om trafikpolitiken inför 1990-talet

Motion 1987/88:T55 av Olle Svensson m. fl (s, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: T55

av Olle Svensson m. fl (s, fp, c)
om trafikpolitiken inför 1990-talet
(prop. 1987/88:50)

Regeringens trafikpolitiska proposition lyfter fram fem delmål:
att tillgodose medborgarnas och näringslivets grundläggande transportbehov

att bidra till effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet
att ställa höga krav på trafiksäkerheten

att god miljö och hushållning med naturresurser skall främjas och
att transportsystemet skall bidra till regional balans.

Vi instämmer i dessa grundläggande delmål för trafikpolitikens utformning.
Vi ser det som särskilt positivt att propositionen anvisar medel för nyinvesteringar
till utveckling av järnvägsnätet. Vidare välkomnar vi att i bilaga
1 framhävs angelägenheten av en mera ingående prövning utifrån en samlad
syn på det framtida järnvägsnätet och dess trafikering. Denna tillgodoses genom
inrättandet av banverket och en övergång till samhällsekonomiskt inriktad
investeringsplanering.

Vi instämmer också i angelägenheten av de större jämvägsprojekt — därbland
Svealandsbanan — som utpekas i propositionen som intressanta och de
motiv som presenteras för dessa projekt. Vi vill emellertid, i enlighet med propositionens
intentioner, betona den avgörande betydelsen av en tillräcklig investeringsnivå.
Tillräcklig investeringsnivå och successiv, samordnad utbyggnad
är vitala förutsättningar för att skapa tidiga och goda förutsättningar för
utveckling av landets järnvägsnät. Härvid skapas ökade förutsättningar för
samverkan mellan regioner i landets olika delar och inte enbart mellan enskilda
centralorter och Stockholm. Att tillgodose behovet av stärkt regional utveckling
för svagare områden är en nödvändig åtgärd för att dämpa Stockholmsregionens
tilltagande överhettning.

Vi förutsätter att riksdagen i någon form skaffar inkomster till de nödvändiga
utgiftsökningarna i samband med satsningarna på järn vägssidan.

Vår slutsats blir att de uppställda målen kräver samtidiga järnvägsinvesteringar
både i Stockholmsinfarterna och i övriga områden, där samverkan behöver
utvecklas mellan olika regioner för att skapa en bättre balanserad utveckling
i vårt land.

Det är därvid lika viktigt att nedbringa de störningar, som kapacitetsproblemen
i Stockholm leder till för hela det svenska järnvägsnätet som att se till att
förstärkningseffekterna inte kommer för sent till andra regioner — bl. a. Mälardalen,
Värmland och Bergslagen, Norrland och sydöstra Sverige.

Underlaget för samhällsekonomiskt kloka beslut kommer successivt att för- Mot. 1987/88
bättras till följd av det engagemang och den kompetens som SJ numera ut- T55
vecklat i fråga om att göra bedömningar av framtida investeringsprojekt. Därmed
ges statsmakterna möjligheter att använda ökade resurser på det från
samhällsekonomiska synpunkter mest lönsamma sättet.

Vidare vill vi ytterligare understryka propositionens intentioner att utveckla
nya tåg. Utveckling av lätta, energieffektiva tåg är angelägen av flera skäl.

Denna typ av tåg är ett samhällsekonomiskt mycket intressant alternativ.

Dessa tåg är regionalpolitisk! väsentliga för utveckling av samverkan längs
dels de stambanor, som inte framgent kommer att ha snabbtågsstandard, dels
de regionala banorna. Det är väsentligt att tågen finns tillgängliga innan de banor,
som med dessa tåg kan trafikeras samhällsekonomiskt, redan hunnit avvecklas
och/eller att berörda regioner gått tillbaka i sådan grad att motiven för
förbättrad tågtrafik inte längre kvarstår.

Det är också angeläget att bevara och utveckla svensk industris kompetens
och konkurrenskraft beträffande utveckling av rälsfordon.

En annan frågeställning, som är angelägen att observera är ”spårhyran”
kopplad till det spårslitage som uppkommer. Spår med dålig standard ger
högt spårslitage per bruttotonkm. Detta blir särskilt påtagligt för tyngre spårfordon.
Vi finner det angeläget att effekten av spårslitage beaktas vid banverkets
samhällsekonomiska kalkyler.

Såsom spårhyran är utformad kan den på kort sikt verka tvärtemot samhällsekonomiska
lösningar på lång sikt, eftersom trafikering blir mycket dyr
på i dag dåliga banor. Den bör i stället konstrueras så att banverket stimuleras
till att utveckla bansystemet.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om järn vägssystemets utveckling ur samhällsekonomisk
synvinkel, för god miljö och en bättre regional balans.

Stockholm den 1 februari 1988
Olle Svensson (s)

Maj-Lis Lööw (s) Kjell Johansson (fp)

Anita Persson (s) Larz Johansson (c)

Marita Bengtsson (s) Reynoldh Furustrand (s)

13

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988