om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Motion 1987/88:So7 av Rosa Östh och Karin Israelsson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So7

av Rosa Östh och Karin Israelsson (c)
om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Inledning

Spridningen av infektionssjukdomen AIDS ger anledning till stor oro. Så vitt
vi vet har sjukdomen endast funnits hos människan en kort tid. Vi står därför
inför en helt ny typ av infektiöst agens, HIV, som leder till ett tidigare okänt
sjukdomssyndrom, AIDS. Trots omfattande forskningsinsatser finns i dag
inget känt verksamt botemedel mot sjukdomen. Det finns heller inget vaccin
eller annat förebyggande medicinskt medel för att hejda smitta.

Den moderna medicinska forskningen har dock på kort tid lyckats kartlägga
viktiga fakta om sjukdomen. Vi har fått ökade kunskaper om sjukdomens
spridningsvägar. Vår kunskap om viruset och hur det påverkar människan
ökar också ständigt. Trots detta finns det i dag inga säkra belägg för ett
nära förestående genombrott när det gäller att finna ett vaccin mot HIV eller
ett botemedel mot AIDS.

Nuläge

I dag har ca 1 700 människor smittats med HIV. Ett betydligt mindre antal
(ca 160 personer) har också utvecklat sjukdomen AIDS.

Totalt beräknas antalet smittade i världen vara mellan 5 och 10 miljoner
människor. Med kännedom om virusets spridningsvägar och dess smygande
ansats och mot bakgrund av den öppna värld vi lever i finns anledning tro att
sjukdomen kommer att spridas ytterligare.

Sjukdomens spridningstid

Ett mått på en sjukdoms smittsamhet är att mäta dess fördubblingstid. Under
de senare åren har också ett antal olika uppgifter om HIV/AIDS fördubblingstakt
presenterats. Tiden har uppgivits vara från sex månader och
upp till flera år. Nyligen presenterade material tyder på att spridningstakten
mattats av. Detta har tagits till intäkt för att sjukdomen inte skulle fordra
den intensiva uppmärksamhet från vissa forskare och samhället som hittills
varit fallet.

Vi vill allvarligt varna för en sådan tolkning. Kunskapen om smittans
spridning och dess effekter är sådana att sjukdomen - oavsett spridningstakt
- kräver särskilda insatser både av förebyggande karaktär och insatser
inom vård och omsorg.

Smittspårningen är beroende av de insatser som samhället kan avsätta för Mot. 1987/88
att upptäcka smittade. Om det smittspårande arbetet avmattas eller av andra So7
skäl inte kan bedrivas effektivt, kan detta påverka underlaget för att klarlägga
smittläget i ett samhälle.

Sjukdomens spridningsvägar

I dag vet vi att HIV sprids genom sexuella kontakter, genom blod och blodprodukter
och från smittade gravida kvinnor till foster. Därutöver har inga
andra spridningsvägar påvisats.

De kända spridningsvägarna medför att människor ställs inför nya problem.
Den viktigaste spridningsvägen sker via sexuella kontakter. Dagens
människor lever därmed i en tid där en av de mest intima och nära kontakter
två människor kan ha kan utgöra ett hot mot mänskligheten.

Den svåra uppgiften för forskare, vårdpersonal och andra verksamma i
kampen för att hejda spridning av sjukdomen är därmed att samtidigt informera
människor om smittrisker på ett korrekt och sakligt sätt och ändå inte
medverka till att sprida rädsla för nära och förtroendefulla kontakter människor
emellan.

En intensiv information och upplysning till alla människor, för att därigenom
medverka till attityd- och beteendeförändringar, är de enda möjligheterna
att hejda smittspridningen i dag. Kraven på den informativa verksamheten
skärps också av det faktum att arbetet därtill måste ha som ett delmål
att inte sprida en omotiverad rädsla hos människor.

AIDS-delegationens informationskampanj

Samhällets samlade arbete när det gäller information och andra övergripande
insatser i det smittförebyggande arbetet samordnas av AIDS-delegationen.
I delegationen finns ett stort antal folkrörelser representerade liksom
företrädare för vården och forskningen. De politiska partierna är företrädda
i delegationen.

