med anledning av prop. 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Motion 1987/88:Ju10 av Jerry Martinger (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:JulO

av Jerry Martinger (m)

med anledning av prop. 1987/88:71 om ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64)

Inledning

I regeringens proposition 1987/88:71 föreslås ändringar i narkotikastrafflagen
sorn innebär att även själva konsumtionen av narkotika blir straffbar.
Den utvidgade kriminaliseringen avser även annan befattning med illegal
narkotika som inte täcks av den nuvarande lagstiftningen. Förslaget innebär
att regeringen delvis omprövat sin tidigare inställning i frågan.

Behovet av en utvidgad kriminalisering

Alltsedan högsta domstolen genom en dom den 21 december 1983 fastslog att
handhavande av narkotika i direkt anslutning till egen konsumtion inte kan
anses utgöra straffbart innehav i narkotikastrafflagens mening har det stått
klart att narkotikalagstiftningen innehållit en väsentlig brist. Detta har
självfallet givit utrymme för en lättsinnig syn på användningen av narkotika,
samtidigt som allmänhetens tilltro till samhällets vilja och förmåga att
komma till rätta med narkotikaproblemet minskat. Man kan ju knappast
begära att medborgarna skall ha förståelse för en lagstiftning som innebär att
innehav av illegal narkotika är straffbart bara fram till den tidpunkt då
narkotikan konsumeras.

Inte minst ur kriminalpolitisk synpunkt är det därför utomordentligt
viktigt att utvidga narkotikalagstiftningens tillämpningsområde så att vi får
en lagstiftning som på ett entydigt sätt markerar samhällets avståndstagande
från varje befattning med illegal narkotika. Många människor, i synnerhet
ungdomar, kan annars lätt få en föreställning om att missbruk av narkotika
inte är särskilt fördärvligt. En kriminalisering som också omfattar konsumtionen
som sådan torde ha en preventiv funktion särskilt bland människor
som befinner sig i riskzonen för att bli narkotikamissbrukare eller som
överväger att använda narkotika av okunnighet eller lättsinne.

Men även från tekniskt straffrättslig utgångspunkt finns det skäl att utvidga
narkotikalagstiftningen. Den föreslagna ändringen av 1 § narkotikastrafflagen
torde nämligen innebära att det i fortsättningen knappast kan uppstå
några svårigheter att bestämma själva gränsen för straffbarhet.

Alla former av befattning med illegal narkotika måste kunna
föranleda fängelse

Mot. 1987/88
JulO

För att narkotikalagstiftningen skall ges full trovärdighet ävensom ge
tillräckliga möjligheter till ingripanden från samhällets sida måste alla former
av befattning med illegal narkotika kunna föranleda fängelse. Regeringens
förslag innehåller emellertid en betydande svaghet i detta hänseende.

Beträffande den som endast gjort sig skyldig till eget bruk av narkotika
föreslås nämligen att enbart böter skall kunna ådömas under förutsättning att
brottet är att anse som ringa.

Detta innebär att regeringen betraktar konsumtionen som mindre allvarlig
än innehavet av motsvarande mängd narkotika. Innehav av narkotika har
enligt förslaget både påföljderna böter och fängelse i straffskalan - även vid
ringa brott. Om en missbrukare ertappas med exempelvis en dos heroin i
fickan anses det så pass straffvärt att han kan dömas till fängelse. Skulle
missbrukaren däremot hinna konsumera narkotikan innan han ertappas kan
straffet endast bli böter, trots att det är fråga om samma narkotika, samma
person och samma eventuella behandlingsbehov och trots att det är vid själva
konsumtionen som narkotikan gör verklig skada.

Den föreslagna påföljdskonstruktionen innebär vidare att regeringen
betraktar det som mindre allvarligt att konsumera narkotika än att exempelvis
åka buss eller tunnelbana utan biljett. Det senare brottet, som benämns
bedrägligt beteende, har nämligen fängelse i straffskalan.

