med anledning av proposition 1987/88:4 om pantsättning av patent

Motion 1987/88:L1

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:L1

med anledning av proposition 1987/88:4 om
pantsättning av patent

Mot.

1987/88

L1

Såsom initiativtagare genom min motion 1980/81:688 till denna propositions
tillkomst kan jag inte vara annat än nöjd med att de av mig avsedda syftemålen
uppnås.

Emellertid är ju ingenting fullkomligt i denna världen, och även det som
är bra kan alltid göras litet bättre. Det är bättre om detta sker genast än om
det sker sedan olägenheter visat sig i praktiken. Med hänsyn till att dylika
olägenheter kanske bara visar sig i enstaka fall och kanske av den anledningen
inte anses böra föranleda lagändring, kan det vara befogat även
med små ändringar på detta stadium.

Jag har funnit tre särskilda olägenheter, där en ändring enligt min mening
är behövlig.

1. Det är förstås alldeles riktigt, som lagrådet anför, att föremålet för
panträtten bör vara ett patent resp. en patentansökan. Att göra en uppfinning
som sådan till föremål för panträtten är olämpligt, bl. a. på grund av
att samma uppfinning ju kan göras till föremål för ansökan i utlandet, och
en pantsättning av rätten att, på grundval av internationell konventionsprioritet
eller eljest, söka patent, skulle kunna leda till svåröverskådliga och
kanske helt omöjliga situationer. Exempelvis tillkommer i USA rätten att
söka patent endast uppfinnare personligen samt torde ej kunna överlåtas.

Föremål för panträtten bör alltså vara svenska patent samt ansökningar
som kan leda till dylika patent. Om den grundsatsen råder ingen tveksamhet.

2. Enligt propositionen skall sålunda kunna pantsättas dels vanliga svenska
patentansökningar, dels internationella patentansökningar som fullföljts
enligt 31 § eller upptagits till behandling enligt 33 § tredje stycket eller 38 §.

Därtill dessutom europeiska patentansökningar, där översättning av patentkraven
ingivits enligt 88 § eller som omvandlats till nationella ansökningar
enligt 93 §.

Det gemensamma för dessa typer av patentansökningar är att en registrering
föreligger i svenska patentverket, samt att därmed en ”vilande” ersättningsrätt
föreligger, som kan bli rättskraftig om eller när patent meddelas.

Emellertid har man därvid glömt bort en typ av patentansökan som grundar
dylik ”vilande” rätt. Jag tänker på den typ av internationell patentansökan
som kan bli patent i Sverige genom att Sverige designerats via Europapatentverket.
En dylik ansökan, som ännu inte erhållit av Europapatentverket
fastställd ingivningsdag, kan man ändå erhålla provisoriskt skydd för i 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr L1

Sverige, genom att till svenska patentverket inge svensk översättning av he- Mot. 1987/88

la den utländska ansökningstexten. (Förhållandet är ovanligt av den an- L1

ledningen, att man genom att avvakta av europeiska patentverket fastställd
ingivningsdag kan få det provisoriska skyddet genom att bara inge översättning
av patentkraven.) Att glömma bort denna eventualitet innebär
emellertid att man inte respekterar de konventionsförpliktelser som kommit
till uttryck i patentlagens 29 §.

Jag menar alltså att den föreslagna 94 § andra stycket punkt 2 bör få en
annan lydelse, förslagsvis:

2. internationell patentansökan som har fullföljts enligt 31 §, eller varav
svensk text ingivits till patentmyndigheten med iakttagande av 33 § tredje
stycket, eller som har tagits upp till handläggning enligt 38 §,

3. Pantföremålet, när det gäller en svensk patentansökan, bör givetvis i sista
hand avse åstadkommande av en panträtt i det patent som förhoppningsvis
beviljas på den uppfinning som anges däri. För den händelse flera patent
erhålls på samma ansökan, efter det att ansökan gjorts till föremål för delning,
bör förstås panträtten fortplantas till samtliga dylika patent.

Emellertid har i 94 § sista stycket upptagits bestämmelse att inte bara avdelade
utan även utbrutna patentansökningar skall genom ”fortplantning”
ingå i panträtten. Jag menar att detta måste anses materiellt oriktigt, åtminstone
i allmänhet. En utbruten ansökan är ett specialfall enligt 11 § patentlagen,
som behandlar både avdelade och utbrutna ansökningar. En avdelad
ansökan grundar sig på något som fanns i patentansökan, när den ingavs,
och den avdelade ansökan får följdriktigt räkna ingivningsdatum från
stamansökans ingivningsdag. En utbruten ansökan är däremot en ansökan
som grundar sig på något som sökanden tillfört ansökningsakten när som
helst efter inlämningsdagen, t. ex. i ett svar på patentverkets föreläggande.

Detta regleras mera i detalj i patentkungörelsen, 22-24§§.

I första hand bör enligt min mening en panthavare ha att hålla sig till vad
som kan tänkas komma ut av själva den ansökan, vari han velat tillförsäkra
sig förmånsrätt genom pant. Vad som sedan tillagts och därefter görs till föremål
för utbruten ansökan kan ju inte rätteligen anses tillhöra det i pant
satta. Panträtten bör därför aldrig få gälla för annat eller mera än där fanns
vid det tillfälle då panten sattes.