Under våren 1987 påbörjades omfattande informationsinsatser till allmänheten.
Det gäller allmänt informerande kampanjer i dagspress och
andra media med även en riktad upplysningsverksamhet till de grupper i
samhället som kan anses ha särskilda behov av sådan.

Trots dessa intensiva informationsinsatser är kunskaperna och insikterna
om sjukdomen och dess spridningsvägar fortfarande otillräckliga hos många
människor.

I andra fall har verksamheten medfört en ökad insikt om sjukdomen. Allt
fler människor vet därmed hur sjukdomen sprids och hur riskerna för smitta
kan undvikas. Ännu har denna kunskap inte medfört att människorna förändrat
sitt beteende.

Ungdomsgrupperna har ägnats särskild uppmärksamhet. Här är medvetenheten
om HIV/AIDS numer stor. Olika undersökningar visar att AIDSdelegationens
arbete i detta avseende varit lyckosam. I samma undersökningar
framgår också att den ökade insikten dock inte följts av ett ändrat
beteende.

Situationen visar tydligt på svårigheterna i det förebyggande arbetet. Allt Mot. 1987/88

attitydförändrande arbete måste bedrivas planmässigt över lång tid för att ge So7

avsedd effekt. Det arbete som inleddes under 1987 måste därför följas av
ytterligare insatser. AIDS-delegationen bör även fortsättningsvis ha ett samordnande
ansvar för detta.

Erfarenheter av det genomförda och nu pågående arbetet leder dock till
slutsatsen att information och upplysning måste utformas på ett mer konkret
sätt. Informationen till ungdomar får dock inte stanna vid en förenklad upplysning
om skyddsteknik (kondompropaganda) utan måste också inriktas på
samlevnadsfrågorna. Sådant arbete kan leda till ett motsatt resultat än det
avsedda.

I informationsarbetet måste nya grupper engageras. Här är olika intresseorganisationer
av särskild betydelse. Det gäller exempelvis upplysning som
riktas till yrkesgrupper vilka i sitt arbete kan komma i kontakt med smittade
människor. Det gäller också undervisningspersonal som i sitt arbete kommer
i kontakt med främst barn och ungdom. Ett särskilt intresse måste ägnas åt
utbildning och information till vård- och omsorgspersonal.

Vad ovan anförts om den fortsatta inriktningen på det informerande och
upplysande arbetet bör ges regeringen till känna.

Insatser inom undervisningsområdet

1. Högskolans vårdyrkesutbildningar

Undervisning om HIV/AIDS skall vara ett obligatoriskt inslag i utbildningen
av all vårdpersonal på högskolenivå. Detta moment i utbildningen får dock
inte inskränkas att omfatta endast de medicinska aspekterna på sjukdomen.
Därutöver är det viktigt att all vårdpersonal får undervisning och utbildning
om de särskilda krav som vård- och omhändertagande av HIV-smittade och
AIDS-sjuka ställer.

Enligt uppgifter vi inhämtat - från bl. a. studerandeorganisationer inom
högskolan - riktas i dag kritik såväl vad avser utbildningens medicinska del
som dess psykosociala innehåll. Många studenter hävdar till och med att de
under studietiden inte erhåller en adekvat utbildning i dessa svåra frågor.
Oaktat de insatser som ställts till högskolans förfogande för utbildnings- och
informationsinsatser om HIV/AIDS leder detta till slutsatsen att dessa inte
medfört att eleverna känner sig väl förberedda för att delta i vården av de
drabbade.

En svårighet för vårdpersonal vid omhändertagande av de smittade, liksom
vid information och rådgivning till allmänheten, är bristande kunskaper
och därav följande osäkerhet i arbetet. När det gäller den sedan flera år yrkesverksamma
personalen är detta förklarligt, mot bakgrund av att sjukdomen
inte uppmärksammats vid tiden för deras yrkesutbildning. För dem som
utbildats under senare år borde situationen vara en annan. De har rätt att
fordra en undervisningsinsats som är avvägd så att de får såväl medicinsk
kompetens som psykologisk beredskap att delta effektivt i både det smittförebyggande
arbetet och med att spåra och omhänderta smittade.