Effekten av den nu föreslagna kriminaliseringen urholkas betydligt genom
att påföljden för eget bruk begränsas till böter. Även om fängelsestraff i
praktiken skulle kunna användas endast i mindre utsträckning när det gäller
egen konsumtion innebär begränsningen till böter i straffskalan att möjligheterna
att bevisa sådant brott minskas avsevärt. Reglerna om kroppsbesiktning
i rättegångsbalken är nämligen inte tillämpliga vid rena bötesbrott. Den
föreslagna lagen ger därför ingen möjlighet att exempelvis eftersöka
stickmärken eller att använda urin- och blodprovsanalys som bevismedel i
berörda fall.

Den bevisning som kommer att stå till buds i rättegånger om konsumtion
av narkotika är följaktligen bara eget erkännande och vittnesmål.

Avsaknaden av teknisk bevisning i form av t. ex. urin- och blodprov
kommer av allt att döma att leda till långa och komplicerade rättegångar där
utgången i hög grad blir beroende av subjektiva bedömningar om den
misstänktes påverkan vid det påstådda brottstillfället. Medan teknisk
bevisning dessutom är av beständig natur är innehållet i ett vittnesmål helt
avhängigt av ett vittnes minne, vilket i sin tur försämras ju längre tid som
förflyter mellan brott och lagföring. Med anledning härav är det ifrågavarande
förslaget otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

En annan nackdel med den föreslagna påföljdskonstruktionen är att den
inte ger möjlighet att döma till påföljder som formellt sett anses likvärdiga
med fängelse, t. ex. skyddstillsyn med särskilda föreskrifter om behandling
eller överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Flera remissinstanser, bl. a. riksåklagaren, har motsatt sig att det skall
införas en särskild straffskala med endast böter för eget bruk av narkotika.

Det kan nämnas att konsumtion av narkotika är straffbelagd i såväl Norge Mot. 1987/88

som Finland och att båda dessa länder har fängelse som påföljd för detta brott JulO

och därmed också möjlighet till kroppsbesiktning. Både från polisiärt och
socialt håll anser man i dessa länder att kroppsbesiktning är en grundläggande
förutsättning för att narkotikabekämpningen skall vara framgångsrik.

Regeln om ansvarsfrihet kan leda till att det även i
fortsättningen blir straffritt att använda illegal narkotika

I propositionen föreslås en särskild ansvarsfrihetsregel för det fall att eget
bruk uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård
eller annan behandling.

En sådan regel är emellertid helt främmande för vårt rättssystem, eftersom
den uteslutande avser omständigheter som inträffat efter det att brottet
fullbordats och dessa omständigheter inte behöver ha något som helst direkt
samband med den gärning som regeln är avsedd att neutralisera.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. riksåklagaren, har också avstyrkt
förslaget om en ansvarsfrihetsregel.

Om en särskild regel om ansvarsfrihet införs i narkotikastrafflagen finns
det grundad anledning att anta att många personer som åtalas för narkotikamissbruk
kommer att hänvisa till någon form av kontakt med behandlingshem
eller liknande och hävda att missbruket uppdagats genom att denna
kontakt kommit till polisens kännedom. Det är därför sannolikt att
bevisningen i sådana mål i stor utsträckning blir koncentrerad till frågan om
hur missbruket blivit känt för de brottsbeivrande myndigheterna. I många
fall kommer detta givetvis att leda till utredningsåtgärder som inte står i
rimlig proportion till målets beskaffenhet i övrigt. Men vad värre är.

Ansvarsfrihetsregeln kan i praktiken leda till att det även i fortsättningen blir
straffritt att använda illegal narkotika. De flesta missbrukare kommer
nämligen säkert att se till att de på ett eller annat sätt har en behandlingskontakt,
så att de kan påstå att missbruket uppdagats genom att denna kontakt
kommit till polisens kännedom. Svårigheten att bevisa motsatsen kan
medföra att missbrukarna i stor utsträckning undgår att bli lagförda för sitt
missbruk, varigenom hela kriminaliseringsförslaget riskerar att bli verkningslöst.

