om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Motion 1987/88:So3 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:So3

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Faran är inte över. HIV-smittan är vår tids farligaste epidemi. Den hotar
inte bara enskilda människors liv, utan också humaniteten i vårt samhälle. I
smittans spår följer fördomar och diskriminering.

HIV-smittan måste bromsas - och den kan bromsas. Var och en kan
skydda sig mot viruset. Men en effektiv kamp mot smittan kräver också
kraftfulla gemensamma insatser.

Från 1986 har vi i partimotioner föreslagit ett omfattande åtgärdsprogram
mot denna farsot. När vi framlade den första av dessa motioner var det ännu
regeringens bedömning att insatser mot AIDS krävde 5 milj. kr. (under budgetåret
1986/87). Vi föreslog en tiodubbling av detta anslag.

Regeringen har därefter steg för steg övertygats om att lägets allvar kräver
långt större insatser. Vi välkomnar denna sinnesförändring. Samtidigt beklagar
vi att en lång rad angelägna åtgärder helt i onödan har fördröjts genom
en alltför segdragen beslutsprocess i regeringskansliet.

I proposition 1987/88:79 föreslår regeringen att 248,7 milj. kr. anslås för
bekämpningen av HIV/AIDS under nästkommande budgetår. Vi tillstyrker
detta förslag men markerar på vissa punkter en avvikande uppfattning om
hur insatserna bör utformas.

Sjukvård

Det finns för närvarande omkring 1700 kända HIV-smittade i Sverige. De
måste alla få en god fysisk och psykisk vård. Att aktivt bistå de HIV-smittade
är motiverat inte bara från humanitära synpunkter, utan också viktigt från
smittskyddssynpunkt.

De HIV-infekterade måste få god vård. Kravet på isolering av alla smittade
måste avvisas. En sådan åtgärd är inhuman och fyller inget vettigt syfte.
Med en sådan ordning skulle de infekterade söka undgå att ge sig till känna.

Kring varje HIV-smittad bör finnas ett vårdteam. Utöver kontinuerlig
kontakt med läkare måste de även erbjudas psykosocialt stöd. I många fall
behövs rådgivning även för de anhöriga.

I delar av USA försöker man se till att varje HIV-patient har en särskild
”kompis” som ger psykiskt stöd och vakar över hans fysiska hälsa. Sådana
frivilliginsatser har börjat även i Sverige och bör ges ytterligare stimulans.

Kontakterna mellan de behandlande läkarna och smittskyddsläkaren i
varje län måste förbättras. Utan att ge avkall på den anonymitet som enstaka

patienter önskar bör vi ge smittskyddsläkaren ett vidgat ansvar för att vården Mot. 1987/88

fungerar för varje enskild HIV-smittad. Vi utgår från att vissa hithörande So3

frågor kommer att behandlas i den aviserade propositionen om ny smittskyddslag.

Narkomanvård

Flera kommuner, särskilt Stockholm, klarar inte narkomanvården, här behövs
dels ökad statlig medverkan, dels vidgat utrymme för enskilda och ideella
alternativ.

Narkomaner måste i största möjliga utsträckning motiveras att upphöra
med sitt missbruk. Bristen på avgiftnings- och behandlingsplatser måste hävas.
När missbruket inte kan betvingas måste ansträngningarna att hejda
smittan drivas vidare på flera fronter. Det gäller bl. a. att bekämpa bruket
av förorenade injektionsverktyg och att i lämpliga fall erbjuda metadonbehandling.

I propositionen diskuteras frågan om en vidgad tillgång till rena sprutor
och kanyler. Föredraganden hävdar att nyttan härav från smittskyddsspridningsynpunkt
är i hög grad omtvistad. Med större fog kan dock det påstås
att det inom den internationella expertisen råder praktiskt taget fullständig
enighet om att narkomaner som inte kan förmås avbryta sitt missbruk inte
bör förhindras få tillgång till rena verktyg. Då denna fråga diskuterades vid
WHO:s expertmöte i Stockholm hösten 1986 var det således enbart en enda
deltagande expert (från Sverige) som anmälde en avvikande uppfattning på
denna punkt.

Vi ser därför positivt på det försök som för närvarande pågår i Lund med
utbyte av förorenade verktyg mot rena under strikt läkarkontroll. Det är
angeläget att liknande försök kommer till stånd även på andra håll i landet.

Vad gäller metadonbehandlingen föreslår föredraganden att ”taket” för
antalet patienter höjs från 150 till 300. Vi har svårt att inse värdet av ett tak.

