med anledning av prop. 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Motion 1987/88:Ju9 av Elving Andersson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ju9

av Elving Andersson m. fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:71 om ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64)

Narkotikamissbruket måste hejdas. Den svenska narkotikalagstiftningen
skall därför vara så utformad att det klart framgår att missbruk av narkotika
leder till sanktioner från samhället. Detta har centerpartiet krävt i motioner
under flera år.

Alla medborgare skall ha en insikt om att ingen form av hantering eller
bruk av narkotika i missbrukssyfte är tillåtet.

Olyckligtvis uppfyller inte den nuvarande utformningen av narkotikastrafflagen
detta övergripande krav. Lagen förbjuder inte befattning med
narkotika för omedelbar konsumtion. Det är i dag också tillåtet att låta en
annan person ”administrera narkotika till den egna kroppen”.

Frågan om enbart konsumtion av narkotika är straffri eller ej har också
prövats av högsta domstolen (NJA 1983 s. 887) varvid domstolen fann att
handhavande av narkotika i omedelbar anslutning till konsumtion inte utgör
innehav i narkotikastrafflagens mening.

Under de sista åren har frågan om en kriminalisering av konsumtionen
behandlats upprepade gånger i riksdagen. Centerpartiet har krävt detta vid
upprepade tillfällen. Skälen härför är, förutom att medverka till en entydig
och klar lagstiftning inom området, att förbättra möjligheterna för polis och
socialtjänst att ingripa tidigt för att förhindra missbruk och motverka att
beroende uppkommer.

I den nu aktuella propositionen föreslår regeringen ett tillägg till 1 § p. 6
narkotikastrafflagen innebärande att konsumtion av narkotika leder till
straffansvar. Detta är tillfredsställande.

Ett vanligt argument mot en kriminalisering av narkotikakonsumtion har
varit att en missbrukare som frivilligt söker vård för sitt missbruk därigenom
automatiskt skulle ange sig själv som brottsling. En sådan situation har
ansetts kunna medföra att missbrukare avstår från att begära hjälp och stöd.

Den sekretess som envar vårdad kan påfordra innebär att vårdpersonal är
skyldiga att anmäla en brottsmisstänkt till polismyndighet endast i de fall
minimistraffet för det misstänkta brottet är fängelse i två år. Ett sådant
påföljdsval för olaglig konsumtion av narkotika har över huvud inte
framförts i något sammanhang. Normalpåföljden för konsumtion har i stället
angivits till böter. När missbrukaren själv söker vård för sitt missbruk bör
dock ingen påföljd utdömas.

Mot denna bakgrund är den inskränkning i ansvarsfrågan sorn föreslås Mot. 1987/88
införas i 2 § narkotikastrafflagen rimlig. Ju9

Regeringen föreslår ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Straff
för narkotikabrott enligt narkotikastrafflagen är fängelse upp till tre år (1 §).

Är brottet att anse som ringa döms till böter eller fängelse i högst sex
månader (2 §). Nu föreslår dock regeringen att påföljden för bruk av
narkotika skall inskränkas till böter. Denna begränsning medför att domstolen
förvägras möjligheter att individualisera påföljden efter missbrukarens
vårdbehov.

I propositionen hävdar föredragande statsråd (s. 21 sista stycket) att
”förslaget väl låter sig förenas med de möjligheter till vård och rehabilitering
som erbjuds genom att förena en dom på skyddstillsyn med behandlingsföreskrifter
eller att döma till s. k. kontraktsvård ”.

Nu gällande regler om skyddstillsyn återfinns i brottsbalkens 28 kap. BrB
kap. 28 1 § första stycket lyder: ”Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på
vilket fängelse kan följa .” BrB kap. 28 innehåller ingen undantagsbestämmelse
innebärande att skyddstillsyn får ådömas för brott för vilket
endast böter kan förekomma. Riksdagens beslut avseende kontraktsvård
ändrar intet därvidlag.

