med anledning av prop. 1987/88:60 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Motion 1987/88:Fi12 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Fi 12

av Carl Bildt m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:60 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

1. Sammanfattning

Världsekonomin präglas för närvarande i hög grad av oron på de finansiella
marknaderna. Detta har föranlett en nedrevidering av prognoserna för
den internationella ekonomiska utvecklingen. Redan dessförinnan bedömdes
den svenska ekonomin gå mot en försämring. Den nya internationella
konjunkturbilden innebär att draghjälpen från omvärlden avtar. Därmed
blottläggs också de kvarstående strukturproblemen i svensk ekonomi.

Det mest framträdande problemet i Sveriges ekonomi är den alltför snabba
kostnadsstegringen. Därtill kommer att svenskt näringsliv fortlöpande
förlorar marknadsandelar på världsmarknaden också vid oförändrat kostnadsläge.

De konkreta åtgärder som regeringen nu föreslår är inte tillräckligt långtgående
och har delvis fel inriktning.

Det är bra att den tidigare höjningen av arbetsgivaravgifterna på 1,3 %
neutraliseras. Men vi har invändningar mot det sätt på vilket rättelsen föreslås
ske. Beslut om ändrad ATP-avgift bör avvakta pågående beredning.

Vi motsätter oss förlängningen av stoppet på byggmarknaden i storstadsområdena
liksom beslutet att företag får utnyttja investeringsfonderna
endast för miljöinvesteringar. Investeringsfonderna bör generellt släppas
fria.

I princip stöder vi tanken på s. k. cash limits. Men med regeringens utformning
kommer löneramen att bilda ett golv för löneökningarna.

Vi avvisar också det aviserade förslaget om breddning av omsättningsskatten
på värdepapper.

Moderata samlingspartiet förordar en låg ökningstakt i de offentliga utgifterna,
sänkt skattetryck, stram finanspolitik, avreglering av näringslivet,
avskaffande av offentliga monopol, avveckling av löntagarfonderna samt
ökat hushållssparande.

Viktigast på kort sikt är att sänka marginalskatterna. Det underlättar
löneavtal, som inte ytterligare försämrar konkurrenskraften. Därtill bör
fullt inflationsskydd för skatteskalan återinföras. Riksdagen bör även avskaffa
de i våras införda socialavgifterna på vinstandelar.

2. Den internationella utvecklingen Mot. 1987/88

Fil 2

Världsekonomin präglas för närvarande i hög grad av oron på de finansiella
marknaderna. Nedgången på aktiebörserna har också ändrat förutsättningarna
för den internationella ekonomiska utvecklingen.

Moderata samlingspartiet har tidigare understrukit att det allvarligaste
hindret för en fortsatt uppgång av den internationella konjunkturen är de
externa obalanser som råder mellan de tre största industriländerna. Senast i
samband med behandlingen av kompletteringspropositionen i våras framhöll
vi att ansvaret för en utjämning av obalanserna får anses ligga på såväl
USA som Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. USA innehar emellertid
en nyckelposition, eftersom den grundläggande orsaken till de finansiella
spänningarna finns i de amerikanska underskotten.

Den senaste tidens händelseutveckling på aktie- och valutamarknaderna
tyder på att våra tidigare farhågor kommer att besannas. Av allt att döma är
1980-talets långa internationella konjunkturuppgång nu på väg att brytas.

En viktig drivkraft på efterfrågesidan under de senaste kvartalen har
varit den internationella börsuppgången och stigande fastighetspriser. På
samma sätt som börsuppgången tidigare verkade i expansiv riktning kommer
nedgången nu att få en åtstramande verkan.

I första hand påverkas den privata konsumtionen genom den s. k. förmögenhetseffekten.
Genom den 25-procentiga nedgången på de amerikanska
börserna mellan mitten av oktober och mitten av november har hushållens
aktieinnehav minskat med uppskattningsvis 1 200 miljarder dollar. I andra
hand påverkas företagens investeringsplaner negativt.

Genomslaget av kursfallet kommer sannolikt först att märkas i USA. Det
sammanhänger bl. a. med att neddragningen av hushållens sparkvot under
börsuppgången varit väsentligt kraftigare där än i andra länder. Genom
den amerikanska ekonomins betydelse som tillväxtmotor i världsekonomin
blir resultatet av det inträffade att världshandelns tillväxt försvagas.

Det som ytterst förefaller ha initierat oron på aktie- och valutamarknaderna
är insikten att en långsam och mjuk anpassning av de externa obalanserna
mellan de tre största industriländerna, vid rådande valutakurser och
med nuvarande utformning av den ekonomiska politiken, inte är möjlig.

