med anledning av prop. 1987/88:36 om den ekonomiska politiken på medellång sikt

Motion 1987/88:Fi7 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:36 om den
ekonomiska politiken på medellång sikt

Mot.

1987/88

Fi7

Utgångsläget för den ekonomiska politiken på medellång sikt är enligt
regeringen gott, men kan äventyras av det s. k. kostnadsläget. Därmed har
man också sagt det väsentliga om långtidsutredningen, (LU) vars centrala
tema är de två modellerna för hur kostnadsläget kan utvecklas.

Inledningsvis nämner man ett antal viktiga - men sett ur ett vidare
perspektiv - alltför begränsade målsättningar. Man kan med fog påstå att
propositionen i stort sett redovisar en förnöjsamhet med dagens utveckling
och att de förslag som presenteras i propositionen i stort sett innebär en
fortsättning av den politik som kommit att kallas den "tredje vägen" men
som i allt väsentligt är en "kapitalets väg”.

En stor brist i såväl LU som regeringens proposition är att den inte
försöker diskutera vilka målsättningar eller behov som bör ställas i förgrunden
vid en omdaning av samhället. Man får intrycket av att regeringen anser
sig i stort sett färdig med samhällsbygget och att de ofullkomligheter som
trots detta består är sådant som löses främst via fortsatt återhållsam
lönepolitik och därmed framsläppande av stora vinster.

Att en starkt begränsad löneutveckling är huvudmålet framgår också av att
regeringen i samband med den nu aktuella propositionen kommer med ett
extra "paket” vars huvudingrediens är ett förslag om s. k. cash limit för den
statliga sektorn.

Ett system som sätter ett lönetak på 4 %, dvs. nära det lägre målet i LU.

Löneutvecklingen sätts därmed före en rad andra viktiga mål för den
ekonomiska politiken.

Långtidsutredningen, som propositionen utgår från, menar att en tillväxt i
ekonomin om 2,5 % bör vara fullt rimlig. Samtidigt hävdar man att en
dämpad tillväxt inom den offentliga sektorn är nödvändig, bl. a. för att - som
man senare säger - finansiera fortsatt utbyggnad av främst industrin.

Enligt vår mening - vilken utförligare redovisas nedan - är detta synsätt
förenklat och felaktigt. För att finansiera den offentliga sektorn krävs bl. a.
ökande löner på vinsternas bekostnad och åtgärder mot de ökande spekulativa
inslagen i ekonomi.

En ökad investeringsstyrning riktad både mot den inhemska produktionen
och mot vissa utsatta regioner är åtgärder som i sig genererar ökad tillväxt
och därmed ökade möjligheter att finansiera den gemensamma sektorn. Den
gemensamma sektorns socialt viktigaste delar ger dessutom självt ett bidrag
till den ekonomiska tillväxten, både på kort och lång sikt, och i vissa fall är
dess tillväxt att betrakta som långsiktiga och samhällsekonomiskt mycket

lönsamma investeringar. 1

1 Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi7

LU:s försök att mäta effektiviteten inom den offentliga sektorn har Mot. 1987/88

ifrågasatts av flera tunga remissinstanser. Självfallet kan inte effektiviteten Fi7

mätas utan att de sociala och politiska målen tillmäts avgörande betydelse.

Dessa ”mjukvärden” torde svårligen låta sig mätas efter teoretiska modeller
eller beräkningar.

Obalanserna på arbetsmarknaden, med brist på viss arbetskraft, överhettade
regioner och tilltagande problem för ungdomar och äldre nämns i
referatet av LU, utan att dessa problem får tillräcklig tyngd i riktlinjerna som
sedan regeringen redovisar i propositionen. Inte heller berörs det faktum att
vi lever i ett klassamhälle, och de skillnader som finns i levnadsförhållanden
bakom de statistiska redovisningarna.

Maktfrågor, och ägandets roll för den framtida samhällsutvecklingen
berörs inte heller, utan man diskuterar på ett klasslöst sätt förutsättningarna
för den ekonomiska politiken. De stora förskjutningar som skett under
1980-talet, med en stark förskjutning av förmögenheter från det offentliga till
det privata, och från lågavlönade till de välsituerade och förmögna, berörs
inte mer än som antydningar om fördelningspolitiska problem.