Omfattningen av utbildningen i denna del får inte begränsas av brist på Mot. 1987/88
resurser. Enligt centerpartiets bestämda uppfattning måste undervisning och So7
information om HI V/AIDS vara en mycket högt prioriterad del i alla vårdutbildningar.
I det fall särskilda resurser erfordras för att höja utbildningens
kvalitet i dessa avseenden bör riksdagen ha en beredskap att i särskild ordning
avsätta medel härför.

Fort- och vidareutbildning av yrkesverksam vårdpersonal

Ansvaret för en adekvat fort- och vidareutbildningsverksamhet för nu yrkesverksamma
inom vård/omsorg/socialtjänst åvilar huvudmännen. Kommuner
och landsting har därför ett ansvar för att kontinuerligt genomföra utbildningsinsatser
för sin personal. Detta är angeläget av flera skäl. Dels saknar
fortfarande all personal sådana insikter att de kan omhänderta de smittade
på ett mänskligt sätt, dels är forskningen inom området omfattande, och nya
vårdmetoder och rön presenteras kontinuerligt. Det är självklart angeläget
att dessa nya insikter och kunskaper snabbt får en spridning i de yrkesverksammas
led.

Därutöver finns ytterligare ett skäl att understryka vikten av fort- och vidareutbildningsinsatser.
Omhändertagande av HIV/AIDS-drabbade ställer
stora krav på inlevelseförmåga hos personalen. Fortfarande finns det patienter
som drabbas av fördömande attityder från personalens sida. Till en stor
del beror detta på bristande kunskaper.

Av dessa skäl är det mycket angeläget att understryka vikten av en kontinuerlig
och intensiv fort- och vidareutbildning inom vårdsektorn.

Samlevnadsundervisningen i skolan

Skolan har en viktig funktion när det gäller att ge barn och ungdomar insikter
som ökar deras förståelse och tolerans för andra människor. Under en
följd av år har samlevnadsundervisning bedrivits på skolans olika stadier.

Undervisningen om sex och samlevnad har också givit ett gott resultat, vilket
statistiken över det minskade antalet graviditeter och aborter i tonårsgruppen
utvisar.

Trots att ungdomarna, som ovan nämnts, har erhållit och också tagit till
sig information om HIV/AIDS har denna insikt inte medfört ett ändrat och
säkrare beteende i någon större utsträckning. Alltför många utgår från att
sjukdomen inte kan drabba just dem oavsett vilka och hur många tillfälliga
sexuella kontakter de har.

Antalet heterosexuella smittade är i dag den grupp som ökar snabbast.

Spridningen av sjukdomen har därmed gått utanför de tidigare definierade
riskgrupperna - narkomaner, homosexuella och mottagare av blod eller
blodprodukter. I framtiden är det dock så att sjukdomen kommer att spridas
ytterligare bland heterosexuella.

En attitydförändring i ungdomsgrupperna som åtföljs av ett säkrare beteende
är därför nödvändig för att hindra att smittan sprids till dem. Här kan
en satsning på sex- och samlevnadsundervisning vara en bland flera verksamma
insatser.

I den nu aktuella propositionen om åtgärder mot AIDS föreslår rege- Mot. 1987/88

ringen ökade insatser inom informationsområdet. Enligt vår uppfattning är So7

det angeläget att en del av de tillkommande resurserna riktas till skolans
samlevnadsundervisning. Vi avsätter för ändamålet 25 milj. kr. av det ökade
anslaget.

Utbildning av lärare

För att kunna genomföra sex- och samlevnadsundervisningen så att den berör
ungdomarna på det personliga planet fordras lärare med särskild utbildning.
I många fall genomförs verksamheten i dag med hjälp av exempelvis
skolsköterskor och barnmorskor. När så sker bör även dessa befattningshavare
ha kunskaper inte bara om sjukdomen utan också i samlevnad och ungdomspsykologi.

För att möjliggöra en riktad utbildning till dessa grupper bör en intensiv
vidareutbildning inom området initieras. Inom ramen för de i propositionen
avsatta resurserna bör en sådan verksamhet prioriteras.