En reduktion av det federala budgetunderskottet i USA torde vara en
viktig förutsättning för en lugnare utveckling på de Finansiella marknaderna.
I avsaknad av lättnader i den ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken
Tyskland och Japan riskerar emellertid den internationella konjunkturen
då att dämpas ytterligare, vilket i sin tur gör det än svårare att komma
till rätta med den amerikanska budgetsituationen.

Till problembilden hör också att en fortsatt försvagning av dollarn initialt
leder till en ytterligare försvagning av den amerikanska bytesbalansen,
eftersom bytesförhållandet gentemot omvärlden försämras. Exportvolymen
växer vanligtvis med viss fördröjning, och en sådan förbättring motverkas
dessutom av nuvarande strama ekonomiska politik i Japan och i
Förbundsrepubliken Tyskland.

Mot denna bakgrund kan nya orosvågor på de finansiella marknaderna
inte helt uteslutas. Betydande osäkerhet måste omge de ekonomiska prognoserna,
så länge obalanserna i världsekonomin kvarstår.

I den prognos som finansdepartementet presenterade i oktober i år be- Mot. 1987/88

dömdes tillväxten i OECD-området till 2,5% per år 1987—1989. Nu tror Fil2

regeringen att de sedan dess inträffade händelserna leder till att tillväxten
dämpas till drygt 2 % 1988.

För vår del anser vi att en sämre utveckling inte kan uteslutas. Denna syn
sammanfaller med OECD:s bedömning att tillväxttakten stannar vid 1,7 % i
industriländerna nästa år.

3. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Redan före revideringen av de internationella bedömningarna pekade
prognoserna för den svenska ekonomin entydigt på att en försämring var
förestående. Konjunkturinstitutets höstrapport förutspådde exempelvis ett
bytesbalansunderskott på nästan 10 miljarder kronor för 1988 och en halvering
av tillväxten jämfört med i år.

Återigen förefaller ekonomin således komma att brottas med svårigheter
av den art som i hög grad präglade 1970-talet. Skillnaden är dock att medan
1970-talets internationella miljö bestämdes av kraftigt stigande oljepriser
och svag världshandeistillväxt, så har miljön under 1980-talet snarast bjudit
på omvända förhållanden.

För svenskt vidkommande innebär den nya internationella konjunkturbilden
att draghjälpen från omvärlden, som i stor utsträckning ligger bakom
de senaste fem årens förbättring av Sveriges ekonomiska nyckeltal, nu
upphör. Därmed blottläggs också på allvar de kvarvarande strukturproblemen
i svensk ekonomi.

Återtagandet av marknadsandelar upphörde redan 1984, dvs. förhållandevis
kort tid efter devalveringarna i början av årtiondet. Därefter har den
inhemska efterfrågan, främst offentlig och privat konsumtion, varit den
dominerande efterfrågekomponenten i tillväxtförloppet, vilket redan 1985
ledde till att balansproblemen i utrikeshandeln åter kom i dagen. Halveringen
av de internationella råoljepriserna motverkade tillfälligt en fördjupning
av problemen under 1986. Konjunkturinstitutets höstrapport förutsåg
en försvagning av bytesbalansen med nästan 20 miljarder kronor
mellan 1986 och 1988, vilket visar kraften i ekonomins rörelse i negativ
riktning. Man får gå tillbaka till den andra oljekrisen för att spåra en liknande
försämring.

Det mest framträdande problemet i Sveriges ekonomi är den alltför snabba
kostnadsstegringen. Att det inte räcker med att — som regeringen gjort
— enbart framhålla behovet av låga nominella löneökningar belyses av
utvecklingen sedan 1983. Den underliggande kostnadsförsämringen, dvs.
efter det att vaiutakursförändringarna borträknats, har uppgått till drygt
3 % per år. Totalt sett kan försämringen under 1980-talet snart jämföras med
vad som förekom vid mitten av 1970-talet, vilket är allvarligt. Utvecklingen
slår definitivt hål på myten att en socialdemokratisk regering skulle vara
bättre skickad än en borgerlig att förmå parterna till återhållsamma löneavtal.

Även om en del av devalveringsutrymmet fortfarande finns kvar, är kostnadsnivån
i dag ändå för hög, eftersom balansen i utrikesbetalningarna inte
kan bibehållas.

