om trafikpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:50)

Motion 1987/88:T26 av Margareta Persson och Lena Öhrsvik (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :T26

av Margareta Persson och Lena Öhrsvik (s)

om trafikpolitiken inför 1990-talet
(prop. 1987/88:50)

Propositionen tar på ett förtjänstfullt sätt upp betydelsen av en bra handikappanpassning
av kollektiva färdmedel och terminaler. Det underlättar för
den enskilde individen, men det är också från samhällsekonomisk synpunkt
väsentligt att en anpassning sker. 1 propositionen påpekas att eftersom det är
olika huvudmän och olika myndigheter som svarar för olika delar av handikappades
kommunikationsfrågor, så finns ingen bra samordning. Det utgår
också mycket större samhällsstöd till färdtjänst än till en anpassning av kollektivtrafiken.
Självfallet kommer den individuella färdtjänsten alltid att behövas,
vilket påpekas, men samtidigt uppskattar man att omkring 25 % av de
som i dag är färdtjänstberättigade skulle kunna använda allmänna färdmedel
om de var bättre anpassade.

Den handikappanpassning av trafiken som pågått sedan lagen infördes
1979 och de därefter utfärdade föreskrifterna av TRP har betytt mycket för
att förbättra framför allt nya färdmedel. Men fortfarande återstår väldigt
mycket, som t. ex. när det gäller äldre fordon, äldre terminaler och framför
allt instegen till tågen. Propositionen föreslår en del förbättringar av detta.
Däremot har man fortfarande inga krav på att SJ i verklig mening skall handikappanpassa
tågen. Det är förenat med mycket stora svårigheter för en rullstolsbunden
person att ta sig ombord på tågen. Servicen ombord är också så
dålig att den som behöver stöd under resan känner stor osäkerhet att åka tåg.
Framkomligheten i tågen för en rullstolsburen person är mycket besvärligt inte
ens i de nya vagnarna fungerar det.

Inom SJ pågår nu en snabb utveckling av nya modeller, med höga farter
och hög komfort. Men i detta utvecklingsarbete finns inte handikappanpassningen
med. Det är synnerligen viktigt att krav nu ställs på handikappanpassadc
tågvagnar, eftersom livslängden pä tåg är mycket lång. Av erfarenhet
vet vi också att all handikappanpassning som sker efteråt blir betydligt dyrare
än när det blir ett naturligt inslag vid nyproduktion.

Det måste därför, via transportrådets föreskrifter, ställas krav på att SJ
skapar hinderfria möjligheter för rullstolsburna att ta sig ombord, att framkomligheten
på vagnarna förbättras samt att servicenivån blir så god att en
passagerare som behöver hjälp kan känna sig trygg.

1 propositionen föreslås inte någon tidsplan för handikappanpassning av
äldre terminaler. Det är viktigt att en sådan tidsplan upprättas, eftersom vi nu
kan konstatera att det gått nästan tio år sedan riksdagen beslöt om en handikappanpassning,
men fortfarande är alltför många terminaler inte anpassade.

I det sammanhanget bör även det nu föreslagna statsbidraget beaktas. Det Mot. 1987/88

är viktigt att ett statsbidrag nu införs; det kan underlätta en snabbare anpass- T26

ning. Reglerna för det statsbidraget kan dock behöva förändras, om en tidsplan
upprättas.

Det bidrag som nu föreslås innebär att 50 % av den bidragsgrundandc kostnaden
skall ges i form av statsbidrag. I propositionen står det: "Med bidragsgrundande
kostnad avses vad gäller fordon de merkostnader som betingas av
att fordonet får en konstruktion utöver normalstandard som i särskild mån
ger en god handikappanpassning av kollektivtrafiken. Denna normalstandard
är för handikappanpassning definierad som den basnivå som följer
TRP:s föreskrifter vad gäller nya färdmedel.”

Det betyder i praktiken att för att man skall kunna få bidrag till anpassning
av äldre fordon så skall dessa, efter anpassningen, uppvisa en högre grad av
handikappanpassning än TRP ställer på nya fordon. Statsbidraget som instrument
för att påskynda en anpassning av äldre fordon torde då få en
mycket marginell betydelse, eftersom kraven för att få bidrag är så höga. För
att statsbidraget verkligen skall kunna få den effekt som avses, nämligen att
påskynda anpassningen av äldre fordon, borde kravet istället vara utformat
enligt följande:

"Denna normalstandard är för handikappanpassning definierad som den
basnivå som följer TRP:s föreskrifter vad gäller färdmedel." Det betyder att
det skall räcka med att de äldre fordonen anpassas till en högre nivå än vad
som gäller föreskrifterna för äldre färdmedel, men de behöver inte bli bättre
än vad föreskrifterna säger för nya färdmedel.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en tidsplan för handikappanpassning av terminaler
måste upprättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en bättre anpassning av tågen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkoret för att erhålla statsbidrag för ombyggnad av äldre
fordon.

Stockholm den 28 januari 1988

Margreta Persson (s) Lena Öhrsvik (s)

9