En seriös prövning bör självfallet föregå beslut om behandling och all behandling
bör ske under strikt läkarkontroll, men någon annan begränsning
ter sig inte motiverad. Vi utgår från att de viktiga erfarenheter som gjorts
inom ramen för Ulleråker-projektet kommer att utnyttjas vid den utvidgning
av verksamheten som nu föreslås.

Smittspårning

Smittspårningen måste intensifieras. Genom att inkalla till testning de sexualpartners
som en HIV-patient har haft kan man i bästa fall både upptäcka
varifrån smittan har kommit och vart den kan ha spritts vidare.

Smittspårning kompliceras givetvis av de önskemål om anonymitet som
vissa patienter har. Detta utgör emellertid inget hinder för den stora huvuddelen
av det viktiga smittspårningsarbetet.

Enstaka läkare, socialvårdare och narkomanvårdare gör i dag utmärkta
insatser för att spåra HIV-smittan. Men detta kan inte regelmässigt vara en
bisyssla. Det behövs specialiserade experter som på heltid ägnar sig åt smittspårning.
Särskilda tjänster bör inrättas för smittspårning. 5

Testning Mot. 1987/88

S03

Alla medborgare har redan i dag rätt till testning. Det är angeläget att alla
som misstänker att de kan ha smittats med HIV genomgår sådan testning.

En fruktan för repressalier i olika former kan minska intresset för testning.

Det är bl. a. därför viktigt att samhället erbjuder de HIV-positiva bästa möjliga
stöd och vård.

Många homosexuella har varit rädda att genom testningen få sin sexuella
läggning röjd. Riksdagsmajoritetens motstånd mot att acceptera fullt anonym
testning har därigenom vållat smittskyddsarbetet skada.

När testningen nu blir mer allmän kan man visserligen anta att provet avdramatiseras.
Vi menar emellertid att det ännu är viktigt att det ges möjlighet
till full anonymitet. Den lilla förlust av ”samhällskontroll” som man riskerar
genom en sådan möjlighet uppvägs mer än väl av att flera kan antas vilja
testa sig.

Vi har tidigare yrkat att en möjlighet till fullständig anonymitet borde införas.
I år avstår vi från ett sådant yrkande eftersom den möjlighet som vi
efterlyst redan synes ha införts i praktiken. Det är nu inte längre enbart vissa
läkare som medger full anonymitet, utan denna praxis har också på ett finkänsligt
vis sanktionerats av socialstyrelsen. I SoS broschyr ”Så här säger
lagen om HIV och AIDS” heter det (s. 4): ”Du har rätt att vara anonym vid
HIV-provtagning. Visar provet att du är smittad och läkaren vet vem du är,
måste han dock anteckna detta i din journal.”

HIV-test bör införas som frivillig rutin i samband med en rad olika hälsoundersökningar
och behandlingar, bl. a. större operationer (bortsett från
akuta ingrepp, där testning av praktiska skäl ej hinner ske). Testningen bör
stegvis utvidgas till nya grupper, såsom gravida kvinnor, värnpliktiga, patienter
på venmottagningar etc. Hur långt denna utvidgning bör drivas kan
ännu inte avgöras. En begränsande faktor är tills vidare tillgången på kvalificerad
personal för rådgivning i samband med testning.

Testning bör bygga på frivillighet. I ett enda undantagsfall är vi beredda
att förespråka obligatorisk testning. Det gäller de fall då någon har blivit utsatt
för ett sexuellt eller annat övergrepp som kan befaras ha lett till smitta.

I ett sådant fall bör testning kunna påfordras även utan gärningsmannens
samtycke.

Testningens främsta syfte är att ge den enskilde visshet om huruvida han
eller hon har blivit infekterad. I propositionens behandling av testningen
framträder enligt vår mening en alltför stark betoning av det epidemiologiska
perspektivet. Epidemiologisk forskning är självfallet av stor vikt för
smittbekämpningen, men frivillig testning kan aldrig motiveras enbart utifrån
samhällsforskningens behov av data.

Utbildning och undervisning

HIV-epidemin kommer att ställa stora krav på utbildad arbetskraft, t. ex. i
upplysningsarbetet, testningen, sjukvården, den psykosociala rådgivningen
och narkomanvården. De utbildningsinsatser som behövs för att klara dessa
insatser är mycket omfattande. Bristen på utbildning är en viktig orsak till

Mot. 1987/88

So3

Forskning

Forskningen om HIV har redan gett viktiga resultat. Den måste ges ett kraftfullt
stöd. Länge fick svenska forskare mer stöd från den amerikanska staten
än från den svenska. Inrättandet av det för HIV-forskningen ytterst viktiga
säkerhetslaboratoriet har försinkats genom en segdragen handläggning i regeringskansliet.
En lång rad ansökningar om forskningsmedel till HlV-studier
har avslagits. Beteendevetenskaplig forskning har inte fått tillräcklig
uppmuntran.