Tillväxten av spekulationsekonomin och de starkt ökande utlandsinvesteringarna
är exempel på fakta som bort behandlas utförligt både i förutsättningarna
för ekonomisk politik och på åtgärdssidan i regeringens riktlinjer.

Än mindre behandlas kapitalismens möjligheter att över huvud taget
fungera för de uppställda målen. Det kan å sin sida bero dels på att regeringen
inte ifrågasätter kapitalismen som system eller ens dess utmanande verkningar
i dagens Sverige, dels kan det naturligtvis bero på att man inte anser sig
behöva ifrågasätta kapitalmakten ens i ett längre perspektiv.

Ekonomisk politik för arbete, rättvisa och välfärd

Ekonomisk politik är i ett klassamhälle alltid klassbetingad. Det finns ingen
neutral ekonomisk politik eller någon i vetenskaplig mening ”riktig” sådan,
som är bra för ”oss alla”.

Varje ekonomisk-politisk åtgärd gynnar eller missgynnar, befäster eller
försvagar en viss samhällsklass gentemot en annan. Varje självständig
arbetarrörelse har som uppgift att med den ekonomiska politikens hjälp
främja de breda folklagrens allmänna levnadsvillkor och stödja dem
gentemot den härskande klassen och dess etablissemang. Varje socialistisk
arbetarrörelse har därutöver som uppgift att infoga denna strävan i en
långsiktig strategi för att i grunden förändra samhället och befria de hittills
underordnade människorna från fåtalsvälde, för att i stället göra dem till den
stora maktfaktorn i samhället.

Kapitalismen är till sin karaktär ett system av sociala motsättningar och
ekonomiska obalanser. Ägandet av produktionsmedel är skilt från arbetet.

Någras privilegierade och ledande ställning förutsätter flertalets underordning.
Klyftan mellan produktion och avsättning underhåller en ständig
rörelse bort från jämviktslägen och utlöser periodiska kriser. Kapitalets
ständiga angrepp mot lönerna slår mot dess egen cirkulationsprocess och
tillväxt. Tendensen till överackumulation av kapital är ständigt närvarande.

De enskilda ägarnas och ägargruppernas handlande saknar samband med

ekonomins och samhällets helhet. Kapitalets tillväxtprocess sker därför till Mot. 1987/88

priset av människans främlingskap och naturens förstörelse. Kampen mellan Fi7

kapitalen på det kommersiella fältet har en skärpning av den sociala
ojämlikheten och utslagningen som konsekvens.

Den ekonomiska politikens mål

Regeringen har för den medellånga ekonomiska politiken satt följande mål:

Full sysselsättning, jämn fördelning av levnadsstandard, regional balans, låga
pris- och kostnadsökningar, vilka alla skall främjas av en god ekonomisk
tillväxt.

Utöver dessa mål, som beskrivs i propositionen, anser vänsterpartiet
kommunisterna att sådana mål som ekonomisk demokrati, ekologisk balans,
jämställdhet mellan könen, internationell solidaritet och en ökad ekonomisk
självständighet för landet bör gälla som mål för den ekonomiska politiken.

Utan att rangordna målsättningarna i sig står det klart att de flesta
ekonomisk-politiska mål är avhängiga frågan om ekonomisk demokrati, dvs.
frågan om ägande och makt över produktionsmedlen och finansiella
tillgångar är avgörande. På samma sätt är kampen för den ökade självständigheten,
som innebär minskat beroende av de transnationella bolagen och
en på olika länder mera fördelad handel, av största vikt för ett litet land som
vårt.

Därutöver är det naturligtvis så - som det sägs i propositionen - att det kan
vara svårt att rangordna de ekonomisk-politiska målen, eftersom de betingar
varandra. Följande resonemang kring detta problem kan dock föras:

Full sysselsättning och därav jämnare fördelning av levnadsstandarden kan
inte uppnås så länge de regionala skillnaderna förstärks. De regionala
problemen kan å sin sida inte lösas förrän man skapar arbete i de utsatta
regionerna. Detta prioriteringsresonemang för hela tiden tillbaka till den
ekonomiska makten och hur den utövas och av vem. I dag härskar
kapitalägarna oinskränkt över hur vinsterna används för den framtida
utvecklingen. De gör prioriteringar som många gånger är vitt skilda från de
samhällsekonomiska målsättningar som ter sig både nödvändiga och naturliga.