Orsaken till att balansproblemen återigen tränger fram ligger också på Mot. 1987/88

det strukturella planet. Svenskt näringsliv förlorar fortlöpande marknads- Fi 12

andelar även vid oförändrat kostnadsläge beroende på en för långsam
strukturomvandling. Därmed behövs, vid nuvarande produktionsstruktur,
en allt lägre kostnadsnivå enbart för att försvara ställningarna på världsmarknaden.
För att återta marknadsandelar måste lönekostnaderna följaktligen
öka ännu långsammare i Sverige än i konkurrentländerna.

Förluster av marknadsandelar behöver inte förorsaka problem, om
världshandeln skulle växa snabbt. Den nu förestående internationella avmattningen
riskerar emellertid att leda till allvarliga svårigheter. Svensk
ekonomi skulle kunna klara snabbare lönekostnadsökningar, om omställningsförmågan
och utvecklingskraften i ekonomin vore tillräckligt hög. Då
skulle näringslivet kunna byggas ut och företag etablera sig på mer expansiva
marknader trots att lönekostnaderna stiger snabbare än i omvärlden.

Omvänt skulle trögheter, flaskhalsproblem och omställningssvårigheter
kunna kompenseras, om lönebildningen fungerade smidigare och lönesättningen
vore mer flexibel. De problem som nu framträder visar emellertid
att ekonomin dras med båda svårigheterna samtidigt, dvs. både brist på
omvandlingskraft och dåligt fungerande lönebildning.

Det är beklagligt att det andrum som den gynnsamma internationella
utvecklingen har skapat de senaste fem åren inte har utnyttjats av regeringen
för att avhjälpa de grundläggande problemen i svensk ekonomi. Inte ens
på lönekostnadsutvecklingens område, dit intresset har koncentrerats, går
det att avläsa någon framgång. Den statistik som hittills framkommit visar
att löneglidningen snarast tilltagit, särskilt inom byggsektorn.

Den svagare internationella utvecklingen leder till minskad tillväxt på
exportmarknaderna. I sin oktoberprognos trodde regeringen att marknadstillväxten
skulle uppgå till 4,5 % 1988. Redan denna siffra torde ha varit för
hög, och efter det som nu inträffat kommer marknadstillväxten knappast
att överstiga 1,5 % nästa år.

Den inhemska efterfrågan kommer sannolikt också att dämpas till följd
av aktiekursernas nedgång på Stockholmsbörsen. Även om börsen återhämtat
en del av det ursprungliga fallet på omkring 40 %, har händelseförloppet
skapat osäkerhet, vilket bör verka dämpande på både den privata
konsumtionen och investeringsutvecklingen under loppet av 1988.

Den sannolika utvecklingen är emellertid att den utländska efterfrågan
dämpas mer än den inhemska. Därmed skulle bytesbalansen komma att
försvagas ytterligare i förhållande till vad exempelvis konjunkturinstitutet
förutsåg i sin höstprognos, vilket i sin tur minskar förhandlingsutrymmet i
den stundande avtalsrörelsen. En fortsatt försämring av konkurrenskraften
i en situation när den internationella efterfrågan viker och bytesbalansunderskottet
ökar kan ge allvarliga skador på den svenska ekonomin. För att
underlätta möjligheten att uppnå löneökningar som ligger inom det samhällsekonomiska
utrymmet krävs ekonomisk-politiska åtgärder. Vi återkommer
till detta i det följande.

Försämringen av konkurrenskraften hänger i hög grad samman med regeringens
misslyckade inflationsbekämpning. Den svenska prisstegrings

takten har under i stort sett hela 1980-talet varit snabbare än i omvärlden. 11

Dämpningen under 1986 berodde enbart på internationella förhållanden. I Mot. 1987/88

Sverige steg konsumentpriserna, exkl. energi- och räntekostnader, snabba- Fi 12

re 1986 än 1985. För 1987 räknade regeringen i kompletteringspropositionen
med att priserna skulle stiga med 4 % under loppet av året. Från moderat
sida hävdades att denna siffra var ett uttryck för ett önsketänkande
snarare än en realistisk prognos. Utvecklingen hittills under 1987 visar att
våra farhågor om en sämre inflationsutveckling besannats. Redan under
september månad överskreds regeringens inflationsprognos. T. o. m. oktober
hade priserna stigit med 4,8 % medan inflationstakten på tolvmånadersbasis
uppgick till 5,1 %.

Det finns anledning att rikta kritik mot regeringen för att den sedan 1982
infört allmänt prisstopp under fyra perioder om sammanlagt 23 månader.

