med anledning av prop. 1987/88:60 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Motion 1987/88:Fi9 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fi9

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:60 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Propositionens förslag ingår i konjunkturpolitiken på kort sikt för att bedöma
deras relevans måste man dock anlägga ett vidare perspektiv.

Inledningsvis vill vi notera, att propositionen har en helt teknokratisk
ansats. Den nämner inte vilka sociala värderingar man utgår från eller vilka
sociala mål man vill främja. Denna yttre ideologilöshet präglar alltmer de
dokument som utgår från regeringen. Detta är i verkligheten uttryck för att
socialdemokratins ledning tar för självklar den ideologi, som är förankrad
hos näringslivets toppskikt.

Vi menar, att man först måste se förslagen i ljuset av utvecklingen sedan
1982. Den nya regeringens kungstanke var då att devalvering och exportoffensiv
skulle vara drivmotor för att lösa balansproblemen i ekonomin. Man
kan diskutera devalveringens effektivitet och risker. Obestridligt är, att den
hjälpte näringslivet att bättre utnyttja de gynnsamma faktorerna i utvecklingen
vid denna tid: utdragen högkonjunktur, stigande dollar med kulmen
i februari 1985 och låga drivmedelspriser.

Men allt detta hade ett pris: en stor omfördelning till förmån för kapitalet
och på bekostnad av de breda folklagrens ekonomi, den offentliga infrastrukturen,
sociala verksamheter och kultur. Detta förlorade fält har aldrig
kunnat återtas. Vad mera är — ett nytt djupgående obalansproblem har
uppstått: obalans mellan arbetets och kapitalets andel av resurserna, överackumulation
av mervärde. Det är i ljuset härav man måste se och värdera
propositionens förslag.

Nästa avgörande fråga är, om de föreslagna åtgärderna är ekonomiskt
riktiga och socialt rimliga.

Vi kan godta åtgärderna på byggmarknaden, givetvis under förutsättning
att de underlättar bostadsbyggandet i bristområdena.

Vi godtar utvidgningen av omsättningsskatten på värdepapper.

Mer tveksamt är den ytterligare premieringen av sparandet. Att folk skall
belönas alltefter hur mycket pengar de har över, är en säregen filosofi.
Effektiviteten om man vill begränsa hushållskrediterna är också något tveksam.

Åtgärderna beträffande investeringsfonderna godtas.

Däremot är vi direkt kritiska till sänkningen av löneavgiften. Särskilt
gäller detta om man ser den i ljuset av vad som sägs i propositionen om
löneramen i den statliga sektorn. Propositionen hotar här med särskilda
åtgärder om de anställda inte håller sig inom ”ramen”.

I * Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi8—10

Regeringens utgångspunkt är, att ”hushållens” efterfrågan måste hållas Mot. 1987/88

tillbaka och företagen hållas skadeslösa. Vi hävdar att själva premissen är Fi9

högst diskutabel. Det existerar i den moderna kapitalismen inget sådant
direkt samband mellan löner — konsumtion — export — investeringar som
propositionen förutsätter. Ur OECD-ländernas utveckling under 1980-talet
kan man inte utläsa detta.

Exporten beror uppenbarligen av annat än den nationella prisutvecklingen,
inflationen på annat än löneutvecklingen. Kostnader och efterfrågetryck
i en ekonomi med moderna finansiella fenomen och strukturer kan
inte härledas huvudsakligen till lönerna. De samlade investeringarna stiger
inte heller vid ökat utrymme för kapitalet. Sambanden är uppenbarligen
andra än i kapitalismens föregående skeden.

”Hushållen” är en motsättningsfylld kategori. Medan de breda löntagarskikten
antingen står på en lägre nivå än 1982 eller får slita hårdare för
samma nivå, har de hushåll som ägnat sig åt värdepappersplaceringar vunnit
stort. Detta har skapat efterfrågetryck och drivit upp kostnaderna. Det
är således fel att urskillningslöst låta vanliga löntagare betala för en skada
som vållas av andra.

Vi vill därutöver notera, att man inte kan sätta en sådan ram för den
statliga sektorns löneutveckling som aviserats. Man kan heller inte mäta
eller åstadkomma ”effektivitet” inom sektorn med de utgångspunkter som
propositionen och EFO har.

Obalansen i ekonomin kräver att man styr resurser också till den statliga
sektorns långsiktigt betydelsefulla verksamheter. En eventuell efterfrågedämpning
bör bäras av de välbeställda hushållen och företagen.

Vi avvisar därför principiellt sänkningen av löneavgiften. Då emellertid
denna avgift inte är ett särskilt rättvist instrument i sig — den missgynnar
företag med hög sysselsättningsgrad — kan vi tänka oss att i stället öka
uttaget från företagen på annat och mer rättvisande sätt.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda föreslås riksdagen besluta

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om sänkningen av den allmänna löneavgiften,

2. att riksdagen avvisar propositionens tankegångar beträffande
löneutrymme inom den statliga sektorn.

Stockholm den 24 november 1987
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

4