De målsättningar som regeringen satt upp kräver, om de ges ett reellt
innehåll, ingrepp mot kapitalmakten. Självfallet gäller detsamma i än högre
grad om de mål som vpk ovan kompletterar med skall uppnås.

Bryt storfinansens makt och dess ideologiska hegemoni

Ovan angivna mål kan svårligen genomföras utan att man angriper kapitalmakten.
Varje angrepp mot den orättvisa fördelningspolitiken eller den
svällande spekulationsekonomin kommer att medföra hårt motstånd från
den som hittills berikat sig på den ekonomiska utvecklingen.

Ett första steg i en demokratisering av ekonomin är därför att nationalisera
affärsbanker, investmentbolag, kreditinstitut och försäkringsbolag, samtidigt
som nya instrument för demokratisk styrning och kontroll av samhällets

1* Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi7

ekonomiska flöden skapas. På så sätt kan en större del av samhällsekonomin Mot. 1987/88

förenas med den socialistiska arbetarpolitik som med nödvändighet måste Fi7

föras för att utveckla en positiv framtid för hela landets befolkning.

Ökad solidaritet - minskat beroende

En ekonomisk strategi för framtiden måste innefatta åtgärder för att öka
solidariteten med de utsugna folken i tredje världen. Vi kan bidra till en
ekonomisk utveckling där, samtidigt som vi minskar vårt eget starka
beroende av de transnationella kapitalistiska företagen och den imperialistiska
strategin främst dirigerad från USA.

Genom samarbete med utvecklingsländer, genom ökat bistånd och genom
en bättre länderspridning av handeln kan den svenska ekonomins sårbarhet
minskas och beredskapen inför kommande ekonomiska kriser förbättras.

Det ensidiga beroendet av de starkaste kapitalistiska länderna som handelspartners
försvårar för vårt land att föra en nationellt oberoende ekonomisk
politik. En ytterligare anpassning till EG på EG:s villkor kommer att
förstärka detta beroende.

En socialistisk arbetarpolitik måste motverka transnationalisering och
industriutflyttning som en följd av den internationella kapitalistiska arbetsdelningen.
En nationellt oberoende ekonomisk politik kan inte, i sådan grad
som nu, tillåtas bygga hela sin ekonomiska strategi på att gå segrande fram i
det ”handelskrig” om marknadsandelar som nu utspelas.

Detta handelskrig bedrivs, samtidigt som de fattiga länderna blir allt
fattigare och en omfördelning av rikedomar från de fattigaste till de rika sker
inom de utvecklade industriländerna och mellan de fattiga länderna och de
rika industriländerna. Det utvecklas nu ett starkt motsatsförhållande mellan
USA, EG och Japan, där stora förmögenheter byter ägare.

Ekologi och arbete

Miljöfrågorna tas upp mycket marginellt i regeringens proposition. Bl. a.
sägs att en ökad produktion till priset av en försämrad miljö innebär minskad
välfärd för många människor. Detta instämmer vpk naturligtvis i. Den
rovdrift på naturen som den kapitalistiska produktionsordningen står för har
förorsakat samhället enorma förluster. Om inte produktionen förändras så
att den står i samklang med naturen går vi mot en katastrof. Det är hög tid att
införa ett nytt synsätt när det gäller sambandet mellans sysselsättning och
miljö. Dessa intressen står inte i motsats till varandra - tvärtom ger
miljöförbättringar många jobb. Miljöförstöringen är ett hot mot sysselsättningen.

Vpk anser att en god miljö skall placeras in som en av de viktigaste
målsättningarna för den ekonomiska politiken. Detta mål behöver inte alls
sättas i motsatsförhållande till ökad tillväxt. Den tekniska utvecklingen ger
oss tvärtom möjligheter att skapa det goda samhället. Ett modernt samhälle
måste inte vara förknippat med naturskövling och ekologiska kriser. Ökad
insikt om miljövärdena kan användas för att inrikta politiken på sparsamhet
med råvaror och energi och produktionsprocesser som i alla led bygger på

hänsyn till människor och miljö. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är en Mot. 1987/88

ekologiskt inriktad ekonomi den mest lönsamma. Insikt om att jorden inte är Fi7

någon engångsartikel måste lära oss att bruka naturens resurser utan att
förbruka dem.

