med anledning av prop. 1987/88:35 om kommunal bostadsanvisningsrätt m. m.

Motion 1987/88:Bo9 av Rolf Dahlberg m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo9

av Rolf Dahlberg m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:35 om
kommunal bostadsanvisningsrätt m. m.

Inledning

1 propositionen föreslås bl. a. att en ny lag om kommunal bostadsanvisning
skall införas. Frågan om avgifter för bostadsförmedlingsverksamhet berörs
även. Samtidigt föreslås att den nuvarande tidsbegränsade bestämmelsen i
jordabalken om hyresgästers inflytande över underhåll och reparationer
skall permanentas.

Bostadsmarknaden är den mest genomreglerade sektorn i vårt land. Den
uppvisar också, inte helt oväntat, de största problemen. Människornas valfrihet
är starkt begränsad.

Redan i dag bestämmer politiker på olika nivåer såväl om, när, var och
hur det skall byggas nytt, rivas eller byggas om. Detta har resulterat i att
medborgarna har mycket svårt att förverkliga sina önskemål inom bostadsområdet.

Erfarenheterna visar att regleringar föder problem som, om de angrips
med ytterligare regleringar, skapar ännu fler problem.

Vi har under flera år kritiserat den nuvarande bostadsanvisningslagen
och krävt dess avskaffande.

Ett av huvudargumenten för förslaget till ny bostadsanvisningslag är att
”en aktiv kommunal bostadsförmedling är ... väsentlig för att man skall
uppnå de bostadssociala målen om en rättvis fördelning av bostäderna och
om att motverka ensidig befolkningssammansättning i bostadsområdena”.

Förslaget innebär en kraftig skärpning jämfört med nuvarande bostadsanvisningslag.
Enligt vår mening är detta fel väg. Regeringens förslag kommer
inte att förbättra den nuvarande situationen.

Bostadsanvisningslagen skall inte skärpas. Den skall avskaffas.

En ökad rörlighet på bostadsmarknaden är nödvändig. Den föreslagna
lagstiftningen försvårar en sådan rörlighet och motverkar de syften den
säger sig vilja uppnå.

Det är också värt att notera att det regelsystem som är knutet till bostadsfinansieringen
redan i dag ger kommunerna en viss möjlighet att förfoga
över lediga lägenheter.

Ingen gynnas av monopol

På s. 23 i propositionen står det, med hänvisning till att vissa arbetsgivare
kan erbjuda sina anställda bostad, bl. a. följande:

”När lägenheterna enbart hyrs ut till de anställda, har konsekvensen Mot. 1987/88

blivit att det finns två bostadsköer på orten, vilket måste anses bostadssoci- Bo9

alt oacceptabelt.”

Målsättningen från regeringens sida verkar vara att den kommunala bostadsförmedlingen
på sikt skall vara den enda som skall få förmedla lägenheter.
Ett monopol anses sålunda lösa de bostadssökandes problem. Denna
uppfattning delas med säkerhet inte av många av dem som förgäves sökt få
sina bostadsproblem lösta av bostadsförmedlingen. En utökad offentlig
bostadsförmedling kommer troligen att få den svarta och "grå” bostadsmarknaden
att växa betydligt. Problemen kommer att förvärras ytterligare.

De nuvarande hyresgästerna kommer att påverkas negativt. De regler
som gäller i dag vid lägenhetsbyte kommer, enligt förslaget, att stramas upp.

I propositionen, s. 37, skriver föredragande statsrådet:

”Detta innebär t. ex. att husägaren som huvudregel inte får medverka till
ett lägenhetsbyte om hyresgästen inte har beaktansvärda skäl för bytet.”

Vår uppfattning är att lägenhetsbyte skall få genomföras om fastighetsägare
och hyresgäst är överens. Med den föreslagna ordningen minskas
hyresgästens valmöjlighet. En naturlig rörlighet motverkas. Problemen på
bostadsmarknaden kommer ytterligare att förvärras.

Om förslaget genomförs kommer även andra negativa effekter att bli
följden. Troligen kommer en större andel bostäder att stå tomma jämfört
med dagsläget. Den flexibilitet som ett obyråkratiskt beslutsfattande bland
alla tusentals fastighetsägare i dag medför kommer i många avseenden att
gå förlorad. En fastighetsägare tillser av ekonomiska skäl att lägenheter inte
står tomma utan anledning. En utflyttad hyresgäst följs direkt av en nyinflyttad.