Allmänt om förebyggande arbete

Ett förebyggande arbete i olika delar av samhället är nödvändigt. Inte minst
ute på arbetsplatserna är det angeläget att sprida kunskaperna om hur människor
kan skydda sig för smitta. Denna information måste dock hela tiden
kopplas till ett aktivt arbete för att skapa en beredskap att stödja och hjälpa
de människor som drabbas. I framtiden kommer många människor att arbeta
tillsammans med smittade arbetskamrater. Det är viktigt att förbereda
en sådan situation. Olika exempel från de senaste åren visar att en sådan
beredskap nästan helt saknas.

Det förekommer också att sjukvårdspersonal och andra som arbetar i vården
av HIV-smittade råder dem att inte berätta på arbetsplatsen om sin sjukdom.
Det finns ingen anledning för oss att här ifrågasätta det berättigade
i detta agerande. Det är dock ett uttryck för den intolerans som smittade
människor många gånger möter från sin omgivning. Detta kan medföra risker
i arbetet.

Många arbeten är av sådant slag att en nära och handgriplig kontakt mellan
arbetskamrater är nödvändig. Poliser som arbetar ute på fältet tvingas
ofta ingripa med risk för egen säkerhet. Inte sällan skadas polismännen i arbetet.
Det finns i dag inga sakliga eller andra skäl att hindra en polisman att
utföra sina arbetsuppgifter även om han/hon skulle drabbas av HIV-smitta.

Däremot finns det skäl för arbetskamraterna att få vetskap om detta.

Av ovan anförda skäl är det angeläget att intensifiera det förebyggande
och attitydskapande arbetet på arbetsplatserna.

Smittspårning

Mot. 1987/88
So7

Frågan om testverksamhetens omfattning

I dag erbjuds alla som känner oro för att vara smittade ett HIV-test. Testet
skall kunna utföras på de särskilda mottagningar för HIV-smittade som etablerats
på flera ställen i landet, på varje vårdcentral och sjukhusmottagning
samt hos privatpraktiker. Testet skall utföras med anonymitetsskydd för den
testade om han/hon så önskar. Av olika skäl fungerar testverksamheten inte
så i dag.

Många olika uppgifter visar att anonymitetsskyddet inte fungerar. Ibland
beror detta på okunnighet hos personalen om rätten till detta. I vissa fall är
det av andra skäl inte möjligt att upprätthålla skyddet. En känd person på
orten kan naturligtvis identifieras av andra än sjukvårdspersonal. När det
gäller frågan om personalens insikter om gällande regler bör detta åtgärdas
inom ramen för fort- och vidareutbildning. När det däremot är fråga om att
sekretesskyddet av andra skäl som sjukvården inte råder över inte kan upprätthållas
måste den vårdsökande erbjudas andra alternativ. Ett sådant är att
en vårdsökande fritt får välja vårdinstitution.

1.1 Allmänt test

Centerpartiet anser att alla som besöker en vårdcentral, en öppenvårdsmottagning
på sjukhus eller en privatpraktiker skall erbjudas ett HIV-test.
Samma bör gälla inom exempelvis företagshälsovård och annan förebyggande
verksamhet. Testet skall vara frivilligt. Personalen åläggs därför en
strikt informationsskyldighet om testet och dess syfte. I det fall patienten
vägrar att utföra testet måste personalen ha möjligheter att behandla patienten
som en riskpatient förutsatt att det finns sakliga skäl för ett sådant handlande.

Riktade tester

Riktade tester skall omfatta vissa grupper av vårdsökande. Hit hör gravida
kvinnor (vilka redan i dag erbjuds test), liksom vårdsökande vid vissa mottagningar
som infektion m. m. Enligt vår uppfattning bör även test regelmässigt
erbjudas inför planerade operationer eller andra kirurgiska ingrepp.
Också andra grupper bör omfattas av en riktad testverksamhet. Dit hör exempelvis
gruppen värnpliktiga. Skälen för att testa dem är att en sådan
screeningverksamhet ger en god uppfattning om smittans förekomst i åldersgruppen.