Såväl svenska som internationella undersökningar visar entydigt att prisregleringar
praktiskt taget alltid har negativa verkningar på det marknadsekonomiska
systemets funktionssätt och aldrig varaktigt kan hålla tillbaka
prisstegringen. Genom att störa marknadsprisbildningen verkar prisregleringar
snarare långsiktigt uppdrivande på inflationstakten. Kritik bör också
riktas mot regeringen för det sätt på vilket den senaste avvecklingen av
prisstoppet sker. Förutom att uppläggningen med utfästelser gör att många
företag kommer i kläm, så skapas i praktiken ett samordnat prisbeteende
hos konkurrerande företag. Dessutom påverkas investeringsbesluten i företagen
i negativ riktning genom att exempelvis underleverantörer, som omfattas
av prisregleringen, inte kunnat bygga ut kapaciteten i takt med att
större exportföretag, som inte omfattas, ökat sin efterfrågan på insatsvaror.

Därigenom torde bytesbalansen ha påverkats i negativ riktning, eftersom
exportföretagen tvingats tillgodose behovet av insatsvaror genom ökad import.

Enligt vår uppfattning bör prisstopp användas endast i rena krissituationer.
Med hänsyn till att någon sådan inte föreligger bör regeringen klart
deklarera att den inte avser att införa ett nytt prisstopp under 1988. Dessutom
bör kvarvarande rester från tidigare prisstopp helt avvecklas, vilket
särskilt gäller systemet med utfästelser från företagen. Detta bör enligt vår
mening ges regeringen till känna.

4. Regeringens förslag till ekonomisk-politiska åtgärder

Både i januari och i maj framhöll moderata samlingspartiet i sina ekonomisk-politiska
motioner att den alltför snabba konsumtionsökningen riskerade
att försvaga bytesbalansen. Det uppdrivna efterfrågetrycket borde ha
motverkats tidigare genom en åtstramning av den offentliga konsumtionen.

Den nu försämrade internationella konjunkturbilden kommer att ytterligare
dämpa den utländska efterfrågan på svenska varor, vilket skärper de
kommande bytesbalansproblemen mera.

Regeringen har därför tvingats tänka om och förespråkar en dämpning
av den inhemska efterfrågan för att försämringen av bytesbalansen skall
kunna motverkas, men några förslag i den riktningen finns inte. Vidare ser
regeringen det som angeläget att stimulera ekonomins utbudssida samt att
vidta åtgärder som håller tillbaka de nominella löneökningarna. Det är i

och för sig tillfredsställande att regeringen åtminstone i vissa stycken anslu- Mot. 1987/88

ter sig till den moderata synen på ekonomin. Men likväl måste vi konstatera Fi 12

att de konkreta åtgärder som föreslås sammantagna inte är tillräckligt långtgående
och delvis har fel inriktning. Det finns mot denna bakgrund all
anledning att befara att försämringen av ekonomin inte kommer att kunna
förhindras.

I ett viktigt avseende har regeringen i alla fall beaktat den moderata
kritiken. Nu föreslås att den tidigare höjningen av arbetsgivaravgifterna på
ca 1,3 % från 1988 neutraliseras. Vi kritiserade höjningen när regeringen
kom med förslaget i januari i år. Även i april varvi kritiska, när regeringen
förklarade sig beredd att återta höjningen under förutsättning att arbetsmarknadens
parter slöt avtal om en mycket måttlig stegring av lönenivån
inklusive löneglidning under 1988. Innebörden av denna uppläggning var
att om avtalen hamnar på en alltför hög nivå så är regeringen beredd att
ytterligare försämra konkurrenskraften genom att låta höjningen av arbetsgivaravgiften
slå igenom. Detta är naturligtvis en bakvänd politik. Därför
är det bra att regeringen nu svängt i denna fråga och anslutit sig till moderata
samlingspartiets ståndpunkt. Därmed kan det utrymme som ändå finns
fullt ut disponeras av arbetsmarknadens parter.

Vi har emellertid invändningar mot det sätt på vilket regeringen föreslår
att rättelsen skall ske. I propositionen föreslås att den allmänna löneavgiften
sänks med 1,66 procentenheter och att ATP-avgiften höjs med 0,4 procentenheter.
Sammantaget skulle således nivån på uttaget av arbetsgivaravgifterna
sänkas med 1,26 procentenheter jämfört med vad riksdagen tidigare
beslutat. Innebörden av förslaget är, förutom att nivån på uttaget från
företagen hålls oförändrad mellan 1987 och 1988, att det sker en omfördelning
från staten till AP-fonderna.

1 detta sammanhang finns anledning att konstatera att även om pensionsutbetalningarnas
storlek i ATP-systemet överstiger de inbetalningar som
görs, ökar fortfarande AP-fondernas reala värde till följd av de ränteinkomster
som fondkapitalet genererar, vilket regeringen också påpekar i
propositionen. En höjning av avgiftsuttaget i enlighet med regeringsförslaget
torde ytterligare öka fondernas reala storlek under nästkommande år.