Det som i propositionen anförs om möjligheterna att döma till vård och
rehabilitering i vissa fall när det är fråga om endast bruk av narkotika saknar
därmed laglig grund. Oavsett om bruket varit omfattande eller gärningsmannen
upprepade gånger dömts till ansvar för gärningen är det inte förenligt
med gällande lagstiftning att döma till skyddstillsyn med föreskrift.

Domstolen kan således inte döma till skyddstillsyn med föreskrifter
och/eller övervakning eller till vård enligt socialtjänstlagen. I praktiken får
domstolen inte någon möjlighet att initiera vård för en behövande.

Endast böter i straffskalan medför att polisens möjligheter att utreda en
misstanke om brott mot NSL 1 § p. 6 bruk av narkotika inskränks. Av
propositionen framgår också att föredragande statsråd medvetet valt en
inskränkning av straffskalan för att begränsa möjligheterna att använda
teknisk bevisning som urin- och blodprov. Skälet härför anges främst vara det
intrång i den enskildes integritet som ett sådant provtagande anses medföra.

Blodprov används regelmässigt för att påvisa brott mot trafikbrottslagen.

Vi kan inte se att intrånget när det gäller att påvisa narkotiska preparat eller
nedbrytningsprodukter i blod och urin är större än intrånget för att påvisa
alkoholhalt. De invändningar som riktas mot provtagning för påvisande av
narkotikabrott torde i viss utsträckning kunna åberopas även för den
provtagning som sker för att verifiera en misstanke om rattfylleri. Trots detta
har blodanalyser accepterats som ett tekniskt bevismedel i trafikmål under en
följd av år i vårt land.

En invändning mot en straffskala för illegal narkotikakonsumtion som
innehåller fängelse har varit att bruk av narkotika vanligen får anses vara ett
lindrigt brott. En straffskala med fängelse skulle därmed inte motsvara
brottets straffvärde. I detta sammanhang finns anledning erinra om det
beslut som riksdagen nyligen tagit när det gäller förbud mot radarvarnare.

Av trafikutskottets betänkande 1987/88:6 om förbud mot radarvarnare

framgår att fängelse skall ingå i straffskalan. Trots detta anför utskottet att 6

brottet normalt skall leda till bötesstraff. Endast i det fall det är fråga om Mot. 1987/88

omfattande innehav eller upprepade överträdelser bör fängelse kunna Ju9

komma i fråga. Huvudskälet för valet av straffskala framgår dock av
betänkandet enligt följande: ”När fängelse kan följa på ett brott blir det

möjligt för polisen att företa husrannsakan och kroppsvisitation i

enlighet med vad som föreskrivs i 28 kap. rättegångsbalken.”

Riksdagen har därmed accepterat ordningen att utforma en straffskala för
ett brott också av utredningstekniska skäl. Förhållandet är enligt centerpartiets
mening detsamma när det gäller straffskalan för brottet bruk av
narkotika. Den inskränkning i påföljdsvalet som formulerats i tillägget till 2 §

NSL första meningen bör därför utgå.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförs hemställer vi

att riksdagen beslutar, med avslag på propositionen i denna del, att
2 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande lydelse:

Propositionens förslag

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. Består
gärningen endast i eget bruk av narkotika,
döms till böter. Om en sådan
gärning har uppdagats genom att
gärningsmannen sökt eller underkastat
sig vård eller någon annan
behandling, skall inte dömas till ansvar.

Stockholm den 20 januari 1988

Elving Andersson (c)

Martin Olsson (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Britta Hammarbacken (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Marianne Karlsson (c)

Vårt förslag

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. Består
gärningen endast i eget bruk av narkotika
och har en sådan gärning
uppdagats genom att gärningsmannen
sökt eller underkastat sig vård
eller någon annan behandling, skall
inte dömas till ansvar.

Gunilla André (c)
Bengt Kindbom (c)
Karl Boo (c)

Eva Rydén (c)

7