De riktade testerna skall liksom de allmänna vara frivilliga och omfattas
av det förstärkta sekretesskyddet. Här är dock angeläget betona att vårdpersonal
bör ha en skyldighet att behandla en vårdsökande som nekar test som
en riskpatient.

Den riktade testverksamheten har också byggts ut och omfattar allt fler.
Det är dock angeläget att ytterligare grupper får tillfälle att delta i sådan
verksamhet.

Obligatoriska tester Mot. 1987/88

. , So7

I vissa fall finns sakliga och välgrundade skäl för att mot nagons vilja utföra
HIV-test. Det gäller situationer där vetskapen om den testades eventuella
smittbarhet är av väsentligt intresse för en annan person. Centerpartiet anser
att det är rimligt att obligatoriskt testa våldsverkare som misstänks för exempelvis
sexuella övergrepp. För våldsoffret är det viktigt att så snart som möjligt
få vetskap om risk för smitta föreligger.

I vissa andra speciella situationer är det också rimligt med obligatoriska
tester. Det gäller t. ex. när en misstänkt omhändertas och därvid utövar sådant
motstånd att någon annan skadas. Det kan t. ex. gälla vid polisingripanden.
Även ambulans- och brandkårspersonal kan råka i sådana situationer
att de åsamkas skada av annan person.

I de ovan nämnda situationerna måste kravet om HIV-test motivera intrång
i den enskildes integritet.

Intensiv och human smittspårning

När en smittad upptäcks är det mycket angeläget att snabbt få möjligheter
att kartlägga vilken eller vilka personer som den drabbade kan ha smittat.

Detta arbete är grannlaga av flera skäl.

Både när det är frågan om att ange sina sexuella kontakter och missbrukskamrater
kan den smittade känna stor olust. De som riskerar att ha smittats
måste också kontaktas. I detta arbete bör smittskyddsöverläkaren eller honom
direkt underställd person delta. Den som utför det smittspårande arbetet
måste vara medveten om den utsatta situation som den smittmisstänkte
kan hamna i. I dessa fall måste därför sekretesskyddet vara absolut. Smittskyddsläkaren
har i dag begränsade möjligheter att bedriva spårningsarbetet
effektivt. Hans ställning måste därför förstärkas.

I dag innehåller lagstiftningen inga tvingande regler för en smittad att
uppge sina kontakter. I ett fåtal fall vägrar också den smittade att göra det.

I debatten har möjligheter att tvinga en smittad att delta i smittspårningsarbetet
föreslagits. Likaså har en kriminalisering av den smittades beteenden
aktualiserats. Vi vill för vår del erinra om erfarenheterna av andra angelägna
smittspårningsarbeten i vårt och andra länder. En generell slutsats av dessa
erfarenheter är att ett effektivt uppspårande arbete förutsätter ett förtroendefullt
samarbete den smittade och sjukvårdens personal emellan. Ett sådant
förtroende måste bygga på frivilligt deltagande från den smittades sida.

Redan nu bedrivs också ett intensivt smittspårande arbete på många platser
i landet. Dessa insatser visar tydligt på möjligheterna att utan tvång nå
mycket goda resultat.

När antalet smittade ökar kommer också kraven på sjukvården att stiga.

I ett inledande skede kommer detta att gälla främst infektionskliniker och
venereologiska mottagningar. Verksamheten vid dessa enheter måste följas
noga. Samhället måste ha en beredskap så att klinikernas resurser kan byggas
ut i takt med behoven.

10

Omhändertagandeansvaret av smittade och AIDS-sjuka Mot. 1987/88

So7

Av riksdagens beslut avseende inriktningen av det AIDS-bekämpande arbetet
framgår att vården av HIV/AIDS-sjuka skall organiseras som en del i
kommunernas socialtjänst och i landstingens ordinarie vårdande verksamhet.
Denna huvudprincip är rimlig.