Frågan om den framtida värdesäkringen och finansieringen av de allmänna
pensionerna är föremål för översyn i pensionsberedningen. Dessutom kommer
riksförsäkringsverket (RFV) senare i år att lägga fram underlag för och
förslag till avgiftsuttag för ATP för de närmast följande sju åren. Det finns
enligt moderata samlingspartiets uppfattning ingen anledning att ytterligare
öka fondernas reala värde. Höjningen av avgiftsuttaget bör anstå tills
underlaget från RFV föreligger.

Genom att vi inte tillstyrker förslaget att nu höja ATP-avgiften räcker det
med att sänka den allmänna löneavgiften med 1,260 procentenheter för att
neutralisera den tidigare höjningen. 1 detta sammanhang finns skäl att påminna
om att moderata samlingspartiet anser att den allmänna löneavgiften
på sikt bör slopas helt.

I fråga om allemanssparandet föreslår regeringen en extra bonus för dem
som börjar spara under de tre sista kvartalen 1988, möjlighet till s. k. ideellt

sparande i allemansfond och en höjning av gränsen för antalet andelsägare 13

i en fond till 100 000. Moderata samlingspartiet har tidigare vid flera tillfäl- Mot. 1987/88

len utvecklat sin syn på allemanssparande^ senast i vår majmotion om den Fi 12

ekonomiska politiken. Den förbättrade effektiviteten på kreditmarknaden
har gjort det möjligt att genom utgivande av statsskuldsväxlar och riksobligationer
på marknadsmässiga villkor klara statens upplåning. Via obligationsfonder
kan hushållen delta i denna finansiering, vilket blir betydligt
billigare för staten än ökade insättningar på allemanssparkonton. Erfarenheterna
tyder också på att denna typ av sparande inte leder till något nämnvärt
nysparande utan mest till omplaceringar av tidigare sparmedel. 1 stället
bör hushållens sparande stimuleras med åtgärder av mer generell natur. I
avvaktan på att sådana åtgärder genomförs godtar vi emellertid de nu framlagda
förslagen.

Regeringen nämner också att ett förslag om ungdomssparande med särskild
inriktning på bostadsanskaffning utarbetas i regeringskansliet, vilket
får tolkas som att nuvarande system inte fungerar. Den anknytning av bosparandet
till allemanssparande! som regeringen infört är enligt vår uppfattning
olämplig. Den innebär en lagstadgad skyldighet för banker att
prioritera utlåning till personer under 28 år, som inte behöver ha något
annat kundförhållande till banken än att de under viss tid satt in pengar för
överföring till riksgäldskontoret. Moderata samlingspartiet har länge hävdat
att åtgärder som breddar bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma
en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället.

Förslag har också presenterats som innebär att medborgarna stimuleras till
ett ökat bostadssparande. En stimulans till bosparande bör bygga på redan
existerande "spara/låna till bostad-system” i stället för att på ett krångligt
sätt kopplas till allemanssparandet.

Regeringen har beslutat förlänga det 1986 införda stoppet för annat byggande
än bostäder i storstadsområdena. Redan när byggstoppet infördes
hävdade vi att det inte skulle lösa några problem men skapa desto fler.

Utvecklingen har visat att dessa farhågor var välgrundade. Byråkratin frodas,
och redan nu är byggkvoten i Stockholm intecknad för 1988— 1990. En
lång rad ytterst angelägna objekt har inte kunnat inrymmas i kvoten. I vissa
bostadsområden kommer angelägen kommersiell och samhällelig service
inte att kunna erbjudas medborgarna under lång tid på grund av byggstoppet.
Företag med god lönsamhet och utveckling kan inte bygga ut sin kapacitet.

Regeringens förhoppning att dessa företag skulle flytta ut verksamhet
från Storstockholm till övriga landet har, som vi förutsåg, kommit helt på
skam. Förhoppningen att regleringen skulle resultera i ett avsevärt ökat
bostadsbyggande har heller inte infriats.

Enligt vår uppfattning är det fel att på detta sätt bromsa produktiva
investeringar, som är till gagn för hela vårt land. Nya arbetsplatser i storstadsområdena
leder till ökad sysselsättning även i övriga delar av landet,
och detta utan att några regionalpolitiska styrmedel behöver tillgripas.

