Med anledning av prop. 1987/88:49 om förbud mot radarvarnare

Motion 1987/88:T6 av Rolf Clarkson m. fl. (m) F

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen *
1987/88:T6

av Rolf Clarkson m. fl. (m) F :

Med anledning av prop. 1987/88:49 om förbud mot
radarvarnare

I propositionen föreslås förbud mot s. k. radarvarnare. Förbudet föreslås
omfatta tillverkning, innehav, överlåtelse och användning. Departements*
chefen motiverar förbudet med några få meningar. Han menar att det är
uppenbart att hastighetskontroller mister sin effekt om bilisterna genom att
använda radarvarnare uppmärksammar kontrollerna i förväg.

Vi är av principiella skäl kritiskt inställda till förslag som syftar till att
förbjuda medborgare att äga eller nyttja viss egendom. Vi anser att
utgångspunkten alltid bör vara att envar har rätt att inneha de föremål han
själv finner lämpliga. Det bör krävas starka och väl motiverade skäl innan
man gör undantag från detta. Sådana skäl föreligger exempelvis beträffande
vapen av olika slag, eftersom dessa ju typiskt sett kan användas i skadligt
syfte mot andra. På motsvarande sätt finns särskilda restriktioner vad gäller
medborgarnas rätt att exempelvis förvara drivmedel eller vissa kemiska
produkter. Syftet är även i sådana fall att skydda omgivningen för svåra
skador.

Avsikten med propositionen däremot är att medborgarna skall förbjudas
att inneha viss egendom endast därför att den försvårar statens kontroll av
deras beteende i vissa situationer. Vi menar att det i princip inte är någon
skillnad på ett förbud mot radarvarnare och ett förbud för bilister att på annat
sätt försöka upptäcka hastighetskontroller. De skäl departementschefen
åberopar i detta ärende kan lika gärna åberopas för ett förbud för bilister att
med blotta ögat uppmärksamma om hastighetskontroll pågår.

Vi ställer oss vidare frågande till vad departementschefen menar med
uttrycket att hastighetsmätning till stor del ”mister sin effekt” om bilisterna
kan upptäcka kontrollerna i förväg. Uttryckssättet antyder att departementschefen
ser hastighetskontrollens främsta och kanske enda syfte vara att
bilister grips och tvingas betala böter. Men kontrollernas funktion är rimligen
att få bilister att på grund av risken för upptäckt hålla rätt hastighet.
Radarvarnaren har strängt taget samma effekt, nämligen att bilisten sänker
hastigheten till den påbjudna. Möjligen förhåller det sig så att det verkliga
skälet till det föreslagna förbudet är att radarvarnare gör klart för bilister hur
sällan hastighetskontroller verkligen sker. Det blir med andra ord tydligt för
förarna att polisens resurser för trafikövervakning är underdimensionerade.
I ett sådant läge menar vi att det enda rimliga är att förstärka polisens resurser
så att en tillfredsställande trafikövervakning kan upprätthållas. Moderata
samlingspartiet har under flera år föreslagit att polisens resurser skall stärkas
genom ökad intagning till polishögskolan. Hade förslagen vunnit majoritet i

riksdagen skulle trafikövervakningen vara bättre på våra vägar. De socialis- Mot. 1987/88

tiska partierna i riksdagen har emellertid gått emot detta. T6

Det finns ytterligare skäl att gå emot regeringens förslag. Såsom såväl
hovrätten för Nedre Norrland som Sveriges statsåklagare framhållit bör
förbud inte införas om det saknas resurser att övervaka dem. Att sådana
svårigheter kommer att uppstå beträffande förbud mot radarvarnare torde
stå utom allt tvivel. En kontroll av förbudets efterlevnad kräver en mycket
kraftig förstärkning av polisens resurser för trafikövervakning. En sådan
förstärkning är uppenbarligen inte avsedd att komma till stånd. Upptäcktsrisken
vid överträdelse av förbudet kommer att bli synnerligen liten.

Förbudet kommer därmed att undergräva förtroendet för lagar hos allmänheten.

Som framgått av det anförda anser vi att propositionen bör avslås. Det
saknas därför egentligen skäl för oss att närmare diskutera propositionens
innehåll. Vi kan dock inte underlåta att i detta sammanhang yttra oss över

den föreslagna påföljden för den som olovligen befattar sig med en

radarvarnare. Enligt propositionen skall straffet bestämmas till böter eller
fängelse i sex månader. I och med att fängelse kan följa på brottet blir det
även möjligt för polisen att företa bl. a. husrannsakan. Den föreslagna
straffsatsen bör jämföras med vad som är stadgat vid överträdelse av andra
föreskrifter som gäller trafiken. Vi vill erinra om att enligt vägtrafikkungörelsen
är straffet för hastighetsöverträdelse högst 1 000 kr. Bifalls regeringens
proposition blir således resultatet det att den som innehar en radarvarnare
kommer att kunna straffas avsevärt hårdare än om samma person gör sig
skyldig till hastighetsöverträdelse. Detta är ett uppenbart orimligt förhållande.
Det finns också anledning att erinra om att ett så förhållandevis allvarligt
trafikbrott som vårdslöshet i trafik endast kan föranleda böter. Det är tydligt
att proportionalitetsaspekten inte beaktats vid bestämning av straffskalan för
innehav av radarvarnare m.m. Detta finner vi anmärkningsvärt.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen avslår propositionen i dess helhet.

Stockholm den 24 november 1987
Rolf Clarkson (m)

Per Stenmarck (m) Görel Bohlin (m)

Anders Andersson (m) Per-Richard Molén (m)

Jan Sandberg (m) Nic Grönvall (m)

3

gotab Stockholm 1987 13699