I det dagliga arbetet med HIV/AIDS-patienter upplever dock såväl personalen
som de drabbade stora brister. Behovet av ett varsamt och mänskligt
omhändertagande är många gånger större än för andra patientgrupper. Fortfarande
upplevs sjukdomen av många som något skamligt. Rädslan för att
smittas stöter många gånger bort vänner och anhöriga. Många HIV-smittade
beskriver också sin tillvaro som ensam och känner sig utestängda från
mänsklig gemenskap.

Fortfarande har inte heller vårdmetoderna för HIV/AIDS-drabbade utvecklats.
Av forsknings- och utvecklingsskäl finns därför anledning att noga
överväga möjligheterna att avdela vård- och omhändertaganderesurser för
denna patientgrupp. Detta får dock inte medföra att den övriga sjukvården
och kommunernas socialtjänst avstår från vårdinsatser till HIV-smittade och
de som drabbas av AIDS.

Många som har AIDS kan och bör vårdas i hemmet. De hittills vunna erfarenheterna
visar dock tydligt på bristerna i samhällets hemsjukvård. Det är
inte ovanligt att möjligheterna att vårdas i hemmet helt vilar på frivilliga insatser
från vänner och anhöriga. En AIDS-sjuk patient är mycket vårdkrävande,
särskilt i sjukdomens slutstadium. Om även denna patientkategori
skall erbjudas hemsjukvård måste samhället vara beredd att ställa upp med
särskilda resurser. En möjlighet som bör prövas i storstäderna är att anställa
särskild personal för detta. Denna personal skall därmed svara för såväl
kommunernas som landstingens vårduppgifter.

Vården av HIV-smittade och AIDS-sjuka måste organiseras utifrån just
denna patientgrupps särskilda vårdbehov. En sådan vårdorganisation måste
kännetecknas av en flexibilitet och anpassningsförmåga. Detta bör ges regeringen
till känna.

Friskvårdsprogram för HIV-smittade

En HIV-smittad patient har i början av sin sjukdom få sjukdomssymptom.

Han/hon kan leva ett rikt och aktivt liv i många år. Förutsättningarna för en
sådan sjukdomsutveckling är dock att den smittade för en sund livsföring.

Alkohol och rökning liksom en felaktig och ofullständig kost påverkar hälsotillståndet
i negativ riktning. Det är viktigt att den smittade får råd och hjälp
med detta.

Sjukvårdshuvudmännen bör därför utarbeta särskilda friskvårdsprogram
för HIV-smittade. De bör erbjudas särskilda stödinsatser som kostråd, rökavvänjning
och möjligheter till friskvård och motion.

Det är många gånger svårt för en människa att lägga om sin livsföring. De
behöver därför kontinuerligt stöd från särskild personal som har möjligheter
att följa patienten och ge råd och uppmuntran.

11

Inom AIDS-delegationen finns möjligheter att initiera ett sådant frisk- Mot. 1987/88
vårdsarbete för HIV-smittade. Regeringen bör därför ta initiativ till en så- So7
dan utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.

Kampen mot narkotikan

Centerpartiet har under en följd av år påtalat vikten av en klar och entydig
lagstiftning inom narkotikaområdet. All illegal konsumtion av narkotika
skall vara förbjuden. Regeringen har under en följd av år motsatt sig en förändring
av narkotikastrafflagen så att även illegalt bruk av narkotika kriminaliseras.
Numer har dock regeringen ändrat uppfattning och presenterat ett
förslag till en skärpning av lagstiftningen i den riktning vi föreslagit. Centerpartiet
har i anledning av detta förslag lämnat en särskild motion med förslag
till förändringar främst avseende brottets straffvärde.

Narkotikamissbrukare - en riskgrupp

Intravenösa missbrukare löper stora risker att smittas med HIV genom att
dela orena sprutor och kanyler med andra missbrukare. Spridningen av HIV
bland de intravenösa missbrukarna har också varit omfattande.

Samhällets vårdresurser för missbrukare är otillräckliga. Fortfarande är
det inte ovanligt att en påverkad missbrukare vägras akut vård. Det är en
orimlig situation att samhället inte är berett att erbjuda ett akut omhändertagande
när missbrukaren själv söker sådant. Centerpartiet har i en tidigare
motion till riksdagen föreslagit att sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar
skall skärpas. Vid behandlingen av motionen uttalade sig socialutskottet
positivt i denna fråga. Riksdagen följde utskottet.