Regeringen har beslutat att företag som är belägna utanför stödområdena
får utnyttja sina investeringsfonder endast för miljöinvesteringar. Denna
åtgärd är ännu ett uttryck för regeringens ambition att detaljstyra företagens
investeringar, något som vi bestämt motsätter oss. Enligt vår uppfatt- 14

ning bör regeringen besluta om ett generellt frisläpp av de allmänna investe- Mot. 1987/88

ringsfonderna och investeringsreserverna. Fil2

I nte heller anser vi det rimligt att 100 % av det belopp som företag avsätter
till investeringsfonder skall inbetalas till riksbanken. Denna åtgärd kommer
att minska företagens benägenhet att göra avsättningar till investeringsfonder,
vilket ökar deras skattebörda. I samband med utredningsarbetet
angående en reformerad företagsbeskattning diskuteras bl. a. ett avskaffande
av möjligheten att avsätta medel till allmän investeringsfond och att
detta skall kombineras med en sänkt bolagsskattesats. Det är då enligt vår
uppfattning inte rimligt att i avvaktan på utredningsarbetet nu ändra gällande
regler.

Regeringen redovisar i propositionen att direktiv lämnats till statens arbetsgivarverk
om en ram för medelsberäkningen lill 1988 års avtal. Regeringen
aviserade redan i samband med kompletteringspropositionen förändringar
beträffande uppräkningen av de offentliga lönekostnaderna. Hittills
har lönehöjningarna beaktats fullt ut vid löneomräkning av anslagen. Nu är
tanken att ett totalt utrymme för lönekostnaderna skall fastställas inför den
kommande avtalsrörelsen. Varje kostnadsökning som går utöver denna utgiftsram
skall mötas med effektivitets- och produktivitetshöjande åtgärder
eller med besparingar.

I samband med behandlingen av kompletteringspropositionen i våras
stödde vi i princip regeringens ambition på detta område. Men vi framhöll
också att s. k. cash limits måste följas upp med reformer i den offentliga
sektorns organisation. Annars riskerar verksamheter att skäras ner kraftigt i
händelse av att avtalsramen överskrids. Det krävs bl. a. privatiseringar, användande
av entreprenader, slopande av offentliga monopol, omorganisationer
och mindre statlig styrning av kommunernas verksamhet för att sådana
begränsningar av anslagen inte skall leda till kvalitetsförsämringar. Det
räcker således inte att, som regeringen tänker sig, vidta produktivitetshöjande
åtgärder först efter det att lönekostnadsökningarna blivit alltför
stora.

Nu visar det sig att kommunerna inte alls omfattas av löneramen. Inom
statliga områden som polis, försvar och rättsväsendet är möjligheterna att
öka effektiviteten begränsade. Detta torde regeringen också ha insett, eftersom
man till löneramen har knutit ett antal reservutgångar. För det första
omfattas inte första halvåret 1988. För det andra inräknas inte resultatet av
de kompensationsförhandlingar som skall föras på det offentliga området.

Risken är därför betydande att den ram som regeringen angett snarare
kommer att bilda ett golv för de statliga löneökningarna än ett tak.

Det är förvånande att löneramen satts till 4% samt att kompensationen
för föregående års löneglidning inte ingår i detta utrymme, vilket innebär
att lönekostnadsökningarna för 1988 kan bli väsentligt högre. Denna signal
från regeringens sida står i skarp kontrast mot det synsätt som kom till
uttryck i proposition 1987/88:36 om den ekonomiska politiken på medellång
sikt. I denna angavs att löneökningarna borde stanna vid 3 % per år
under de närmaste åren. Det bör påpekas att regeringen i samma proposition
redovisat en alternativ kalkyl, vilken belyser de negativa konsekvenserna
för svensk ekonomi av de lönehöjningar som nu kan förutses på den 15

statliga sidan.

Regeringen framhåller att vissa förhållanden i statens tjänst skapar pro- Mot. 1987/88

blem med personalförsörjningen. Löner och andra anställningsvillkor kan Fi 12

för vissa grupper vara gynnsammare inom den privata sektorn än för jämförbara
grupper inom det statliga området. För andra grupper är emellertid
förhållandet det omvända. Regeringens ambition är nu att statens agerande
i löneförhandlingarna tydligare skall bestämmas av verksamhetsintresset
och av strävan att åstadkomma en ändamålsenlig personalförsörjning.

Denna inriktning av lönepolitiken har tidigare efterlysts från moderat håll.

Vi välkomnar därför regeringens ambition i detta avseende.

Regeringen aviserar i propositionen att den under våren 1988 avser att
lägga förslag om en breddning av omsättningsskatten på värdepapper. Moderata
samlingspartiet vill redan nu klargöra sin ståndpunkt i denna fråga.

