med anledning av prop. 1987/88:63 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m. m.

Motion 1987/88:Sf11 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: Sfi 1

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:63 om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m. m.

Alla människor har rätt till en god sjukvård oavsett inkomst och bostadsort.
Folkpartiet menar att patienternas rätt till ett fritt läkarval är en viktig
förutsättning för att kunna förverkliga detta mål. För att kunna upprätthålla
principen om det fria läkarvalet är det angeläget att det vid sidan av den
offentliga sjukvården finns privatpraktiserande läkare. Villkoren för de
läkare som vill driva egen praktik bör därför förbättras. Fördelningen mellan
offentlig och privat sjukvård skall styras av patienternas önskemål och inte av
politiska beslut.

Husläkarsystem

Enligt folkpartiets mening skall alla människor ha rätt till en husläkare, dvs.
en läkare med vilken de kan ha varaktiga kontakter. Självfallet måste
människor själva ha rätt att välja sin husläkare.

Vårdcentraler skall vidare kunna drivas i privat eller offentlig regi. I bägge
fallen bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid
vårdcentralen. Det bör utredas efter vilka kriterier denna ersättning bör
differentieras. Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare.
Genom ett sådant ersättningssystem minskar risken för överetableringar i
exempelvis storstadsområdena. Ersättningssystemet gör att såväl vårdcentraler
som enskilda husläkare får ett både ekonomiskt och medicinskt
intresse att förebygga sjukdomar och ge patienterna bästa möjliga vård.

Ett system som kan prövas på längre sikt är att primärvården/husläkaren
får hela det ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och sjukvård och vid
behov köper specialisttjänster från sjukhusklinikerna eller från privata
specialistmottagningar. I syfte att få underlag för att bedöma hur ett sådant
system skulle kunna utformas måste de försök som nu planeras i vissa
landsting följas upp och ytterligare försöksverksamhet med olika modeller
uppmuntras.

Minskad valfrihet

Det var framför allt risken för en minskande valfrihet som gjorde att
folkpartiet motsatte sig de nya reglerna för fördelningen av ersättningen från
sjukförsäkringen, det s. k. Dagmar, då dessa infördes 1984.

Dagmaröverenskommelsen innebär att privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster som tidigare fritt kunde ansluta sig till sjukförsäkringen nu

kan göra det endast under förutsättning att landstinget är berett att teckna Mot. 1987/88

avtal med praktikern. Att landstinget, som också är den störste vårdgivaren, §f 11

avgör vilka läkare och sjukgymnaster som skall få ansluta sig till sjukförsäkringen
innebär att den fria etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster har
avskaffats.

Etableringsbegränsningarna hämmar möjligheterna till förnyelse av sjukvården.
Det var den fria etableringsrätten för fritidspraktiker som möjliggjorde
skapandet av exempelvis City Akuten och den utvidgade hembesöksverksamheten.
Nu leder dessa till efterföljd inom den offentliga sjukvården.

En jämnare regional fördelning

Ett annat syfte med Dagmarsystemet var att uppnå en jämnare regional
fördelning av sjukvårdsresurserna. Vi delar uppfattningen att det är en
angelägen uppgift att sprida sjukvårdsutbudet så att människor i olika delar
av landet får samma möjligheter till god sjukvård.

Den regionala obalansen har inte kunnat rättas till genom Dagmarsystemet
. Det är illusion att tro att etableringskontroll för privatpraktiker kan leda
till ett ökat antal läkare i läkarglesa områden. Privatpraktikerna svarar för en
mycket liten del av den totala sjukvården.

Av väsentligt större betydelse för läkarförsörjningen över landet är hur
många läkartjänster som inrättas i olika delar av landet. Under de senaste
åren har väsentligt fler läkartjänster inrättats än vad som motsvarar antalet
nyutexaminerade läkare. Detta har försvårat rekryteringen främst i de
regioner som av olika skäl har svårt att rekrytera läkare. Det finns därför
anledning att iaktta återhållsamhet med nya läkartjänster så länge det är brist
på läkare.