Jag föreslår därför att 94 § sista stycket erhåller en lydelse ungefärligen
enligt följande:

Panträtt i en patentansökan omfattar också en uppfinning som framgår av
patentansökan vid tidpunkten för pantsättningen och som blir föremål för
delning eller utbrytning enligt 11 §.

4. Som departementschefen framhåller, finns inte någon skyldighet att registrera
äganderättsövergångar för patent, varför patentregistret rent faktiskt
är en föga tillförlitlig källa för att utreda faktisk äganderätt. Detta har hittills
endast undantagsvis medfört några problem, även om det kommit till

min kännedom att för närvarande i Stockholms tingsrätt föreligger en nega- 2

tiv fastställelsetalan, där käranden måst stämma en registrerad patenthavare Mot. 1987/88

som sedan flera år av allt att döma överlåtit patentet på annan, samt till på L1

köpet hunnit byta firmanamn två gånger.

Bakgrunden till att patents pantsättning ansetts erfordra registrering är ju
att det anses nödvändigt av hänsyn till tredje man, som ju inte kan behöva
acceptera dolda förmånsrätter. Man frågar sig då om inte ett motsvarande
säkerhetsintresse föreligger hos de stora bank- och finansinstitut som kan
vilja satsa på uppfinningar genom kreditgivning med patent som säkerhet.

Genom att god tro skall enligt den föreslagna lagstiftningen anses sakna betydelse,
förlorar lagstiftningen en stor del av sitt värde.

Grundtanken med lagstiftningen är ju att göra patent och patentansökningar
till goda säkerheter, som möjliggör lån på för uppfinnare och exploatörer
förmånliga villkor. Det är då en brist, om säkerheterna skall framstå
som onödigtvis belastade med osäkerhet. Den osäkerhet som ligger i att
ett patent i efterhand kan visa sig ogiltigt är oundviklig. Lika oundviklig är
den osäkerhet som kommit till uttryck i första delen av 99 §, nämligen att
sökanden kanske ”stulit” uppfinningen av den verklige uppfinnaren, som
då har möjlighet att få ansökan överförd på sig själv. Den osäkerhet som
kan ligga i att kreditgivaren fått sin panträtt av någon annan än verklige
ägaren bör däremot kunna elimineras.

Om allmän säkerhet i omsättningen kräver att panträtt inskrivs i patentregistret,
måste väl det kravet kunna uppställas, att man skall kunna lita på
patentregistret även i andra avseenden. Den som mot panträtt ger försträckning
åt någon som är antecknad som ägare i officiellt register bör kunna
lita på att han verkligen gjort upp med ägaren, helt i linje med vad som
gäller för fastigheter. Det måste anses oförsiktigt i hög grad, när panträtt
möjliggörs för patent, när en ny patenthavare underlåter att registrera sitt
innehav.

Om en icke registrerad patenthavare vill pantsätta sitt patent, kommer givetvis
kreditgivaren att ha goda möjligheter att undersöka fångeskedjan,
och för övrigt kommer den nye innehavaren att behöva registreras i patentregistret
i vilket fall som helst. Gentemot den registrerade patenthavaren
skulle emellertid en kreditgivare, med den föreslagna lagstiftningen, vara
helt blottställd gentemot eventuella senare, oregistrerade fångesmän.

Ett system av registrering, som på grund av tilltrosregler måste betros
med pantregistrering men som ej ges tilltro beträffande innehavare, är en
uppenbar orimlighet.

Jag menar därför att den som i god tro gör pantsättningsavtal med den registrerade
innehavaren bör vara skyddad mot tredje man, både om sagde
tredjeman är innehavarens borgenär och om sagde tredjeman köpt patentet
av den registrerade innehavaren utan att registrera sig som ny innehavare.

Jag vill därför föreslå att i lagförslagets 98 § orden ”rätt innehavare till
egendomen och behörig att förfoga över den” utbyts mot:

”registrerad innehavare av egendomen”.

3

5. De formuleringar jag föreslagit för ändringar i lagtexten torde böra ge- Mot. 1987/88

nomgås av vederbörligt utskott och skall betraktas närmast som utkast. In- L1

nebörden av mina förslag torde ändå framgå tillräckligt tydligt.

Hemställan

Jag yrkar med stöd av det anförda

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens förslag att
alla patentansökningar, som kan föranleda ”vilande” rättigheter enligt
60 § patentlagen, skall kunna pantsättas,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens förslag att
endast sådana utbrutna patentansökningar skall kunna få del av en
stamansökans panträtt, vilka grundar sig på patentansökan i det skick
den hade vid pantsättningstillfället,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens förslag att
en godtroende panthavare skall kunna taga för god den i patentregistret
föreliggande uppgiften om innehavare.

Stockholm den 13 oktober 1987

Marianne Karlsson (c)

Graphic Systems AB. Göteborg 1987

4