Sedan omsättningsskatten på aktier infördes har vi konsekvent varnat för
dess effekter bl. a. på valutautlänningars affärer med svenska aktier. Resultatet
av skatten har bli vit att en stor del av dessa affärer nu görs på utländska
börser i stället för i Sverige. Det finns dessutom skäl att förmoda att omsättningsskatten
förvärrat turbulensen på den svenska börsen i samband med
oron på de internationella börserna. Den stora nettoimport av aktier som
ägt rum sedan omsättningsskatten dubblerades och som tilltagit under innevarande
höst har av allt att döma förstärkt kursnedgången.

I promemorian Översyn av skatten på omsättning av värdepapper
(Ds Fi 1987:9) motiveras förslaget om utvidgning med att den skall minska
omsättningen på penning- och obligationsmarknaden. Enligt vår uppfattning
är det direkt ansvarslöst att nu ytterligare oroa de finansiella marknaderna
med en ny skatt, särskilt som dess syfte uttryckligen är att försämra
marknadens funktionssätt. Resultaten blir att likviditeten i marknaden
minskar och att räntenivån drivs upp ytterligare. De som drabbas av skatten
är inte de som ombesörjer handeln utan snarare de som använder denna
marknad för upptagande av lån. Därmed kommer bl. a. staten själv att
drabbas i icke ringa omfattning. Omsättningsskatten på värdepapper bör
således ej utvidgas utan tvärtom avvecklas.

5. Det moderata alternativet

Moderata samlingspartiet har tidigare påtalat att den s. k. tredje vägen tycks
gå i en cirkel. De balansproblem som denna politik avsåg att lösa kommer
nu tillbaka. Skälet är att de bakomliggande orsakerna alltjämt kvarstår.

Redan före oron på världens aktiebörser visade regeringens egna prognoser
att bytesbalansen går mot underskott 1988 och att tillväxten minskar. Den
nu väntade avmattningen av den internationella konjunkturen försämrar
bilden ytterligare.

Det är därför angeläget att lägga fast en ny ekonomisk-politisk strategi,
som på allvar tar itu med de grundläggande problemen i svensk ekonomi.

Moderata samlingspartiet sätter omvandlingens och dynamikens förutsättningar
i centrum för den ekonomiska politiken. Omvandling av ekonomin
förutsätter utveckling av nya lönsamma företag och avveckling av gamla
olönsamma. För att en sådan utveckling skall kunna komma till stånd
krävs en ökad flexibilitet i det ekonomiska livet.

Den ekonomisk-politiska strategi som vi förordar innebär en låg ök- Mot. 1987/88

ningstakt i de offentliga utgifterna, sänkt skattetryck, stramare finanspoli- Fil2

tik, avreglering av näringslivet, avskaffande av offentliga monopol, avveckling
av löntagarfonderna samt ett ökat hushållssparande.

Moderata samlingspartiets syn på den ekonomiska politiken i ett medelfristigt
perspektiv har nyligen redovisats i motion 1987/88:Fi4. Vi kommer
att i detalj redovisa vår syn på den ekonomiska politikens utformning under
nästa år i samband med behandlingen av budgetpropositionen i januari
1988. Redan nu finns det emellertid anledning att föreslå vissa skattesänkningar,
särskilt som skattetrycket enligt konjunkturinstitutets beräkningar
väntas stiga till rekordnivån 56,4%.

Den viktigaste åtgärden på kort sikt är att påbörja en långtgående skattereform.
Därigenom skapas förutsättningar för arbetsmarknadens parter att
i den kommande lönerörelsen uppnå avtal som inte ytterligare försämrar
konkurrenskraften. En sänkning av marginalskatten gör det dessutom mer
lönsamt att arbeta, spara och starta företag.

Moderata samlingspartiet föreslog senast i januari 1987 att marginalskatterna
skulle sänkas redan från 1988. Med tanke på det allvarliga läge som nu
uppstått anser vi det befogat att återkomma i denna fråga. Vi föreslår således
att skatteskalan för den statliga inkomstskatten ändras på sätt som
framgår av nedanstående tabell.

Beskattningsbar inkomst:	Skatteskala enligt regeringen:	Skatteskala enligt (m):
0- 70 000	5%	5%
70 000-140 000	20%	16%
140 000-190 000	34%	30%
190 000	45 %	40%

Den statsfinansiella belastningen uppgår till knappt 8 miljarder kronor i
helårseffekt. 1 det budgetförslag som vi presenterade i januari i år kompenserades
denna sänkning med besparingar, vilket innebar att effekten på den
inhemska efterfrågan var neutral. Vi anser fortfarande att sänkningen av
marginalskatten måste mötas med besparingar och avser därför att vid behandlingen
av budgetpropositionen i januari återkomma med förslag till
besparingsåtgärder.