I den rapport som Brundtland-kommissionen upprättat på FN:s uppdrag
skrivs bl. a: ”Det är nu vi genom en positiv förvaltning av naturresurserna
kan lägga grunden för en varaktig ekonomisk och social framgång som säkrar
mänsklighetens möjligheter till att överleva.” I rapporten föreslås också att
regeringarna direkt skall börja planera för en utveckling som både är
ekonomiskt och ekologiskt bärkraftig. Hela rapporten utmynnar i en
uppmaning till handling. De närmaste tio åren är avgörande för att kunna
vända den nuvarande utvecklingen, där det internationella ekonomiska
systemet snarare ökar än minskar olikheterna mellan nationerna och snarare
ökar än minskar antalet fattiga och svältande människor i världen. Sverige
kan spela en viktig roll i ett sådant förändringsarbete.

Detta synsätt måste enligt vpk:s mening prägla alla ekonomisk-politiska
förslag.

Arbete åt alla - rättvis fördelning - regional balans

I propositionen sägs följande: ”Om något skall sägas vara den ekonomiska
politikens huvuduppgift, så är det att pressa tillbaka arbetslösheten och att
göra det på ett sådant sätt att sysselsättningen också tryggas på längre sikt.”

Vidare: ”Också målen om jämn fördelning av levnadsstandarden och
regional balans tillmäts den allra största betydelse av regeringen.”

Vi håller med om att dessa mål är mycket viktiga och att den ekonomiska
politiken bör främja dessa.

Enligt vår mening räcker det dock inte med de åtgärder, eller kanske hellre
man skall säga den ”inriktning”, som redovisas i propositionen. Där
förutsätts ju i stort sett att den gällande politiken skall förlängas, trots att
främst det fördelningspolitiska resultatet och den regionala utvecklingen
måste kritiseras. Arbetslöshetssiffrorna har minskat, men där kvarstår stora
regionala skillnader och skillnader mellan generationer som inte kan
accepteras. De verkliga problemen vad gäller sysselsättningen är väsentligen
större än vad den genomsnittliga redovisningen ger vid handen. Den
könsuppdelade arbetsmarknaden, där kvinnorna är förlorarna med lägre
löner och mycket deltidsarbete, syns inte heller i dessa generella siffror.

Ett industrialiseringsprogram med inriktning mot ny teknik som kan
frigöra landet ur USA:s politisk-ekonomiska grepp, omfattande satsningar
på avveckling av kärnkraften, utbyggnad av kommunikationer, satsningar
inom den offentliga sektorns viktiga och samtidigt så eftersatta områden är
naturliga delar av en strategi både för arbete, rättvisa, välfärd och jämställdhet.
De regionala behoven samt ungdomens arbetslöshets-, utbildnings- och
bostadssituation bör därvid komma i centrum.

Vidare kan den överdrivna fixeringen vid exportledd tillväxt tonas ned till
förmån för en utveckling av den inhemska marknaden och efterfrågan.

Därigenom ges en bättre långsiktig utveckling. Den efterfrågan som en
utvecklad och blomstrande gemensam sektor innebär är dessutom i högre

grad riktad mot inhemsk produktion av varor och tjänster än efterfrågan av Mot. 1987/88
t. ex. konsumtionsvaror och bilar. Fi7

I detta sammanhang är det skäl att nämna att den ökande internationaliseringen
av produktionen innebär att viktiga nyckelbranscher i den svenska
industrin är förhållandevis starkt importberoende vad gäller insatsvaror.

Detta bör uppmärksammas, samtidigt som mycket kan göras för att förädla
de inhemska råvarorna före export.

Ökade inslag av planmässighet och investeringsstyrning är nödvändiga.

Den utveckling som surfat på den innevarande högkonjunkturen kan snabbt
bytas till sin motsats. Den i dagarna aktuella sänkningen av aktiekurserna har
medfört att allt fler börjar tala om recession inom ekonomin, trots att det
egentligen mest rör sig om en korrigering av orimliga spekulationskurser.

Spekulanternas förväntningar påverkar också den vanliga kosumentens
handlande och får därför följdeffekter med t. ex. återhållen konsumtion.