Med föreliggande förslag riskerar den långa och byråkratiska beslutsvägen
att resultera i en kraftig tidsförskjutning med åtföljande ineffektivitet i
lägenhetsutnyttjandet. Det framgår också klart av propositionen.

”En kommun torde sällan ha praktiska möjligheter att anvisa en bostadssökande
till en lägenhet som blir ledig med mycket kort varsel” (s. 41).

Äganderätten urholkas

Propositionens förslag kommer att medverka till en ytterligare urholkning
av fastighetsinnehavarnas äganderätt.

Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall varje medborgare, vars egendom
tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Vi vill
erinra om att expropriation teoretiskt sett även kan avse nyttjanderätt, dvs.
även hyresrätt. En expropriationsrättslig grundsats är att en värdeminskning
anses ha ägt rum om det är uppenbart att en intressent som hade att
välja mellan två i övrigt alldeles lika fastigheter skulle föredra den där något
expropriationsförfarande inte ägt rum, om priset och försäljningsvillkoren
vore lika i övrigt. Allt talar för att en intressent regelmässigt skulle välja den
fastighet som inte blivit föremål för bostadsanvisning framför en fastighet
där sådan anvisning beslutats. Detta föreslagna ingrepp borde därför kunna
anses som "annat sådant förfogande” enligt 2 kap. 18 § regeringsformen.

Det kan vidare sättas i fråga om lagförslaget står i överensstämmelse med Mot. 1987/88

artikel 1 i tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till konventionen angående Bo 9

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Enligt denna artikel skall envar fysisk eller juridisk
persons rätt till sin egendom lämnas okränkt. Bestämmelsen inskränker
likväl inte en stats rätt att genomföra en sådan lagstiftning som staten finner
erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse
med det allmännas intresse.

Att rätten till egendom skall lämnas okränkt innebär att staten inte får
beröva ägaren hans äganderätt som sådan. Men stadgandet innebär också
att staten skall avhålla sig från att störa eller hindra ägarens utövning av de
rättigheter som är äganderättens innebörd, exempelvis förfogande- och
nyttjanderätt. I praktiken har de organ som tillämpar Europakonventionen
tolkat artikeln så att ägaren visserligen inte har någon konventionsskyddad
rätt till ersättning för smärre ingrepp. Han får emellertid sådan rätt när
ingreppet efter en intresseavvägning framstår som alltför betungande.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om den fällande domen
i Europadomstolen i fallet Sporrong/Lönnroth. Domstolen konstaterade
i domen att egendomsskyddet måste uppfattas som en garanti för den
enskilda egendomsrätten, inte bara mot formlig expropriation utan också
mot annat bruk av offentlig makt. 1 det aktuella fallet ansågs långvariga
expropriationstillstånd och byggnadsförbud inte stå i rimlig proportion till
de allmänna samhällsintressen som motiverat ingreppen, utan det befanns
att de enskilda hade fått bära en oproportionerlig börda. Att någon ekonomisk
kompensation inte kunde utgå ansågs som en brist i den svenska lagstiftningen.

Förslaget om bostadsanvisningslag kan inte ses isolerat i bostadslagstiftningen.
För närvarande gäller flera inskränkningar för ägaren av en hyreshusfastighet.
Han kan inte självständigt bestämma hyran utan detta sker
genom bruksvärdessystemet. Hyresrätten har förändrats till en i princip
permanent upplåtelseform genom det s. k. besittningsskyddet. Slutligen föreslås
i bostadsanvisningslagen en kraftig inskränkning av fastighetsägarens
rätt att själv påverka vilka hyresgäster som skall bo i hans fastighet.

Vi menar att det redan tidigare rådde obalans i lagstiftningen vad gäller
avvägningen mellan påstådda allmänna intressen och fastighetsägarens intressen.
Genom den nu föreslagna bostadsanvisningslagen förstärks detta
förhållande. Mycket talar för att om frågan prövades i Europadomstolen
skulle ingreppen i fastighetsägarens rättigheter efter en intresseavvägning
framstå som alltför betungande. Enligt vår uppfattning talar redan risken
för en sådan utveckling starkt för att förslaget till bostadsanvisningslag inte
skulle ha lagts fram.