De risker som anges i propositionen för att en person som behöver
behandling för sitt narkotikamissbruk skulle underlåta att söka sådan av
rädsla för att därigenom ange sig själv för brott, är enligt min mening
betydligt överdrivna. Det har förmodligen aldrig inträffat att en förundersökning
avseende narkotikabrott inletts som en följd av att någon sökt
behandling för sitt missbruk. Det torde inte heller förekomma i någon större
utsträckning att missbrukare söker vård frivilligt, i ordets egentliga bemärkelse.
När missbrukare kommer under behandling sker det nästan undantagslöst
så sent att de redan blivit kända av polisen genom att de hamnat i
tungt missbruk och blivit föremål för lagföring inför domstol. Den omständigheten
att missbruket kriminaliseras medför inte någon som helst skyldighet
för socialtjänst eller sjukvård att polisanmäla de fall av missbruk som man

kommer i kontakt med. Det ligger för övrigt i sakens natur att det inte finns 10

anledning att göra anmälan beträffande en person som frivilligt sökt hjälp för Mot. 1987/88

sitt missbruk. JulO

Gällande sekretessregler inom sjukvården och socialtjänsten samt reglernai20kap.7
§och23kap.4 a § rättegångsbalken om åtalsunderlåtelse resp.
förundersökningsbegränsning torde utgöra tillräckliga garantier i detta
avseende.

Regeringen har inte förstått det centrala problemet

Regeringens förslag verkar ha framkommit mer av en önskan att få
kriminaliseringsfrågan ur världen än som ett resultat av en djupgående
narkotikapolitisk analys. Man vill kunna säga att det nu blivit straffbart att
missbruka narkotika i Sverige, även om man rimligtvis måste inse att de
föreslagna lagändringarna i många fall inte innebär något annat än ett
säkerställande av ett straffri narkotikakonsumtion.

De brister som finns i propositionen hänger naturligtvis samman med att
regeringen inte förstått det centrala problemet, nämligen att det är de
enskilda missbrukarna som genom sin efterfrågan skapar en lönsam narkotikamarknad
och därigenom fungerar som motor i hela den internationella
narkotikabrottsligheten.

Genom att slå till mot langarna kan man visserligen minska utbudet av
narkotika under en kortare tid. Men de stora vinstmöjligheterna i narkotikabranschen
innebär samtidigt att en gripen storlangare snabbt ersätts med
en ny. Det viktigaste är därför ändå att minska efterfrågan och på så sätt göra
den svenska marknaden så olönsam för de internationella langarsyndikaten
att de inte längre tycker det är ”värt besväret” att arbeta i Sverige. Det första
steget som måste tas för att nå detta mål är att förbjuda all hantering av illegal
narkotika på sådant sätt att lagstiftningen blir effektiv och inte kan kringgås.

Samband mellan narkotikamissbruk och brottslighet

Det finns ett klart samband mellan narkotikamissbruk och brottslighet.

Genom narkotikans inträde i vårt land har det skett en markant förändring av
brottsligheten. Denna förändring kan sammanfattas i följande punkter.

• En snabb ökning av i första hand antalet förmögenhetsbrott, t. ex. stölder,
rån och bedrägerier. Stölder i affärer och bostadsinbrott spelar en särskilt
viktig roll när det gäller att finansiera narkotikamissbruk. Och eftersom en
yrkeshälare oftast bara betalar ca 20 % av det stulna godsets värde, måste
exempelvis en heroinmissbrukare stjäla ihop ca 5 000 kr. för att kunna
finansiera en dagsranson som i många fall kostar ca 1 000 kr.

• En ökning av gatuvåldet och de allmänna ordningsbrotten. Detta beror på
att narkotikapåverkade personer ofta uppträder aggressivt och oberäkneligt.
Många människor, i synnerhet pensionärer, vågar inte gå ut på
kvällarna längre.

• En förändring av brottsligheten som helhet mot grövre brott med
åtföljande större hänsynslöshet och råhet vid brottens begående.

11

Därutöver har man kunnat iaktta ett annat fenomen som lett till en Mot. 1987/88

upptrappning av brottsligheten. Genom att andelen missbrukare och langare JulO

bland de intagna på landets kriminalvårdsanstalter ökat kraftigt under senare

år och langarna i många fall kan fortsätta sina narkotikaaffärer inne i

fängelserna, uppstår ofta en marknad bland de intagna där missbrukarna

köper narkotika på kredit av langarna och därigenom skaffar sig stora

skulder under sin anstaltsvistelse. När de sedan friges måste de genast begå

nya brott för att kunna betala sina skulder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64) såvitt avser föreslagen ändring av 2 §.

Stockholm den 22 januari 1988
Jerry Martinger (m)

gotab Stockholm 1988 14390