.

Specialinriktade åtgärder för narkomaner

Narkomanerna har blivit en viktig nyckelgrupp när det gäller att hindra
spridningen av HIV/AIDS. Tvångsvård tillgrips numera för tunga missbrukare
som inte kan motiveras för vård. Framför allt i storstadsområdena råder
emellertid stor brist på behandlingshem som är anpassade för denna vårdform.
Ytterligare resurser för detta ändamål måste snabbt tillskapas. Kds
föreslår därför att 5 milj. kr. utöver regeringens förslag anslås för budgetåret
1988/89 för utbyggnad av LVM-vården.

Mot. 1987/88

So8

Kds har tidigare krävt att narkotikamissbrukare skall kunna få tillgång till Mot. 1987/88
rena sprutor och kanyler. Detta har avvisats med motiveringen att det skulle So8
undergräva tilltron till narkotikapolitiken i övrigt. Sverige är i dag i det närmaste
unikt i Europa som inte söker hejda den smittspridning som sker i
samband med bruk av orena sprutor och kanyler genom att på ett reglerat
sätt tillhandahålla rena sådana.

Förslaget får naturligtvis inte uppfattas som ett accepterande av narkotikamissbruket.
Detta måste på alla sätt bekämpas, vilket utvecklas närmare
i en separat narkotikapolitisk motion. Verkligheten är dock sådan i dagsläget
att åtgärder för att förhindra spridningen av HIV/AIDS måste prioriteras.

För närvarande pågår en försöksverksamhet med utdelning av sprutor vid
S:t Lars sjukhus i Lund. Verksamheten berörde i september 1987 360 personer.

I socialutskottets betänkande om tillhandahållande av sprutor och kanyler
(SoU 1986/87:19, rskr. 187) som behandlades i april 1987 sägs bl. a. följande:
”Utskottet kan inte acceptera att verksamheten i Lund utökas eller
att liknande verksamheter inleds på andra håll i strid med strävandena inom
narkotikapolitiken.” I oktober 1987 togs frågan upp i AIDS-delegationen
som då beslöt att en vetenskaplig utvärdering av försöket med utdelning av
sprutor skulle genomföras. Delegationen ansåg att ingen utvidgning av liknande
verksamheter borde ske i övriga landet i avvaktan på utvärderingen.

Kds anser att denna förhalning av frågan är oförsvarlig med tanke på att för
varje ny person som smittas innebär det i praktiken en dödsdom.

Verksamheten bör snarast utvidgas.

Det finns en uppenbar risk för att socialstyrelsens och AIDS-delegationens
vankelmod och utdragna diskussioner när det gäller denna fråga, frågan
om allmän HIV-testning med flera viktiga förebyggande åtgärder leder
till en förtroendekris hos allmänheten.

Utbredningen av sjukdomen AIDS ställer samhället på svåra prov. Det
råder stor politisk enighet om vikten av att bevara det öppna samhället. En
viktig förutsättning för detta är att socialstyrelsen och AIDS-delegationen
på ett helt annat sätt än hittills visar konsekvens och handlingskraft.

Tvångstestning i vissa fall

I samband med sexuella övergrepp mot kvinnor och barn har frågan om
tvångstestning av gärningsmännen aktualiserats. I mars 1987 ställde jag med
anledning av detta följande fråga till socialministern: ”Avser socialministern
att ta initiativ till en lagändring för att möjliggöra tvångstester i vissa fall?”

I sitt svar menade socialministern att det föreligger svårigheter att i efterhand
fastställa om gärningsmannen varit HIV-smittad när gärningen begicks
och att det inte är säkert att smittan i så fall överförts. Hon anförde bl. a.
följande:

”Den som utsatts för ett sexuellt övergrepp och fruktar att han eller hon
kan ha blivit smittad med HIV kan, men hänsyn till vad jag nu sagt, inte stilla
denna oro med mindre än att han eller hon själv låter testa sig. Endast på
detta sätt kan man få besked om man är smittad eller ej. Jag har inte för

avsikt att ta initiativ till att ytterligare lagbestämmelser införs om tvångstestning
eller annan kroppsbesikting av gärningsmän eller misstänkta gärningsmän
utöver de som redan finns i 28 kap. 12 rättegångsbalken.”

Enligt kds mening är det helt orimligt att de som utsätts för sexuella övergrepp
förutom detta skall behöva utsättas för den psykiska press som det
innebär att behöva invänta att en eventuell smitta visar sig. Om brottsoffret
så begär bör därför tvångstestning av gärningsmän som begått sexuella övergrepp
kunna tillgripas.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all information
om HIV/AIDS från socialstyrelsen och andra statliga instanser
skall beröra livsstilens betydelse när det gäller att hejda smittspridningen,

2. att riksdagen anslår ytterligare 5 milj. kr. under budgetåret
1988/89 för utbyggnaden av behandlingshem för missbrukare som omhändertagits
enligt LVM,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allmän HIV-testning av alla vuxna personer upp till
65 års ålder,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en lagändring som möjliggör tvångstestning av personer
som begått sexuella övergrepp.

Stockholm den 26 januari 1988
Alf Svensson (c)

Mot. 1987/88

So8

19

tottb Stockholm 1988