Trots detta har reglerna för sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar
inte förändrats. Vi återupprepar därför här detta krav.

I debatten om omhändertagande och vård för narkotikamissbrukare har
ett antal förslag förts fram. Dessa har inte sällan motiverats med den förändrade
situation som spridning av HIV leder till. I detta sammanhang finns anledning
att något kommentera vissa av förslagen:

Frågan om fria sprutor för narkomaner är inte ny. Redan tidigare har den
förts fram som ett sätt att minska spridningen av olika infektiösa sjukdomar
bland narkomaner. Även skälet att fria sprutor skulle kunna vara en verksam
metod att förhindra anslutningen till den subkultur som ibland utbildas
bland missbrukare har anförts. Enligt centerpartiets mening rymmer frågan
om fria sprutor till intravenösa missbrukare flera svåra avväganden. En legalisering
av sprutorna, vilka är en förutsättning för ett intravenöst missbruk,
motverkar direkt de ställningstaganden partiet står för när det gäller klara
och entydiga regler i kampen mot narkotikan. Det är också tveksamt om fria
sprutor leder till att smittspridningen minskar på avsett vis.

I dag pågår ett kontrollerat försök i Lund med fria sprutor. Denna försöksverksamhet
bör fortgå enligt planerna och därefter noga utvärderas.

Försöket och dess uppföljning bör inte störas av beslut om förändringar av
nuvarande regler om fria sprutor. Centerpartiet avvisar därmed i dag förslaget
om fria sprutor till intravenösa missbrukare.

Vad därefter angår frågan om förskrivning av fria sprutor till HIV-positiva Mot. 1987/88

intravenösa missbrukar bör följande observeras. Samhällets insatser måste So7

inriktas på att ge stöd och hjälp så att missbrukaren kan komma bort från
sitt missbruk. Detta ökar hans/hennes möjligheter till en högre livskvalitet.

Missbruk av narkotika förvärrar också HIV-infektionens förlopp. Enligt
uppgifter vi inhämtat förekommer det dock i synnerligen begränsad omfattning
en förskrivning av sprutor till en liten grupp s. k. terapiresistenta HIVpostiva
narkomaner. Av uppgifter vi inhämtat framgår att verksamheten
sker under sträng kontroll.

Verksamhetens omfattning och det sätt på vilket den bedrivs ger ingen
anledning till kritik nu.

Många narkomaner måste i ett inledningsskede vårdas och omhändertas
mot sin vilja. Nuvarande möjligheter till vård utan samtycke är begränsade
och regleras i lagen om vård av unga (LVU) resp. lagen om vård av missbrukare
(LVM). Vårdtiderna i dessa lagverk har visat sig vara för korta. Syftet
med reglerna kan därmed inte uppnås. Socialberedningen har också tagit intryck
av detta och presenterat ett betänkande där de föreslår att vårdtiderna
förlängs.

För att rehabilitera en missbrukare behövs ofta en sammanhängande
vårdtid på över ett år. Frågan är då om en förlängning av vårdtiden enligt
LVM som föreslagits är till fyllest. Från personal som arbetar inom narkomanvården
anförs ofta att många narkomaner saknar s. k. sjukdomsinsikt.

Efter en tids behandling ökar dock denna insikt. Det är därför möjligt att en
förlängning av vårdtiderna som socialberedningen föreslagit är till fyllest. Vi
avstår därför från att nu föreslå längre vårdtider än beredningen gör. Riksdagen
bör dock noga följa effekterna av en förlängning av vårdtiderna.

Frågan om metadonbehandling av intravenösa heroinmissbrukare har debatterats
under en följd av år. Numer har allt fler enats om att en metadonbehandling
kan accepteras under förutsättning att behandlingen sker under
stor kontroll enligt den s. k. Ulleråkersmodellen.

Erfarenheterna från verksamheten vid Ulleråkers sjukhus är sådana att
det är möjligt att acceptera en utvidgning av metadonbehandling till ytterligare
någon plats i landet, förslagsvis i södra Sverige. En absolut förutsättning
för detta är dock att arbetet bedrivs i nära samarbete med Ulleråkers sjukhus
och kontinuerligt granskas av socialstyrelsen.