Även i ett annat avseende kan den föreslagna lagen stå i konflikt med
Europakonventionen. Enligt lagförslaget skall hyresnämnden kunna meddela
kommunen anvisningsrätt om kommun och husägare inte kunnat träffa
någon överenskommelse. Hyresnämndens beslut skall kunna överklagas
hos bostadsdomstolen. Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall den
enskildes civila rättigheter prövas av en oavhängig och opartisk domstol.

13

För närvarande är ett mål som gäller bostadsdomstolens sammansättning Mot. 1987/88

anhängigt vid Europakommissionen. Målet har förklarats ”admissible”, Bo9

vilket betyder att det skall prövas i sak. Vi vill erinra om att endast ett fåtal
ärenden hos Europakommissionen anses vara värda att pröva i sak (3 —

5 %). Erfarenheten talar för att då kommissionen avser att pröva ett mål har
den funnit skäl att ifrågasätta om den aktuella nationella lagstiftningen
överensstämmer med konventionens regler. Bostadsdomstolen är liksom
hyresnämnden sammansatt av såväl lagfarna domare som intresserepresentanter.
Det är de senare representanternas oavhängighet och opartiskhet
som sätts i fråga i det aktuella målet i Strasbourg. Såsom läget nu är, är det
fullt möjligt att såväl hyresnämnder som bostadsdomstol inte kommer att
anses som domstolar i konventionens mening. Även i dessa avseenden riskerar
således bostadsanvisningslagen att stå i strid med Europakonventionens
regler.

Vi vill peka på ytterligare några egendomligheter i lagförslaget.

Enligt propositionen skall det inte få vara så att en speciell husägare
måste acceptera anvisning i betydligt högre grad än andra. Den kommunala
likabehandlingsprincipen skall gälla även på detta område. Därefter fastslår
emellertid departementschefen att olika behandling mellan olika grupper
av husägare eller mellan husägare i olika stadsdelar eller områden kan
få accepteras, om det har sin bakgrund i bostadssociala förhållanden eller i
bostadsförsörjningsbehovet. Vi vill erinra om att enligt propositionen är
just behovet för bostadsförsörjningen en avgörande fråga då anvisning
övervägs. Slutsatsen av detta är att olika behandling av husägare är en
inbyggd förutsättning i lagen och dess tillämpning. Trots departementschefens
bedyranden om motsatsen leder detta till att den kommunala likabehandlingsprincipen
som uppställs i kommunallagen inte kommer att
kunna upprätthållas. Bostadsanvisningslagen och kommunallagen kommer
således att strida mot varandra. Givetvis är detta en oacceptabel lagstiftningsmetod.

De ovan anförda exemplen visar att propositionen om kommunal bostadsanvisningsrätt
är behäftad med stora brister. Den utgör ett beklagligt
prov på sådan oseriös lagstiftningsverksamhet som inte borde få förekomma.
Även av detta skäl borde propositionen avslås av riksdagen.

Avgifter för bostadsförmedlingens verksamhet

1 propositionen berör regeringen det önskemål som framkommit från flera
kommuner i samband med remissbehandlingen av departementspromemorian
(Ds Bo 1987:2) om att lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande m. m. (1947:523) ändras så att kommunerna ges
möjlighet att ta ut avgifter för bostadsförmedlingens verksamhet.

Vi anser att avgiftsförbudet för kommunal bostadsförmedling bör avskaffas.
Kommunerna skall få besluta om sådana frågor själva.

Alternativa bostadsförmedlingar bör tillåtas. Det finns ingenting som
visar på att bostadskonsumenterna vinner på att de kommunala bostadsförmedlingarna
ges monopolställning på bostadsmarknaden. En total förmedlingsrätt
löser varken problemen med segregation eller bostadsbrist. ,

Hyresgästers inflytande över reparationer i den egna
lägenheten

Mot. 1987/88
Bo9

Propositionen föreslår att den nuvarande tidsbegränsningen av bestämmelserna
i 15 § andra stycket i hyreslagen upphävs. Denna ordning har gällt
under en försöksperiod och kan nu permanentas. Vi biträder propositionens
förslag i denna del.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om kommunal bostadsanvisningsrätt
med följdförfattningar,

2. att riksdagen avskaffar bostadsanvisningslagen (1980:94),

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om ändring av lagen om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande m. m. (1947:523).

Stockholm den 18 november 1987

Rolf Dahlberg (m)
Knut Billing fm)
Berti! Danielsson (m)
Margareta Gard fm)

Ingela Gardner (m)
Jan Sandberg fm)
Göte Jonsson (m)

15