Att lågkonjunkturer avlöser bättre tider är naturligtvis inte okänt för
någon, men ju större plats denna spekulationsekonomi får, och ju längre den
fjärmar sig från en verklig underliggande ekonomisk utveckling, desto
snabbare och hårdare slår mekanismerna tillbaka. Då drabbas främst de
vanliga löntagare som efter lång tid av reallönesänkning inte kunnat bygga
upp några reserver utan i stället kanske skuldsatt sig.

Kapitalismen utvecklas cykliskt mellan hög- och lågkonjunktur. Det finns
kvarstående problem trots den långa utdragna högkonjunktur som vi haft.

Detta visar att det behövs offensiva åtgärder för att kunna möta en nedgång,
som rimligen kommer under den tid som propositionen behandlar, dvs.
fem-tio år. Särskilt som den svenska ekonomin under 1980-talet i ökande
grad har internationaliserats och öppnats för fullt genomslag av kriser i de
länder mot vilka ekonomin är vänd, dvs. de starka kapitalistiska länderna
med USA, EG och de nordiska länderna som dominerande handelspartners.

Men, som tidigare nämnts, regeringspropositionen rider på en rådande
utveckling och visar inte fram vare sig beredskap inför kommande problem
eller handlingsalternativ.

Preciserade program för de områden som ovan nämnts bör framställas och
genomföras/inledas under den medellånga perioden. En förkortning av
arbetsdagen, som förutom med inslag av arbetsskapande element också är en
mycket viktig jämställdhets- och livskvalitetsfråga, bör också genomföras.

Höjda löner på vinsternas bekostnad

Eftersom det övergripande temat i såväl LU som i propositionen är
kostnadsutvecklingen, hamnar lönefrågorna och därmed hängande ekonomisk
utveckling i centrum för regeringens politik.

Löne- och prisutvecklingen diskuteras, ibland kostnadsutvecklingen, men
sällan något om den enorma vinstutvecklingen. Återhållsamma lönekrav har
möjliggjort stora vinster, som efter hand har samlats hos kapitalägarna och
nu under de senare åren medverkat till att driva upp aktiekurserna.

Vinsterna har också använts för investering i allehanda spekulationsobjekt.

På så sätt har det ackumulerade kapitalet kommit att driva upp bl. a. priserna
på fastigheter och därmed hyrorna för bostäder och butiker, vilket i sin tur

urholkat reallönerna. Mat och hyra är de kostnader som ökat mest under lång Mot. 1987/88

tid. Inflationen har drabbat dem värst som har låga löner och därmed stor Fi7

andel av sina utgifter för dessa vardagliga ändamål.

Den ekonomisk-politiska inriktningen som föreslås i propositionen innebär
som tidigare sagts en fortsättning på denna väg. Någon omfördelning
mellan arbete och kapital diskuteras inte. Detta är en i grunden orättfärdig
politik. I stället är det enligt vår uppfattning hög tid att öka utrymmet för
löneökningar för de sämst avlönade på arbetsmarknaden och göra något åt
de generellt lägre kvinnolönerna. Produktivitets-, effektivitets- och vinstutvecklingen
är sådan att det är nödvändigt med en omfördelning. Den
ekonomiska politiken måste skapa förutsättningar för att främst de lågavlönade
arbetarna i väsentlig grad skall kunna börja återta reallöneförluster som
de förlorat under de senaste tio åren.

En omfördelning från kapital till arbete, som ökade löner på vinsternas
bekostnad innebär, ger även ett ökat skatteunderlag. Därför är ökade löner i
den privata sektorn en av förutsättningarna för att de offentliganställda skall
få rättvisa löner.

Det cash limit-system som i annat sammanhang föreslås men som väl
ansluter till LU:s resonemang om nödvändigheten av ett lågalternativ,
innebär att regeringen genom diktat fastställer löneutrymmet. Överskridanden
skall klaras genom ”rationaliseringar”, dvs. i förekommande fall också
personalminskningar, nedskärningar eller begränsningar av verksamhet.

Innebörden av detta blir att regeringen skjuter över ansvaret för beslut om
nedskärningar på de anställda och deras fackföreningar, samtidigt som den
fria förhandlingsrätten sätts ur spel och likalönsprincipen trängs undan.

Regeringen sätter genom denna åtgärd en ytterligare press på de anställda
inom den gemensamma sektorn utöver den press som redan bristande
resurser ger.