Vi anser också att man måste införa positiva åtgärder för att stimulera
läkare att ta anställning eller öppna egen praktik i läkarglesa områden. Vi har
påpekat möjligheten att ge dessa läkare ett särskilt investeringsstöd, en högre
ersättning från sjukförsäkringen och en möjlighet till nedskrivning av
studieskulden. Andra lösningar vore att en större andel läkarutbildningsplatser
förläggs till Umeå och att läkarna erbjuds regelbunden tjänstgöring vid
universitetsinstitutioner eller större sjukhus.

Anslutningsreglerna

I den nu för riksdagen framlagda propositionen redovisas en ny överenskommelse
mellan företrädare för sjukvårdshuvudmännen och staten. I denna
föreslås i stort sett oförändrade regler för anslutningen av privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster till den allmänna sjukförsäkringens ersättningssystem.
I propositionen föreslås dock att den försöksverksamhet med fri
anslutning till försäkringen vid nyetablering för privatpraktiserande läkare
och sjukgymnaster inom stödområdena A, B och C permanentas. Detta är
ett, om än litet, steg i rätt riktning. En utvärdering av effekterna av
anslutningsreglerna till sjukförsäkringen borde dock ha resulterat i ett förslag
till fri anslutningsrätt i hela landet för såväl hel- som deltidsverksamma läkare
och sjukgymnaster.

Särskilt oroande är etableringsbegränsningens effekter för läkarpsykoana- Mot. 1987/88

lytikerna. Trots påpekanden från riksdagens socialförsäkrings- och socialut- Sfi 1

skott om att försörjningen med läkarpsykoanalytiker är i fara vägrar
regeringen sträcka sig längre än till uppmuntrande tillrop. I proposition
1985/86:167 ville socialministern framhålla ”det angelägna i en god tillgång
på psykoterapeutisk behandling”. I proposition 1987/88:63 säger samma
socialminister att det är angeläget ”att sjukvårdshuvudmännen tar särskild
hänsyn till dessa i sin planering”. Några förslag till förändringar presenteras
dock inte trots att de problem som fanns 1985 fortfarande är olösta.

Folkpartiet yrkar av ovan angivna skäl avslag på propositionen i de delar
som berör etableringsrätten. Vi anser att regeringen bör ta upp nya
förhandlingar med Landstingsförbundet om en lösning som tillgodoser de
synpunkter som ovan redovisats. Ett sådant förslag bör kunna föreläggas
riksdagen under våren.

Enskilda vårdinrättningar

Propositionen föreslår att i den allmänna sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen
skall också ingå den prestationsbundna ersättning för
sjukhusvård som för närvarande utges från försäkringen per vårddag till
enskilda sjukvårdsinrättningar. Dessa vårdinrättningar skall nu i stället få
ersättning genom vårdavtal med berörda sjukvårdshuvudmän.

Att göra dessa enskilda vårdinrättningar beroende av landstingen är direkt
olämpligt. Principen måste vara att vårdgivare inte skall behöva förhandla
och vara beroende av sina konkurrenters goda vilja för att få erbjuda
människor en efterfrågad vård. Folkpartiet avvisar därför detta förslag.

Vi tvingas avslutningsvis återigen konstatera att det i propositionen saknas
en utförlig redovisning av effekterna av det nya ersättningssystemet. Vi
riktade samma kritik mot den proposition som lades då Dagmarsystemet
infördes och propositionen vid avtalets förnyande. En framgångsrik sjukvårdspolitik
måste bygga på en klar analys av bristerna och hur dessa kan
rättas till. För att på sikt få till stånd ett bättre fungerande system finns det
anledning att tillsätta en parlamentarisk utredning.

Hemställan
Vi hemställer

1. att riksdagen med avslag på propositionen i de delar den innebär
fortsatt begränsning av etableringsrätten beslutar införa rätt till fri
anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
stimulera läkarrekryteringen till läkarglesa områden i enlighet med
vad som i motionen anförts,

9

3. att riksdagen avslår propositionen i den del den avser enskilda Mot. 1987/88
sjukvårdsinrättningars villkor. Sfi 1

Stockholm den 24 november 1987

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin A hr land (fp)

Anne Wibble (fp)

Margareta Andrén (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

10