1 och för sig skapar det uppkomna budgetläget, med överskott i den
samlade offentliga sektorns finanser, utrymme för skattesänkningar utan
kompenserande besparingar. Detta förutsätter emellertid en ökning av sparandet
i den enskilda sektorn. I ett något längre perspektiv uppkommer
dessutom positiva utbudseffekter som åtminstone till en del uppväger det
initiala bortfallet av skatteintäkter.

Ett sifferexempel belyser hur vårt förslag till lägre marginalskatter underlättar
avtalsrörelsen. Om en genomsnittlig industriarbetare med en inkomst
på 110 000 kr. per år har som mål att uppnå en ökning av inkomsten med 4 %

efter skatt, måste han begära en bruttolöneökning på 5,1 %. Med vårt för- 17

slag räcker det med att lönen ökar med 2,7 % före skatt. Det är uppenbart att Mot. 1987/88

avtalsrörelsen skulle komma att underlättas. Därmed skulle det också vara Fi 12

lättare att uppnå den dämpning av lönekostnadsökningarna som även regeringen
anser nödvändig.

Förutsättningen för en varaktig skattereform är att inflationen inte tillåts
höja skattetrycket. Endast vid fullgott inflationsskydd kommer skatteuttag
och skattesats att vara oförändrade vid oförändrad real inkomstnivå. Förändringar
i det reala skatteuttaget bör endast kunna ske genom politiska
beslut och inte som en konsekvens av inflationstakten. Vi föreslår därför att
fullt inflationsskydd återinförs.

Regeringen genomdrev i våras försämringar i den skattemässiga behandlingen
av anställdas vinstandelar. Avsikten med frivilliga vinstandelssystem
är att göra de anställda delaktiga i företagens resultat, öka produktiviteten,
sprida det individuella ägandet och stärka känslan av samhörighet
inom företaget. Därutöver fyller dessa system en viktig samhällsekonomisk
funktion, eftersom de stimulerar sparandet. Regeringens åtgärder på detta
område riskerar att minska förekomsten av företagsanknutna vinstandelssystem,
vilket också var det uttryckliga syftet med förslaget. Moderata samlingspartiet
motsatte sig bestämt dessa försämringar. Vi hävdade att frivilliga
vinstandelssystem i stället borde stimuleras t. ex. genom att de stiftelser
som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare borde övervägas
möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet. De förslag som vi i våras framförde har samma
aktualitet i dag, varför vi anser att regeringen bör återkomma med
förslag till stimulanser av företagsanknutna vinstandelssystem. Riksdagen
bör även avskaffa de i våras införda reglerna om sociala avgifter på vinstandelar.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig författningstext.

6. Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om de negativa effekter som följer av införandet av
allmänt prisstopp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avvecklingen av kvarvarande rester från tidigare
prisstopp,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulans av bosparande
i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om begränsningar på byggmarknaden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna
och investeringsreserverna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande utvidgad omsättningsskatt till penning-
och obligationsmarknaderna,

8. att riksdagen beslutar om sänkt statlig inkomstskatt i enlighet
med vad som anges i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinfört inflationsskydd
av den statliga inkomstskatteskalan i enlighet med vad
som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar avskaffa sociala avgifter på företagsanknutna
vinstandelar i enlighet med vad som i motionen anförts,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lindrad beskattning
av vinstandelar på sätt som angivits i motionen,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja ATP-avgiften
med 0,4 procentenheter,

13. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del
beslutar sänka den allmänna löneavgiften med 1,26 procentenheter.

Stockholm den 25 november 1987

Mot. 1987/88

Fil 2

Carl Bildt fm)

Lars Tobisson fm)
Anders Björck (m)

Ingegerd Troedsson fm)
Ingrid Sundberg fm)

Rolf Clarkson fm)
Ann-Cathrine Haglund fm)
Sonja Rembo fm)

Per-Olof Strindberg fm)

Nils Carlsbamre fm)

Rolf Dahlberg fm)
Bo Lundgren (m)

L Arne Andersson (m)
i Ljung

19

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

Fil 2

1 Sammanfattning 7

2 Den internationella utvecklingen 8

3 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 9

4 Regeringens förslag till ekonomisk-politiska åtgärder 11

5 Det moderata alternativet 15

6 Hemställan 17

Svenskt Tryck Stockholm 1987