Införandet av ett cash limit-system innebär som nämnts att den fria
förhandlingsrätten i stort sett sätts ur spel. Dessutom kommer detta system
att leda till en decentralisering av avtalsrörelsen praktiskt taget ända ner till
enhetsnivå på myndigheterna.

I stället borde regeringen lägga fram ett förslag om beskattning av bolagsoch
spekulationsvinster som kan medverka till att utveckla den gemensamma
sektorn på så sätt som en bred allmänhet nu anser nödvändig.

De eftersläpningar inom främst skola, vård-omsorg, kultur, väghållning
etc. som blivit resultatet av den tredje vägens politik kan inte rimligtvis få
fortsätta i det tidsperspektiv som propositionen behandlar. Det är enligt vår
mening hög tid för ett kvalitativi språng framåt för den offentliga sektorn.

Den rädsla för en rättvis lönepolitik som vägleder regeringen skall ställas
mot det faktum att vinsterna är höga och att det svenska näringslivet är
mycket effektivt. De svenska energipriserna är i jämförelse med viktiga
konkurrentländer låga. Utnyttjandet av ny teknik och robotisering har nått
förhållandevis långt i vårt land.

En framåtsyftande ekonomisk politik som bearbetar dessa fakta och
förhållanden kan minska fixeringen vid löneutvecklingen som kostnadsdrivande.
Lön, pris och profit och långsiktig ekonomisk politik hör samman på
ett sätt som ofta kommer i skymundan, därför att regeringen i långa stycken

svalt den borgerliga propagandan om arbete som en ”kostnad” och den Mot. 1987/88

gemensamma sektorn som något vi skall satsa på när vi får ”råd”. Fi7

Den offentliga sektorn

Vid sidan av tanken om låga löner och höga vinster som medel för den
långsiktiga ekonomiska politiken förekommer ett omfattande resonemang
angående den offentliga sektorns tillväxt i propositionen. Enligt regeringen
måste densamma stå tillbaka för att vi skall kunna finansiera en utbyggnad av
industrin - ett tänkesätt som ärvts från avgångna borgerliga budget- och
ekonomiministrar. Tänkesättet är märkligt mot bakgrund av att det alls inte
saknats medel för investeringar inom industrin utan snarare tvärtom.

Problemet är bara det att dessa medel i alltför hög grad använts till att
spekulera i fastigheter, valutor, aktieoptioner och aktier i stället för till
investeringar och därmed ingå i den underliggande verkliga ekonomin som är
de lönearbetandes vardag.

Enligt LU kan den offentliga verksamheten inte tillåtas öka mer än 1 %
per år. Detta räcker inte ens för att behålla nuvarande standard med tanke på
kommande befolkningsförändringar. I remissyttrandena varnas för att en
sådan begränsning hotar den offentliga sektorns generella karaktär. Resurserna
kommer inte att räcka till för alla som behöver sjukvård, barnomsorg
m.m. Genom att strama åt den gemensamma sektorn bäddar man för
privatisering, vilket leder till stora orättvisor och försämrad allmän service.

Effektivitet - vad är det?

Den offentliga sektorn har under senare år mer och mer övertagit det privata
näringslivets organisationsformer. Trots de fundamentala skillnader som
ligger i produktionen för maximal vinst eller i verksamhet för att tillgodose
mänskliga behov införs likartade effektivitetsmått. Det borde vara en
självklarhet att tillverkningen av exempelvis dammsugare eller plastpåsar
inte kan mätas med samma mått som exempelvis vård av sjuka människor,
vilket är betydligt mer komplicerat och kräver helt andra kvaliteter än vid
varuproduktion.

I LU har man använt sig av enkla kvantitativa mått - exempelvis antal
patienter och antal patientbesök - och kommit fram till att produktiviteten
faller inom sjukvården. Trots en kompakt kritik mot mätmetoderna avvisas
inte det hela i propositionen utan anses utgöra en väsentlig utgångspunkt för
att förbättra produktiviteten i offentlig sektor. Vpk instämmer i den massiva
kritik som framkommit i remissyttrandena. Effektiviteten måste i stället
analyseras utifrån hur man lyckas uppnå målsättningen med den offentliga
verksamheten. Sjukvården t. ex. bör naturligtvis mätas efter hur bra den
lyckas med att bota människor, hur tillgänglig den är för människor som
behöver hjälp osv. I ett effektivitetsmått bör också vägas in hur bra man
lyckas med information och åtgärder för att förebygga ohälsa- en faktor som
inte alls medräknas i LU:s mätmetoder men som på sikt är den viktigaste
både ur samhällets och människornas perspektiv.