I propositionen betonas nu vikten av en kraftfull satsning på forskning. Vi
välkomnar detta. Det gäller att aktivt stimulera forskare inom olika specialiteter
att ägna sig åt HIV-forskning, såväl insatser inom immunologi och vaccinforskning
som studier i epidemiologi och sjukdomens terapi. Även psykologiska
och sociala aspekter av sjukdomen och dess bekämpning måste uppmärksammas.

Arbetsmiljö

Mångå människor som i arbetslivet riskerar att komma i kontakt med andra
människors blod är oroliga för smittfaran. Trots att farhågorna i stor utsträckning
är obefogade måste denna oro tas på allvar och mötas med saklig
information och seriösa skyddsåtgärder.

I fjolårets motion föreslog vi ett nationellt samråd kring HIV i arbetslivet.
Inom en rad olika branscher måste anställda och arbetsgivare noggrant gå
igenom HIV-problematiken tillsammans med läkarvetenskaplig expertis.
HIV-smitta får inte medföra att människor stöts ut från sina arbetsplatser.

Vi noterar nu med tillfredsställelse ett klart växande intresse för HIVproblematiken
hos arbetsmarknadens parter. AIDS-delegationen bör medverka
till att allmänna och branschspecifika riktlinjer kommer till stånd.

de rekryteringssvårigheter som för närvarande råder t. ex. inom narkomanvården.

HIV-arbetets rekryteringsproblem har hittills försummats av regeringen.
För att kompensera dessa underlåtenhetssynder behövs nu skyndsamma åtgärder.
En utbildningsplan bör upprättas med syfte att säkerställa samhällets
långsiktiga behov av specialutbildad arbetskraft.

Behovet av undervisning om HIV i skolan ges en knapphändig behandling
i propositionen. Vi är överraskade över det sätt på vilket regeringen hittills
har hanterat denna fråga. Under våren 1987 gjordes beräkningar inom skolöverstyrelsen
som visade på ett medelsbehov på 17 milj. kr. för angelägna
fortbildningsinsatser. Trots att det under det föregående budgetåret fanns
medel tillgängliga - RRV:s bokslut utvisar att 23 miljoner av beviljade medel
återstod oförbrukade vid budgetårets slut - har SÖ hittills erhållit endast 3,5
milj. kr. och detta med detaljstyrande villkor som enligt verkets egen bedömning
hindrat ett effektivt genomförande av det planerade arbetet.

Mot denna bakgrund bör riksdagen föreskriva att vidgade insatser för undervisning
om HIV i skolan bör ges hög prioritet.

7

En HIV-lag Mot. 1987/88

So3

HIV-epidemin har aktualiserat en lång rad lagfrågor. Många lagar har visat
sig vara illa anpassade till de problem som just denna sjukdom har fört med
sig. Ändringar har genomförts bl. a. i smittskyddslagen, smittskyddskungörelsen,
patientjournallagen och sekretesslagen. Förslag om ändring i LVM
har framlagts. Trots detta kvarstår brister i lagstiftningen. I smittskyddsarbetet
uppdagas ideliga målkonflikter, t. ex. mellan kraven på de enskildas integritet
och behovet av smittspårning och av kontroll av misskötsamma HI Vinfekterade.

Förslag till en ny smittskyddslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Vår preliminära bedömning är att de särskilda problem som HIVepidemin
aktualiserar endast med svårighet kan hanteras inom en enhetlig
och allomfattande smittskyddslag. En parlamentarisk översyn av de lagfrågor
som aktualiserats av epidemin bör snarast komma till stånd. Denna kan
antingen utmynna i ändringar i befintliga lagar eller i tillkomsten av en särskild
”lex HIV”.

Bistånd

HIV-epidemin håller på att utvecklas till en katastrof av globala dimensioner.
Enligt WHO kan antalet smittade i hela världen år 1990 vara så högt
som 100 miljoner människor. Ett kraftfullt internationellt samarbete är nödvändigt
för att hindra smittans spridning, inte minst i Afrika.

Sverige bör aktivt engagera sig i detta arbete såväl genom WHO som genom
bilaterala insatser. Inledningsvis bör katastrofbiståndsmedel användas
för att snabbt få igång insatser i de svårast utsatta staterna.

I vår biståndsmotion föreslår vi att ytterligare 50 milj. kr. bör avsättas till
HIV-bistånd. Under den närmaste femårsperioden föreslås en miljard kr.
satsas på internationellt samarbete mot epidemin.

