om trafikpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:50)

Motion 1987/88:T46 av Ulla Orring (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :T46

av Ulla Orring (fp)

om trafikpolitiken inför 1990-talet
(prop. 1987/88:50)

Förutsättningarna för att målet om en balanserad och positiv utveckling av hela landet
skall uppnås, hör nära samman med fungerande kommunikationer. Ett utvecklat
transportnät är därför en av de främsta förutsättningarna för att tillvarata resurserna
i norra Sverige. Näringspolitiskt har den norra landsdelen en avgörande betydelse
och bidrar till ca 20 % av landets samlade exportvärde, trots att vidareförädling
oftast ligger i andra delar av landet. Vidare exporteras vattenkraft för nära 10
miljarder kr. Norrland, som har 58 % av landets yta, är glest befolkat med endast
14 % av landets totala befolkning. Behovet av goda kommunikationer är därför
kraftigt uttalat. Trafik- och regionalpolitik måste samordnas.

Det behövs en god infrastruktur för att tillfullo bruka de tillgångar i form av både
naturresurser och mänskligt kapital som Norrland erbjuder.

Det handlar inte enbart om nord-sydkommunikationer — visserligen mycket
väsentligt för ett land som Sverige med ett avstånd på 160 mil mellan nord och syd
— utan minst lika viktigt är landets tvärkommunikationer. För Norrlands del utgör
även kommunikationerna till Norge och Finland en viktig komponent för utveckling
av regional balans.

I proposition 1987/88:50 Trafikpolitik inför 90-talet framhålls att transportsystemet
skall byggas upp så att det bidrar till regional balans. Citat: "Det regionalpolitiska
delmålet måste emellertid stå i samklang med de överordnade regionalpolitiska
målen. Åtgärder inom trafikpolitikens område för att förbättra den regionala
balansen måste därför syfta till att stödja det som görs inom regionalpolitiken
som helhet”.

De konsekvenser som emellertid kan bli av propositionens förslag leder ej entydigt
till målet om regional balans. Tvärtom kan innebörden bli fortsatt avfolkning
av framför allt Norrlands inland, om förslaget att staten genom Banverket skall ta
ansvar för underhållet så länge en huvudman — dvs. länstrafiken — driver trafik av
minst fem dubbelturer per dag vinner bifall. Det framhålls visserligen att kravet på
trafikutbud kan sättas ned beroende på godstrafikens omfattning. Men hur högt
kommer kraven att ställas och var fattas besluten? Inte någon av de nu föreslagna
trafiksträckorna i Västerbotten, som skall ingå i länsjärnvägsnätet, Stomman —

Hällnäs, Jörn — Arvidsjaur och Bastuträsk — Skellefteå uppnår i dag det uppställda
målet i propositionen om fem dubbelturer. Förslaget är en ren orimlighet med tanke
på det glest befolkade inlandet. På 25 år har 22 000 människor flyttat söderut i brist
på arbetstillfällen.

Den nu verksamma skogs- och gruvindustrin har tillsammans med andra näringsgrenar
ett stort behov av järnvägen som ett effektivt transportsystem även ur miljö- 7

och trafiksäkerhetssynpunkt. En del företag, bl. a. SCA och Domänverket, har till Mot. 1987/88

och med investerat i särskilda terminaler i anslutning till järnvägen. Om inte staten T46
genom Banverket kan garantera underhåll för länsjärnvägarna oavsett persontrafikens
omfattning riskeras att även all godstrafik måste upphöra och i stället kommer
att överföras till lastbilar och vägtransporter. Under år 1987 transporterades 16
lastvagnar från Storuman järnvägsstation. Om denna transport skulle upphöra blir
resultatet att 55 lastbilar varje dag behövdes för att transportera godset, bl. a.
timmer, per landsväg till kusten och industrin.

Riksdagen bör därför avvisa kravet om ett visst antal dubbelturer som grund för
statsbidrag för underhåll av länsjärnvägarna. Ansvaret för underhållet bör även
framdeles åvila staten genom Banverket och ej ingå i det särskilda anslaget för länsjärnvägar.

Vägar

Både ett fungerande järnvägs- och vägsystern krävas för regional balans. För
behovet av en tillfredsställande samhällsfunktion kan endera systemet endast i vissa
fall ersätta varandra. Oftast handlar det däremot om ett komplement. Om vi vill
utveckla Norrland ställs krav på förbättrade och utvecklade kommunikationer, ej
avvecklade. Norrlandslänens behov av standardhöjning av länsvägar och även
åtgärder för viss bärighetshöjande upprustning av broar omfattas även av Västerbottens
län.

Omkring 75 % av allt resande uttryckt i personkilometer sker på vägarna med bil.

Större delen av biltrafiken sker på landsbygden. I glesbygden finns alltför ofta inget
annat alternativ för att ta sig fram till arbetsplatsen, till skolan, till butiken. Det går
inte att planera ett transportsystem utan bilar. Behovet av en god vägstandard framstår
som nödvändig inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Anslaget för länsvägar
och för ökad bärighet bör för Västerbottens del uppräknas med 10 milj. kr. vilket
kan ske genom omfördelning av de medel som föreslås för trafikpolitiken inför 90talet.
Riksdagen bör vidare avvisa förslaget om ett gemensamt anslag för länsvägar,
länsjärnvägar m. m.

Hemställan

Med hänvisning till vad som framförts hemställer jag

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet om ett visst antal dubbelturer för statsbidrag till länsjärnvägars
underhåll,

2. att riksdagen beslutar att ansvaret för underhåll av länsjärnvägar även
framledes skall åvila staten genom Banverket,

3. att riksdagen beslutar att ett gemensamt anslag för länsjärnvägar, länsvägar
m. m. ej skall inrättas,

4. att riksdagen uttalar att vid fördelning av de medel som i den trafikpolitiska
propositionen föreslås inför budgetåret 1988/89 tilldelas Västerbotten
bör tilldelas ytterligare 10 milj. kr. för länsvägar samt andra vägar
och för bärighetsprojekt.

Stockholm den 28 januari 1988

Ulla Orring (fp)

8