Om motsvarande mätmetoder skulle användas inom polisväsendet, vilket

man av någon anledning inte försökt med, skulle effektiviteten mätas i hur Mot. 1987/88

många lagöverträdare som tillfångatas. I stället skall polisen naturligtvis Fi7

bedömas utifrån hur bra man lyckas upprätthålla ordningen utan att ta till
mer våld än nöden kräver.

Skattetrycket

En utgångspunkt i regeringens förslag är att skattetrycket inte skall stiga. Det
låter sig sägas och kan i och för sig vara sympatiskt. Viktigt är dock att studera
vilka möjligheter som finns att omfördela skattetrycket på ett mer rättvist sätt
samtidigt som mer pengar flyter in för utveckling av den offentliga sektorn.

Vid en sådan genomgång är det rimligt att redovisa nuläget, dvs. hur de
olika skatteinkomsterna fördelar sig efter inkomstlag. För 1987 beräknas
inkomsterna bli följande (miljarder kronor): Statlig inkomstskatt 54,3,
kommunal inkomstskatt 143,1, moms 71,0, varav en tredjedel från matskatten,
bolag och banker m. m. 19,5, förmögenhet 1,9, arvs- och gåvoskatt 1,3
miljarder kronor. Därutöver inkommer 65 miljarder från skatt på alkohol,
tobak, energi, bensin, fordon, egendom etc.

Av detta framgår att det tyngsta lasset dras av kommunalskatterna som är
ca 30 % av inkomsten oavsett hög eller låg inkomst. De utgör ca 40 % av de
totala skatterna. Den statliga inkomstskatten, som är progressiv och alltså
skall vara inkomstutjämnande, utgörs av endast 15 % eller en sjundedel av
alla skatter. För tio år sedan var den nära en tredjedel. Den utjämnande
delen i beskattningen har alltså sjunkit kraftigt sedan mitten av 1970-talet.

Orsaken är främst beslut av borgerliga majoriteter och socialdemokratiska
tillsammans med folkpartiet och centern.

Skatten på kapital och spekulation är mycket lägre än skatten på arbete.

Detta är helt oacceptabelt. Andelen skatt på förmögenheter, arv och gåvor är
mindre än 1 % av de totala skatterna, medan bolag och bankernas skatter
utgör ca 5 %. Här visas med all önskvärd tydlighet att det ”finns mycket att
göra”.

Det som måste vara avgörande för hur mycket skatt som totalt skall tas ut
är vilka behov som skall täckas. Vill vi ha ett bra utbyggt socialt system med
allt vad det innebär får kostnaderna för detta bestämma skattemängden.

Utbildning, kollektivtrafik etc. i samhällelig regi skall också betalas med
skattemedel enligt vår mening och måste därför också påverka skatteuttaget.

Låt vara att vi vill ha en annan fördelning.

En omfördelad och mer rättvis beskattning torde vara en reell möjlighet
om viljan finns. Särskilt som man behandlar den ekonomiska politiken på
sikt. Ett införande av produktionsskatt som minskar trycket på inkomstskatterna
och en sänkning av främst matmomsen är delar av en skatteförändring
som bör främjas. Ökad beskattning av kapital, förmögenheter och transaktioner
samt minskade underskottsavdrag för annat än bostadsändamål bör
också ingå i ett förändrat skattesystem. För den gemensamma sektorns del
anser vi att en tillväxt om 3 % årligen är ett minimum för att restaurera
sektorns mest utsatta delar och på så vis motsvara samhällets krav på
densamma. Detta utesluter inte omprioriteringar eller förändringar/rationaliseringar
men måste som ovan sagts utformas utifrån de behov som skall

tillfredsställas och inte utifrån ett bestämt ekonomiskt tak eller en på förhand Mot. 1987/88

bestämd skattenivå. Fi7

Kredit- och valutapolitiken

Sorn tidigare berörts anser vi det vara nödvändigt med åtgärder som
begränsar utlandsinvesteringarna och som motverkar att kreditpolitiken
öppnas helt för marknadskrafterna.