Ansvarsfrågor

Föredraganden resonerar åtskilligt kring ansvaret för olika insatser mot
HIV, dock utan att helt klargöra att AIDS-delegationen för närvarande saknar
resurser för egna insatser. De medel som riksdagen har beviljat disponeras
av regeringen, inte av AIDS-delegationen. Att döma av de många ansökningar
som adresseras till AIDS-delegationen råder härom många missförstånd.
Regeringen bär följaktligen ansvar för medlens fördelning.

Anslagsfrågor

Enligt den tidigare tillämpade modellen belastade statens bidrag till kommuner
och landsting de budgetår som bidragen avsåg. Nu föreslås att anslaget
för kalenderåret 1988 i sin helhet ska belasta budgetåret 1988/89 samt att
anslaget för kalenderåret 1989 i sin helhet ska belasta budgetåret 1989/90. Vi
ser detta förslag som ett uttryck för att budgetarbetet blivit försenat.

Enligt vad föredraganden anför bör några bidrag till storstadsregionerna

inte utgå efter 1989. Detta strider mot den ofta uttalade grundsatsen att kam- Mot. 1987/88

pen mot HIV är en nationell angelägenhet. En effektiv smittbekämpning i So3

storstadsregionerna ligger i hela landets intresse. Kostnaderna för HIV i
dessa områden växer; i Stockholms-regionen torde landstingens och kommunernas
utgifter redan nu vara högre än statens.

Vi föreslås därför att någon bortre gräns för statsbidragen inte utstakas.

En solidarisk kostnadsfördelning förutsätter även i framtiden statsbidrag till
särskilt utsatta regioner. Detta bör ges regeringen till känna.

Vad gäller resursbehovet i stort noterar vi att medelsbrist för närvarande
inte tycks utgöra något hinder för intensifierade insatser. Av de 155 milj. kr.
som riksdagen har beviljat som särskilda medel för bekämpningen av AIDS
under budgetåren 1986/87-1987/88 har när detta skrives endast 86 milj. kr.
förbrukats.

Vi instämmer i föredragandens bedömning att det behövs ett statligt stimulansbidrag
för utbyggnad av vården enligt § 18 LVM. Utbyggnad behövs
emellertid också för att vid behov kunna tillämpa isolering enligt smittskyddslagen.
Vi utgår från att regeringen delar denna uppfattning och föreslår
därför en precisering av propositionens formulering på denna punkt. I
propositionen föreslås ett stöd till utbyggnaden av vård enligt § 18 LVM med
35 milj. kr. Riksdagen bör klargöra att från detta anslag även bör kunna ges
bidrag till hem för tvångsinternering enligt smittskyddslagen.

En historisk chans

Det finns inget ödesbestämt över HIV-epidemin. Sjukdomen kan och måste
bekämpas. Många insatser för de redan smittade är motiverade både på humanitära
grunder och från smittskyddssynpunkt. Att skingra fördomar och
bereda de HIV-smittade en god och mänsklig vård är lika viktigt från båda
dessa utgångspunkter.

Vi står nu inför en historisk chans. Gör vi redan nu en rivstart i arbetet
mot HIV-epidemin kommer de stora resurser som sätts in att också ge stora
resultat. Epidemin kommer inte att kunna hejdas än på flera år, men den
kan ändå pressas tillbaka. Fortsätter vi i stället med en långsam expansion
av insatserna kommer det likväl att krävas stora resurser - men resultaten
blir avsevärt sämre.

Brist på pengar kan i detta läge inte tillåtas bromsa ett massivt åtgärdsprogram
mot HIV. Knappast någon samhällsekonomisk investering ger i dag ett
så gott utbyte som kraftfulla insatser mot denna smitta. Det är mot denna
bakgrund som folkpartiet har krävt en kraftig vidgning av HIV-insatserna. I
år är det framför allt det internationella samarbete vi vill stimulera genom
ökade insatser såväl inom WHO-programmet som bilateralt. Vad gäller
verksamheten i Sverige tillstyrker vi regeringens förslag till anslagshöjning.

Vi utgår också från att regeringen återkommer till riksdagen med begäran
om ytterligare medel om så skulle visa sig vara motiverat.

9

Hemställan Mot. 1987/88

So3

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot bruk av förorenade injektionsverktyg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om metadonbehandling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om smittspårning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undervisning om HIV i skolorna,

5. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk översyn av
lagstiftningen i syfte att utarbeta en ”lex HIV”,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till särskilt drabbade områden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användningen av de 35 milj. kr. som i propositionen
föreslås som stöd till vård enligt § 18 LVM m. m.

Stockholm den 25 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Daniel Tarschys (fp)

10

gotab Stockholm 1988