En liten grupp HIV-smittade intravenösa missbrukare lever på ett sådant
sätt att de utsätter andra människor för stora smittrisker. Det gäller främst
de som fortsätter i sitt missbruk. För dem är det nödvändigt att bygga upp
särskilda vårdenheter med stora omhändertaganderesurser.

Under hösten 1987 har den spridning som sker via HIV-smittade prostituerade
uppmärksammats. De kvinnor och män som är prostituerade och samtidigt
narkomaner lever på samhällets skuggsida. Få människor utnyttjas på
ett så utstuderat sätt som dessa. Köparna utnyttjar den svaga situation som
de prostituerade lever i. Det är uppenbarligen inte ovanligt att köparna medvetet
utsätter sig för risken att smittas av HIV. Könshandeln måste störas.

Kunderna har ofta familj och barn. De som köper de prostituerades tjänster
riskerar därmed att även smitta sina närmaste. Kundernas beteende utgör
därmed en oacceptabelt hög risk för en smittspridning i breda heterosexuella
grupper.

AIDS-epidemin reser därför nya skäl att pröva förutsättningen för att Mot. 1987/88

göra det till en kriminell handling att utnyttja prostituerade. En sådan åtgärd So7

är i första hand inte moraliskt betingad utan en insats för att skydda familjerna
och andra människor som de prostituerades kunder kan ha sexuella
kontakter med.

Nya inslag i sjukvården
Autologa blodbanker

HIV/AIDS ställer också nya krav på sjukvården. Redan i dag förekommer
det att människor vill deponera sitt eget blod i s. k. autologa blodbanker inför
planerade operationer. En sådan utveckling måste accepteras och får inte
motverkas, vilket skulle kunna medföra en ökad misstro mot sjukvården.

Dispensarverksamhet

Det förebyggande arbetet, smittspårning och vårdande insatser för de människor
som drabbades av TBC organiserades på ett särskilt sätt. Samhället
byggde upp en dispensärverksamhet där specialistutbildad personal hade ett
totalt omhändertagandeansvar för patienternas vård. Därutöver hade de till
uppgift att sprida information till allmänheten om sjukdomen och att organisera
friskvårdsinsatser för att förebygga insjuknande. En liknande verksamhet
bör prövas i arbetet med att bekämpa AIDS.

Forskning och utveckling

Den närmaste tiden fordras stora insatser för forskning och utveckling. Arbetet
med att finna verksamma vaccin och botemedel måste fortsätta. Sverige
bör samarbeta med internationella forskare för att utnyttja resurserna
optimalt.

Ett område som bör uppmärksammas mer i framtiden är omvårdnadsforskning
för patientgruppen HIV/AIDS. Vid utarbetande av särskilda omvårdnadsprogram
och program för friskvård för patientgruppen bör exempelvis
de erfarenheter som vunnits vid hälsouniversitetet i Linköping tas till
vara.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta inriktningen av det informerande och
upplysande arbetet med HIV/AIDS,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för grund-, fort- och vidareutbildning av
vårdpersonal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utbyggnad av samlevnadsundervisningen i sko- 14
lan,

4. att riksdagen beslutar uttala att resurserna för samlevnadsunder- Mot. 1987/88
visningen i skolan skall förstärkas med 25 milj. kr., So7

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om testverksamheten,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om smittskyddsläkarorganisationens
ställning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om intensiv och human smittspåming,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård och omhändertagande av HIV/AIDS-sjuka,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om friskvårdsprogram för HIV-smittade,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård av narkotikamissbrukare och HIV-smittade
narkotikamissbrukare,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om omedelbar vårdskyldighet
för sjukvårdshuvudmännen inför vårdsökande narkomaner,

12. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om kriminalisering
av de prostituerades kunder skall prövas i enlighet med vad i motionen
anförts,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya vårdformer i sjukvården.

Stockholm den 26 januari 1988

Rosa Östh (c) Karin Israelsson (c)

15