Det kan inte ligga i arbetarrörelsens långsiktiga mål att släppa fri såväl
kapitalrörelser som kreditgivningen till enskilt avgörande hos dem som
behärskar kapital och finansiella tillgångar.

De liberaliseringar av valutaregleringen som gjorts under 1980-talet bör
återtas. Valutaregleringen skall enligt vår mening därutöver skärpas och
ränteregleringen på kreditmarknaden återinföras. Kraftiga åtgärder för att
kunna kontrollera och reglera den grå och svarta kreditgivningen, som ofta
sker till höga eller ockerräntor, är ett viktigt samhällsintresse, inte minst ur
fördelningspolitik synpunkt.

Bostadspolitiken

Det finns, som framhålls i propositionen, anledning att beröra bostadspolitiken
då man diskuterar den ekonomiska politiken.

Samhällets bostadsstöd har minskat kraftigt under senare år, realt sett.
Bostadssubventionerna är betydligt lägre än de var för fem år sedan räknat i
fast penningvärde. Av den totala konsumtionen har hyrorna, framför allt i
nya bostäder, ökat mer än den allmänna prisnivån, och boendekostnaderna
utgör den största budgetposten för många hushåll.

Barnfamiljer och andra hushåll med låga inkomster, ungdomar, invandrare,
ensamstående, äldre och handikappade har drabbats hårdast och allt fler
har fått söka socialbidrag för att klara hyran. Samtidigt har realinkomsten
sjunkit och bostadsbidragen urholkats. Trots den omfattande bostadsbrist
som fanns redan 1984-1985 har bostadsproduktionen fortsatt att minska,
och för första gången på årtionden var antalet nyproducerade lägenheter
mindre än 30 000 under 1986. Byggnadskostnaderna har ökat mycket kraftigt
och utgör ett av de största problemen liksom den våldsamma prisutvecklingen
på bostadsrätter, som inte har något med fastigheternas eller lägenheternas
värde att göra.

Boendekostnadernas betydelse för de enskilda hushållens ekonomi och för
att hålla inflationen nere gör att samhällets subventioner inte kan minskas
utan måste ökas. Det är nödvändigt att nu begränsa och stoppa nya
hyreshöjningar, framför allt i nya och ombyggda hus.

I riktlinjer för de kommande årens bostadspolitik måste enligt vpk:s
mening ingå snabb ökning av bostadsbyggandet, stopp för höjda bostadskostnader,
bättre bostadsbidrag, åtgärder mot bostadsspekulation och
svarthandel samt obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

10

Jordbrukspolitiken

I propositionen tas bl. a. jordbrukspolitiken upp som ett problemområde.
För att lösa problemen föreslås avreglering och marknadsanpassning. Vpk
anser inte att det är rätta metoden för att exempelvis minska koncentrationen
i förädlingsledet eller säkra ett jordbruk i norra Sverige. Man kan inte heller
lita till marknadskrafterna för att de intensiva produktionsmetoderna med
hjälp av kemikalier och gifter skall ersättas med ett jordbruk, där djurhållning
och odling stödjer och kompletterar varandra. Prisreglering och
gränsskydd kommer att vara nödvändiga instrument i jordbrukspolitiken.
Konsumenternas möjlighet att påverka produktionens inriktning och kvalitet
måste förstärkas genom ökat konsument- och folkrörelseinflytande.

Trafikpolitiken

Regeringen säger sig vilja bygga ut infrastrukturen och utnyttja trafikapparaten
effektivare. Den hittillsvarande utvecklingen går i helt motsatt riktning.
Trafikapparaten har inte utnyttjats effektivare, och den tunga landsvägstrafiken
och bilismen har ökat. Flyget, som är det i särklass dyraste sättet att
transportera människor och varor på, ökar med 8-9 % per år. Flyget
kommer snart att svara för merparten av kväveoxidutsläppen.

Vpk kommer i anslutning till den kommande trafikpolitiska motionen att
utveckla vår trafikpolitik där en ökning av järnvägstrafiken på andra
trafikslags bekostnad blir ett av de viktigaste kraven.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar att godkänna de riktlinjer för den ekonomiska
politiken på medellång sikt som motionen förordar.

Stockholm den 11 november 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

Nils Berndtson (vpk)

Inga Lantz (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

gotab Stockholm 1987 13943